Nyhetsmagasinet Executive Intelligence Review publicerade på sin webbsida den 21 februari 2019 följande minnesord över sin grundare.
Den amerikanske ekonomen och statsmannen Lyndon H. LaRouche jr, känd för att under åren 1957 till 2007 ha gjort världens mest träffsäkra serie ekonomiska prognoser, gick ur tiden den 12 februari 2019. Som författare till tusentals tidningsartiklar och mer än hundra böcker och djuplodande pamfletter och strategiska studier, var LaRouche en av de mest kontroversiella politiska gestalterna i USA:s historia.
En orsak till detta var den stolta och energiska presidentvalskampanj som LaRouche förde utan uppehåll från 1976 till 2004, för att återinföra det amerikanska konstitutionsenliga självstyret efter morden på John F. Kennedy, Malcolm X, Martin Luther King och Robert F. Kennedy. En annan orsak var att han lyckades skapa en oberoende press- och nyhetstjänst som gav honom och hans medarbetare möjlighet att göra ofiltrerade utvärderingar, och gjorde att de kunde rapportera om den amerikanska ekonomins faktiska tillstånd, och ofta också om den verkliga bakgrunden till annars svårförklarade amerikanska och internationella politiska skeenden.
LaRouche bildade också en internationell filosofisk sammanslutning, med målet att återuppväcka kunskapen om den tusenåriga motsättningen mellan den platonska traditionen och den aristoteliska skolan – kampen mellan den republikanska statsmodellen och det oligarkiska imperiesystemet.
LaRouche kunde få ett inflytande utanför USA genom att han lyckades rekrytera hundratals politiserade studenter i många länder, framför allt i Europa, Kanada och Central- och Sydamerika. Denna personligt utvalda intelligentia gav honom möjlighet att initiera och genomdriva politiska förändringar med hjälp av små men välutbildade och extremt välinformerade grupper. På så vis kunde mycket större krafter katalyseras i olika länder, som agerade som ”ett intellekt på flera kontinenter”.
LaRouche hävdade bestämt att varje medborgare i USA, liksom alla medborgare i andra suveräna nationer, har en skyldighet att sätta sig in i viktiga politiska frågor som handlar om det egna landets, och hela mänsklighetens, framtid; att lägga fram och försvara en politik som ”främjar vårt eget och våra efterkommandes gemensamma bästa”; och att bekämpa en hänsynslös finanspolitik som ytterst syftar till att driva igenom en rasistisk befolkningsminskning, ibland maskerad som ”miljövård” eller ”hållbar utveckling”, särskilt riktad mot länder i Afrika, Asien och Central- och Sydamerika.
Även om framstående internationella personer och institutioner på senare tid har börjat rapportera om LaRouche, har inget av de stora ”etablerade medierna” vågat återge vad LaRouche faktiskt sa i någon av de politiska frågor som han engagerade sig för, trots att han var en av USA:s mest produktiva författare. Rädslan för LaRouche är påtaglig, men inte ny. Hans motståndare har alltid varit lika rädda, eller ännu räddare, för makten hos hans idéer, än de varit för LaRouche som person. Den rädslan kommer inte att avta med hans död.
Inte ens efter hans död kan de ”etablerade medierna” kosta på sig att nämna LaRouches ”fyra lagar”, hans förslag om en fyrmaktsöverenskommelse mellan USA, Ryssland, Kina och Indien, hans idé om ett Strategic Defense Initiative (SDI) som den dåvarande presidenten Ronald Reagan tillkännagav i ett TV-tal den 23 mars 1983, och hans enastående fem decennier långa förespråkande för fusionskraften som energikälla. Om det amerikanska folket skulle få kännedom om de här politiska alternativen, och därmed förstå vad som undanhållits för dem genom en decennielång tystnadens konspiration mot LaRouche – i synnerhet i samband med de senaste 15 årens finanskriser och meningslösa rovlystna krig – så skulle de dra den enkla slutsatsen att någon under alla dessa år verkligen ansträngde sig för att hålla dem borta från Lyndon LaRouches idéer.
”Han är en ful fisk, men vi kan inte berätta varför” skulle inte duga som förklaring till varför de inte ens nu ska få veta ”vem Lyndon LaRouche är”. För att verkligen kunna bryta igenom muren av fejknyheter måste den verklige Lyndon LaRouche äntligen få göra sig hörd och bli känd. Detta syfte tjänar den följande korta, mycket ofullständiga presentationen av hans liv och gärning.
