Världslandbron /Den Nya Sidenvägen: Ett nytt paradigmskifte i världspolitiken.

Världslandbron /Den Nya Sidenvägen: Ett nytt paradigmskifte i världspolitiken.

Den Nya sidenvägen innebär ett helt nytt läge i världsekonomin. En ny ekonomisk
plattform av modern infrastruktur håller på att skapas – på många håll i världen – där den
som sätter sig på de rätta platserna kan låta sitt företag lyftas upp, som på en tidvattenvåg.
Potentialen kan antydas av att Afrika till år 2050 beräknas ha mer än fördubblat sin
befolkning till 2,4 miljarder människor.

 

Afrikaexemplet är också användbart emot missuppfattningen att Sidenvägen endast
handlar om förbindelser med Kina. För utvecklingsländerna är Kinas Bälte väginititativ
(BRI) en efterlängtad strategi för att lyfta världen ur fattigdomen, vilket gjort att 140 länder
anslutit sig och att det sätts igång gigantiska projekt i Asien, Afrika, Sydamerika, inklusive
Karibien och många länder i Europa. I alla dessa världsdelar kan Sverige delta i BRI-
projekt tillsammans med Kina, eller i kölvattnet av de kinesiska, i ordets ursprungliga
betydelse, banbrytande projekten.

 

Afrika planerar nu bygget av höghastighetståg mellan alla huvudstäder, elektrifiering av
alla hushåll, 240-milskanalen Transaqua med vatten från några av Kongoflodens bifloder
till Tchadsjön och en satsning på den gröna muren för att stoppa Saharaöknens
utbredning. Dessa projekt har redan börjat skapa en infrastruktur, runt vilken nya
industriområden byggs på strategiska platser. Produktionen byggs ut, men går inte till Kina
som många tror, utan absorberas allt mer av den växande marknaden i Afrika.

 

Det Kina med BRI har lanserat är ett samarbete som är öppet för alla länder att delta i till
ömsesidig nytta, i vad som kallas vinn-vinn. För en företagare är begreppet vinn-vinn
naturligt eftersom varje entreprenör vet att man ur intet kan skapa helt nya värden med
uppfinningsrikedom och kombinationsförmåga. Däremot är det helt främmande för det

 

begreppet geopolitik, som många använder för att diskutera Kinas initiativ.

 

I denna tillväxtexplosion, måste Sverige lägga geopolitiken åt sidan och ta fram
entreprenörstänkandet för att förbättra världen och se möjligheterna. Västvärlden behöver
börja förstå tankegångarna bakom BRI och vad som händer i de länder som gått med i
BRI-projektet. Det går inte heller att förstå dagens Kinapolitik genom att läsa Karl Marx
eller gammal revolutionsromantik. Lämpligare läsning är den gamla vishetsläran från
Konfucius, vilken idag präglar hela den kinesiska statsledningen.

Konfucius präglade också tänkandet för Wilhelm Gottfried Leibniz i Europa och Benjamin
Franklin i Amerika, vilket gör att det finns naturliga kopplingar mellan vad Kina gör idag
med sin innovationsdrivna utveckling av produktion, med vad som gjorts i både USA och i
Europa under liknande framgångsrika perioder. Innovativa företag och länder kan både
känna igen sig och berikas av den dialog Kina har med Afrika genom dess i bästa mening
häpnadsväckande Sidenvägsprojekt.

 

Vad Kina lärt av 30-talsdepressionen och 2008 års finanskris

 

Den kinesiske ekonomen Liu He är en mångårig nära medarbetare till president Xi Jinping
och ansedd som hjärnan bakom Kinas ekonomiska politik, inbegripet Belt Road
Initiative, även kallat den nya Sidenvägen. Det var Liu He som alla ville tala med på
Världsekonomiskt forum i Davos förra månaden, där han deltog som ledare för den
kinesiska delegationen.