Hur en statsman blir till
LaRouche etablerade sig under mer än fyra decennier som det brittiska imperiesystemets största fiende, både i den form det hade före andra världskriget och i dess alltjämt fortlevande Samväldesinkarnation efter kriget. LaRouches tjänstgöring som soldat i andra världskriget, med placering i operationsområdet Kina-Burma-Indien, fick stor betydelse för honom personligen. ”Det var erfarenheterna i Calcutta 1946 som blev avgörande för mitt livslånga engagemang för att USA efter kriget skulle ta på sig ledarrollen i världen för att införa en världsordning vigd åt att främja det som vi i dag kallar ’utvecklingsländernas’ ekonomiska utveckling”, skrev LaRouche i sin självbiografi ”The Power of Reason: 1988”. LaRouche tog upp kampen mot det brittiska Ostindiska kompaniets nutida ”nationalekonomiska teoretiker” och slavhandlare, vilkas teorier under tiden efter andra världskriget hade fått en dominerande ställning på de amerikanska universitetens ekonomiska fakulteter .
LaRouche tog kraftfullt avstånd från synen på människan som ett djur som förfäktades av Francis Bacon, Thomas Hobbes, Parson Thomas Malthus och John Locke. I stället återinförde LaRouche vetenskapen fysisk ekonomi i USA, en vetenskap som hade grundats 1672 av den tyske filosofen Gottfried Wilhelm Leibniz, mannen bakom infinitesimalkalkylen och meduppfinnare till ångmaskinen.
Under en intensiv period ägnad åt självständiga studier, mellan 1948 och 1952, förkovrade sig LaRouche på det naturvetenskapliga området för att kunna utveckla sin egen ekonomiska prognosmetod. I boken ”LaRouche: Will This Man Become President?” (1983) heter det: ”1952 insåg LaRouche, att med hjälp av ett energibegrepp som överensstämmer med [Bernhard] Riemanns avhandling 1854 ’Om de hypoteser som ligger till grund för geometrin’, går det att mäta både teknologi och ekonomisk tillväxt uttryckt i denna definition av energi. Med LaRouches metod mäts ekonomiskt värde – realekonomisk tillväxt – primärt i form av en ökning av samhällets potentiella relativa befolkningstäthet.”
Men LaRouche såg egentligen allt sitt arbete på den fysiska ekonomins område som ett specifikt uttryck för en djupare kunskapsteoretisk uppgift. I artikeln ”Beethoven as a Physical Scientist” från 1988 skriver LaRouche:
“Mina viktigaste upptäckter, inom varje område som jag lämnat bidrag till, bygger på att jag lyckades motbevisa den berömda kantska paradoxen, som hävdas ånyo i Immanuel Kants Kritik av omdömesförmågan. Kant hävdade två saker som är av betydelse här.
För det första påstod han att även om det finns kreativa processer som kan leda till giltiga grundläggande vetenskapliga upptäckter, så är dessa processer som sådana bortom all tänkbar mänsklig fattningsförmåga. Det bevisade jag vara falskt, och utifrån det beviset utvecklade jag ett sätt att närma sig en vetbar representation av dessa kreativa processer, och därmed implicit ett sätt att mäta tekniskt framåtskridande som sådant.
På grundval av det första antagandet gjorde Kant för det andra gällande att det inom estetiken inte finns några vetbara kriterier för sanning eller skönhet. Att det i dag finns en så utbredd tolerans för alla former av modern irrationalism i frågor som rör konsten beror på att denna tes rörande estetiken som lades fram av Kant och senare av Friedrich Karl von Savigny accepterades i Tyskland och andra länder.”
Lyndon LaRouches rikhaltiga produktion av skrifter, inom musik, ekonomi, historia, språk och naturvetenskap, inspirerade till många samarbeten och tankeutbyten med människor i hela världen. LaRouche var, väl att märka, en statsman – inte en politiker. Han utövade statskonst, i Sokrates mening.
Han grundade organisationer genom att undervisa. Det började med en föreläsningsserie 1966, där han presenterade och debatterade sin ekonomiska prognosmetod, framför allt i universitetsmiljö. Många fick upp ögonen för LaRouche när han debatterade mot den tidens akademiska storheter inom ekonomi och politik. 1971 fick detta ett tvärt slut, efter LaRouches ryktbara debatt med ekonomen Abba Lerner. Lerner förlorade debatten när han medgav att om den tyske riksfinansministern Hjalmar Schachts åtstramningspolitik hade genomförts redan på 1920-talet ”så hade Hitler inte behövts”. Därefter gick det inte att hitta någon som var beredd att debattera med LaRouche, och inga fler sådana debatter ägde någonsin rum.
LaRouches föreläsningar om det som då benämndes ”dialektisk ekonomi” var precis det – dialoger mellan LaRouche och historiska personer inom filosofi, ekonomi och vetenskap, som han skildrade med berättarens noggrannhet, alltid utan anteckningar, och ofta helt utan böcker. Studenterna fick en diger kursplan, med angivna litteraturstudier för varje vecka. En student drar sig till minnes: ”Han hänvisade till ett avsnitt ur något verk som till exempel Kants Kritik av det praktiska förnuftet. Han sa att vi skulle läsa det. Om man gjorde det, och kom till föreläsningen nästa vecka, så började han med en utläggning om hur han tolkade det här avsnittet, och det var övertygande och välgrundat. Sedan satte han igång med att smula sönder det bit för bit, och eftersom man hade läst det, och tagit det till sig, så upptäckte man plötsligt alla felsluten som lurade på botten av ens eget tänkande. Han visade för oss skillnaden mellan att läsa och att tänka. Det var inte lektioner, det var ett förtroligt samtal. Och det var det som gjorde oss intresserade.”
LaRouches huvudsakliga organisation var National (senare International) Caucus of Labor Committees, en filosofisk sammanslutning som hade formen av ett “system av konferenser”, vilka vanligtvis hölls två gånger om året. Denna sammanslutning gav upphov till flera andra organisationer, bland vilka kan nämnas Fusion Energy Foundation, U.S. Labor Party, National Democratic Policy Committee och Anti-Drug Coalition. LaRouche grundade också och samarbetade med organisationer i Frankrike, Tyskland, Italien, Sverige, Kanada, Danmark, Mexico, Colombia, Peru, Australien och flera andra länder.
I december 1977 gifte sig LaRouche i Tyskland med Helga Zepp, som sedermera grundade Schillerinstitutet, en politisk institution med syfte att främja statskonsten och en renässans för den klassiska kulturen.
”Hösten 1977 föreslog jag att vi skulle gifta oss … Jag blev lite förvånad, men angenämt, när hon sa ja … Ingen av oss levde några vanliga liv, och ingenting tydde på att det någonsin skulle bli annorlunda. Vi gifte oss i Wiesbaden den 29 december 1977. Vigseln skedde på tyska; vigselförrättaren från Standesamt frågade mig på tyska om jag förstod vad som hände. Mina vänner skrattade åt den frågan i flera veckor efteråt.”
De förblev gifta i 41 år.
Kämpaglöden och den polemiska stilen i LaRouches och hans medarbetares kampanjer var något unikt i amerikansk politik under 1970-talet, 1980-talet och 1990-talet. LaRouches halvtimmeslånga TV-framträdande 1976, ”Emergency Address to the Nation”, var första gången som en oberoende kandidat hade köpt sig så mycket TV-tid i ett nationellt val. Under presidentvalskampanjen 1984 framträdde LaRouche i TV i 30 minuter hela femton gånger, och uppfann i princip det som senare skulle kallas ”infomercials”.
LaRouches presidentvalskampanjer, och hans medarbetares olika valkampanjer – inklusive de 1.000 LaRouche-kandidaterna som ställde upp i olika val enbart 1986 – skrämde slag på LaRouches motståndare i USA, men de uppmuntrade också andra till att våga kandidera till olika politiska poster och till att stödja en politik som inte bara handlade om ”den egna lilla hålan”, utan var för hela mänsklighetens bästa.
Ett exempel på en sådan politik var LaRouches förslag från 1975 om att byta ut Internationella valutafonden mot en Internationell utvecklingsbank (International Development Bank, IDB), för att utveckla det som då benämndes den ”tredje världen” med hjälp av export inte bara av modern teknik, utan av hela städer. Dessa städer skulle tjäna som utbildningsplatser för att ge befolkningen i utvecklingssektorn verktygen för att så snabbt som möjligt kunna skapa sina egna ”kompletta” ekonomier, och inte bli skuldslavar, vilket var det som sedan faktiskt hände.