 

2013 ledde han, som vicechef för regeringens utvecklingsforskningscentrum, en
jämförande studie av två globala kriser, 30-talsdepressionen och 2008 års finanskris, vars
slutsatser skulle bli vägledande för Kinas fortsatta ekonomiska kurs.
I en redogörelse för vad man kom fram till skrev Liu: Efter den industriella revolutionen
har kriser varit vanligt förekommande i den kapitalistiska världen. De två mest omfattande
och förödande kriserna under 1900-talet var 30-talsdepressionen och den nu rådande
internationella finanskrisen.

 

Studien hade lett fram till tre viktiga slutsatser:

 

1. Före den senaste krisen låg Kinas ekonomiska möjligheter framför allt i att ta sig in på
den internationella marknaden och öka inflödet av utländskt kapital, och Kina grep snabbt
chansen att i ett slag bli ett globalt produktionscentrum. Nu, efter krisen, ligger Kinas
möjligheter framför allt i att stimulera den inhemska marknaden, för att åstadkomma en
global ekonomisk återhämtning, samt i att uppmuntra samgåenden med och uppköp av
teknikföretag i utvecklade länder.

 

2. Den andra slutsatsen är central för att förstå hur Kina kunnat lyckas så bra med sin
ekonomiska politik: Kina måste undvika alltför stor skuldsättning och se till att reglera och
begränsa finansiella svängningar. Den reala ekonomins behov av finansiella tjänster
måste tillgodoses. Orsaken till den globala finanskrisen är att den amerikanska
finansbranschen har frångått denna sin huvuduppgift. Detta hänger samman med att den
amerikanska finansbranschen har övergivit sin betoning på industri, och i stället lägger
överdriven vikt vid förmögenhetsökning och finansiella innovationer.

 

Man konstaterade också att den tyska ekonomin klarade sig förhållandevis bra i krisen,
och att det till stor del berodde på den konservativa finanstraditionen i Tyskland.

 

Studien rekommenderade flera åtgärder för att förbättra den reala ekonomins företagsklimat,
stärka förutsättningarna för den reala ekonomins utveckling samt begränsa användningen
av kapital för transaktioner som bara handlar om att tjäna pengar på pengar, för att på så
vis förhindra en överdriven självcirkulation (rundgång) och inflation i den fiktiva ekonomin.
3. Ifråga om inrättandet av en ny global struktur i den ekonomiska politiken föreslår studien
att Kina ska inta en liknande roll som den USA fyllde efter andra världskriget, genom att
ställa sig som garant för ett nytt internationellt system. Vad som krävs är ett
entreprenörstänkande för att förbättra världen och se möjligheterna.

 

Schillerinstitutet engagerat för Nya sidenvägen sedan järnridån öppnades.

 

I mars 1991 höll Schillerinstitutet en konferens i Berlin för diskutera hur Europa skulle ta de
unika möjligheterna när Berlinmuren försvann för att införa en rättvis världsordning och
främja fred genom utveckling. I en hälsning till konferensen från fängelset, där han var
USA mest kända politiska fånge, utvecklade Lyndon LaRouche idén att bygga ut
europeiska infrastrukturkorridorer mellan Väst och öst i vad han kallade den produktiva
triangeln. Det blev Schillerinstitutets alternativ till den chockterapi som sedan infördes av
de västliga ”segrarmakterna” för att plundra Östeuropa mer än vad Sovjet gjort.

 

När Sovjetunionen upplöstes vidareutvecklades LaRouche den produktiva triangeln
genom att föreslå förlängning av dess infrastrukturkorridorer till att bli ”Eurasiska
landbroar” genom hela de gamla sovjetiska territorierna och Centralasien ända bort till
Stilla havet och Indiska oceanen. I tre huvudkorridorer förslog LaRouche integrationen av
hela den Eurasiska kontinenten, för att maximera dess produktiva potential till allas nytta
och bryta igenom den konstgjorda delningen av världen skapats av geopolitiken.