Den dåvarande utrikesministern i Guyana Frederick Wills förespråkade LaRouches IDB-förslag i FN 1976. Mexicos president José Lopez Portillo och Indiens premiärminister Indira Gandhi träffade Lyndon och Helga LaRouche och anammade delar av LaRouches förslag, varav många gavs ut i bokform, som till exempel ”Operation Juárez” för Mexico och ”The Industrialization of India: From Backwardness to Industrial Power in Forty Years” och ”A Fifty-Year Development Policy for the Indian-Pacific Oceans Basin”. Det centrala innehållet i alla dessa skrifter, som LaRouche författade i början av 1980-talet, är fortfarande giltigt.
För att sprida LaRouches idéer använde hans medarbetare den sokratiska metoden: ett direkt samtal med människor vid bokbord, utanför jobbcentra och postkontor, på flygplatser och vid trafikljus, i gathörn, innerstäder och köpcentra. Denna direktkontakt med befolkningen gav dessutom LaRouche en mycket bättre känsla för vad som rörde sig i USA ”på markplanet”, som ingen annan politisk kraft hade tillgång till. Korrupta element i justitiedepartementet, och så kallade ”icke-statliga organisationer”, som fick klartecken att störa LaRoucherörelsens konstitutionsenliga rätt att organisera, var tvungna att utmåla organisationen som en ”sekt” för att skrämma folk från att stöda den ekonomiskt.
Ingen av LaRouches belackare har kunnat bortförklara hans träffsäkra ekonomiska prognoser, däribland Bretton Woods-systemets sammanbrott den 15 augusti 1971, börskraschen på Wall Street i oktober 1987 (som LaRouche förutsåg i maj samma år) och hans internet-sända prognos den 22 juli 2007 av finanskollapsen i september 2008 som ledde till ”brandkårsutryckningar” och ”räddningspaket” för biljontals dollar. Men hans mest uppseendeväckande förutsägelse var inte ekonomisk i egentlig mening.
Den 12 oktober 1988 sa Lyndon LaRouche i ett tal på Kempinski Hotel i Berlin: ”Jag är till yrket ekonom i traditionen från Gottfried Wilhelm Leibniz och Friedrich List i Tyskland och från Alexander Hamilton och Mathew och Henry Carey i USA. Mina politiska principer är desamma som Leibniz´, Lists och Hamiltons, och de överensstämmer även med Friedrich Schillers och Wilhelm von Humboldts. I likhet med min republiks grundare har jag en orubblig tro på principen absolut suveräna nationalstater, och jag är därför motståndare till alla övernationella myndigheter som kan underminera en nations suveränitet. Men i likhet med Schiller anser jag att varje person som aspirerar på att bli en skön själ måste vara på samma gång en sann patriot och en världsmedborgare.
Av dessa skäl har jag under de senaste 15 åren blivit en expert på mitt lands utrikespolitiska frågor. Som ett resultat av detta arbete har jag fått ett växande och viktigt inflytande inom vissa regeringen närstående kretsar ifråga om USA:s utrikespolitik och strategi, två med varandra sammanhängande områden. Min roll under 1982 och 1983 i att, i samråd med USA:s nationella säkerhetsråd, utforma anammandet av den politik som går under beteckningen Strategic Defense Initiative, eller SDI, är ett exempel på detta. Även om detaljerna är konfidentiella kan jag avslöja för er att mina synpunkter på det rådande strategiska läget har större inflytande i USA i dag än vid något tidigare tillfälle.
Därför kan jag försäkra er om att det som jag lägger fram för er nu, rörande utsikterna till Tysklands återförening, är ett förslag som kommer att studeras ytterst seriöst inom de berörda etablissemangskretsarna i USA.
Det är många som i dag skulle hålla med om, att under de rätta betingelserna är tiden nu kommen att ta de första stegen mot Tysklands snara återförening, med den uppenbara utsikten att Berlin då kan återfå sin roll som huvudstad.”
Utpekad som måltavla för eliminering
Två dagar efter detta tal på Kempinski Hotel väcktes federala åtal mot Lyndon LaRouche och flera av hans medarbetare. När LaRouche senare uttalade sig om åtalet, i ett framträdande på Nationella pressklubben i New York, konstaterade han: ”Man kan säga om själva åtalet, att alla som sätter sig upp mot Gud, eller mänskligheten, eller bådadera, blir straffade förr eller senare.” Två år före åtalet utsattes LaRouche för ett mordförsök, om vilket LaRouche skrev följande i sin pamflett från 2004 med rubriken ” ’Fängsla honom, eller döda honom!’ Natten de kom för att döda mig”.
”Den 6 oktober 1986 stormade en formlig armé bestående av mer än 400 beväpnade poliser in i den lilla staden Leesburg i Virginia, för att göra razzia mot EIR:s och dess medarbetares kontor, och för att också utföra ett annat, lömskare uppdrag. Huset där jag bodde vid den tiden omringades av en beväpnad styrka, medan flygplan, pansarfordon och annat manskap väntade på order om att gå in under eldgivning. Som tur var dödades ingen, därför att någon högre upp än chefen för justitiedepartementets brottmålsavdelning William Weld gav order om att attacken mot mig skulle blåsas av. Enheterna som låg beredda att ingripa mot mig, min hustru och flera av mina medarbetare drogs tillbaka under morgontimmarna.
Detta var det andra väldokumenterade fallet där det amerikanska justitiedepartementet varit inblandat i operationer som syftat till att fysiskt eliminera mig från politiken.”
LaRouche och sex andra blev visserligen dömda i en domstol i Alexandria, Virginia, i december 1988, och sattes i fängelse i januari 1989, men de internationella och nationella protesterna mot dessa korrumperade domar fortsätter än till denna dag. Den tidigare amerikanske justitieministern Ramsey Clark, som var LaRouches advokat, förklarade med rätta att målet mot LaRouche uppvisade ”en större omfattning av uppsåtlig förslagenhet och systemiskt myndighetsmissbruk utsträckt över en längre tid med utnyttjande av den amerikanska statens resurser, än något annat federalt åtal som jag känner till.” I Executive Intelligence Reviews dossier från september 2017, ”Robert Mueller Is an Amoral Legal Assassin: He Will Do His Job If You Let Him” finns en utförlig redogörelse för hur den nuvarande särskilde åklagaren mot Donald Trump, Robert Mueller, också hade en central roll i den politiska förföljelsen av Lyndon LaRouche under 1980-talet.
Under tiden i fängelset fortsatte LaRouche sitt författarskap, men nu ofta genom att diktera hela bokmanuskript kapitel för kapitel över telefonen, återigen utan tillgång till någon som helst referenslitteratur. Förutom samlingsvolymen ”The Science of Christian Economy and Other Prison Writings” skrev eller dikterade LaRouche många andra dokument, varav några gavs ut tillsammans med andra tidigare ej publicerade skrifter.
Under 1989, då det stod klart att det sovjetiska Comecon fick allt större ekonomiska svårigheter, samarbetade LaRouche och hans hustru Helga intensivt kring ett ekonomiskt program med namnet ”Den produktiva triangeln Paris-Berlin-Wien”, som efter Sovjetunionens sammanbrott utvidgades till den ”Eurasiska landbron”. Detta var ett program för hur, efter Järnridåns fall, Europas befolknings- och industricentra skulle kunna integreras med Asiens genom s.k. utvecklingskorridorer. Det var den enda genomtänkta fredsplanen för 2000-talet som fanns uppe på bordet vid den tiden, en chans som våldsamt motarbetades av britterna och anglofila nykonservativa krafter i USA, som absolut ville bevara sin unipolära värld och sitt nyliberala system. Den Eurasiska landbron började redan tidigt omtalas som den Nya Sidenvägen. Drygt två decennier senare har det kinesiska Belt & Road Initiative, som växte fram ur denna idé, blivit det främsta dragloket för världens fysiska ekonomi.
Ett bättre liv för miljoner människor
När LaRouche släpptes ur fängelset den 26 januari 1994 fortsatte han sin bana som prognosmakare. 1995 utvecklade han den pedagogiska ”trippelkurvan” eller ”typiska kollapsfunktionen”, för att förklara för icke-ekonomer hur den transatlantiska världen hade hamnat i en ”hyperinflation liknande den i Weimartyskland”, som hade plundrat den så långt att ingenting längre kunde rädda det dominerande penningsystemet. Den enda möjligheten var en grundlig omorganisation, där Glass-Steagall-lagen från Franklin D. Roosevelts New Deal kunde användas för att inleda saneringen av bankerna. I januari 2001 varnade LaRouche för risken för ett allvarligt terroristattentat mot en eller flera amerikanska städer, en varning som han gjorde i sammanhanget av en analys av varför och hur finanssystemet 1999-2000 hade inträtt i en fas kännetecknad av en ”hightech-bubbla”.
LaRouche pekade på att det fanns risk för en ”riksdagshusbrand” när USA på grund av den allt djupare ekonomiska krisen skulle bli svårt att regera. Och, precis som han i maj 1987 förutsade börskraschen som inträffade i oktober samma år, förklarade LaRouche den 22 juli 2007, ett år före härdsmältan i Lehman Brothers och AIG i september 2008: ”Det internationella monetära finanssystemet håller faktiskt just nu på att falla sönder. Det är ingenting mystiskt med det; jag har talat om det ett tag nu, det har varit på gång, det avtar inte. Det som upptas som aktievärden och marknadsvärden på de internationella finansmarknaderna är trams! Det är rent fiktiva värden. Det finns ingen sanning i det; bluffmakeriet är enormt. Det finns ingen möjlighet att det nuvarande finanssystemet inte kommer att kollapsa – ingen! Det är slut, nu!
Det nuvarande finanssystemet kan inte fortsätta existera under några omständigheter, under någon president, under något ledarskap, eller någon form av internationellt ledarskap. Bara en grundläggande och plötslig förändring i det internationella monetära finanssystemet kan förhindra en allmän, omedelbar kedjereaktionsliknande kollaps. Hur snabbt det kommer att ske vet vi inte, men det kommer att ske, och det går inte att hejda. Och ju längre det får fortgå innan det tar slut, desto värre blir det.”
Som framgår av den ovanstående prognosen, gjord i en ålder av 84 år, fortsatte LaRouche att vara enastående produktiv. Men inte bara det. Kring millennieskiftet drog LaRouche i gång en rekrytering av ungdomar, och denna ungdomsrörelse blev så framgångsrik att det Demokratiska partiet i olika delar av landet till och med försökte ta över den. Tusentals ungdomar gick igenom den här utbildningsprocessen. LaRouches ungdomsrörelse gjorde banbrytande insatser i presentationen av Johannes Keplers arbete, i undervisningen av klassisk belcanto-sång både inom ramarna för den allmänna skolundervisningen och som ett motgift mot kulturell självförnedring, och i skildringen av amerikansk historia, inklusive amerikansk samtidshistoria (till skillnad från ”aktuella händelser” eller, ännu värre, ”nyheter”). Mycket finns dokumenterat i videoformat, till exempel filmen ”1932”, som har setts av mer än en miljon människor.
Sedan han trädde fram som en offentlig person för drygt femtio år sedan har den enda tragedin i Lyndon LaRouches liv varit den att han aldrig fick lov att genomföra, som president eller som rådgivare till en sittande president, de ekonomiska reformer som skulle ha gjort livet lättare att leva för tiotals miljoner amerikaner och hundratals miljoner människor runt om i världen.
Lyndon LaRouche hade och har många vänner runt om i världen, med framträdande positioner inom vetenskapen, musiken, ekonomin och politiken, men hans bästa vän – vid sidan av hans hustru Helga – var de glömda männen och kvinnorna i Amerika och andra länder.
Ramsey Clarks uttalande om förföljelsen av Lyndon LaRouche
Vi minns med tacksamhet Ramsey Clark, fd. amerikansk justitieminister och försvarsadvokat för Lyndon LaRouche i vad Ramsey sa var det den värsta amerikanska myndighetsförföljelsen han kände till. I ett brev till dåvarande justitieminister Janet Reno 1995 skrev han att målet mot LaRouche ”uppvisade en större omfattning av uppsåtligt och systemiskt myndighetsmissbruk utsträckt över en längre tid för att förstöra en politisk rörelse och ledare, än något annat federalt åtal under min tid och i min vetskap. Tre domstolar har nu fördömt justitiedepartementets agerande i denna åtalskampanj. Resultatet har blivit en tragisk orättvisa som i detta läge endast kan rättas till genom en objektiv granskning och modiga åtgärder från Justitiedepartementet.”
Clark var amerikansk justitieminister 1967-69 och en modig försvarare av de medborgerliga rättigheterna i USA. Ramsey Clark, född den 18.12 1927, gick bort den 9.4 2021.
Besök den amerikanska LaRoucherörelsens hemsida! (The LaRouche Organization)