 

EIR publicerade en rapport den 17 juli 1992 som beskrev ett möjligt “integrerat Eurasiskt
utvecklingsnätverk från Atlanten till Stilla havet”. Förslaget betonade att det var
grundvalarna för “en allians mellan nationer för ett programmatiskt perspektiv för att kapa
en rättvis ekonomisk världsordning”. Denna nya ekonomiska och monetära ordning skulle
bygga på det gemensamma intresset mellan självständiga nationer att få igång en snabb
ekonomiskutveckling” som skulle ersätta de misslyckade finansiella systemet i både Öst
och Väst och knyta samman de rika kulturarven på den eurasiska kontinenten för att göra
slut på det geopolitiska spelet ”the Great Game” och de permanenta krigen.

 

Helga Zepp-LaRouche presenterade det som möjligheten till en ny mer hoppfull tid och
gjorde ett upprop för en fredlig revolution som skapar en Internationell Koalition för Fred
och Utveckling”.

 

Kina bemöter demokratikritiken

 

Det är ett ovedersägligt faktum att Kina inte bara har lyft upp 850 miljoner människor ur
fattigdomen i en makalös kampanj för att befria sin befolkning från detta tillstånd. Man
gjorde det med hjälp av en utbyggd infrastruktur i de fattiga regionerna, men framför allt
genom ett uppsökande individuellt familjestöd till varje fattig familj för att hjälpa dem till
utbildning och jobbskapande för att nå en bra levnadsstandard. Kina för dessa
erfarenheter vidare till utvecklingsländerna, och därför är samarbetet med den nya
Sidenvägen så lockande. Besegrandet av fattigdomen är självklart inte bara ett resultat av den ekonomiska tillväxten utan av en medveten politik från den kinesiska regeringens
sida.

 

Geopolitikerna i väst är synbarligen skakade av Kinas ihållande ekonomiska uppgång, ett
land som trots allt har 1,4 miljarder människor och kan ståta med en 5000 år gammal
kontinuerlig kultur, och som för övrigt under flera århundraden varit världsledande i den
tekniska utvecklingen. Efter Xi Jinpings otroligt visionära rapport på kommunistpartiets
19:e kongress, som alla borde läsa som vill bilda sig en egen uppfattning, där han drog
upp perspektiven för Kinas utveckling fram till 2050 och förklarade att Kina vill ta på sig ett
större ansvar på den internationella scenen, tog det tydligen tre månader innan de olika
geopolitiska tankesmedjorna kunde samla sig till en motattack. Från den australiska
underrättelsetjänsten till de amerikanska tankesmedjorna CSIS och CFR till det Soros-
finansierade ECFR, den tyska tankesmedjan Merics och här i Sverige från Försvarets
forskningsinstitut FOI och Utrikespolitiska institutet kommer nu en till synes koordinerad
internationell attack på Kinas Sidenvägspolitik som beskylls vara en maskerad imperial
strategi. Banbrytande erbjudanden att bygga en hamn i Lysekil och höghastighetståg
mellan Oslo och Stockholm har bemötts av sådana misstänkliggörande, ist. f. att
välkomnas i ett land som hungrar efter infrastruktur.

 

Kina är uppenbarligen inte längre berett att låta dessa angrepp, som bara reflekterar
angriparnas eget geopolitiska synsätt, passera okommenterade. Global Times
tillbakavisade kritiken i en artikel den 11 februari 2018, genom att ingående beskriva
Västvärldens politik för regimbyten, som döljer sig bakom talet om demokrati. Västvärlden
tror att den har monopol på demokrati, men det har den inte, skrev Thomas Hon Wing
Polin. Det kinesiska begreppet minzhu betydermänniskorna bestämmer, vilket ju är
själva kärnan i demokratin.

 

Den västliga liberala demokratin är bara en form av demokrati. Den varken låter
människorna bestämma eller sätter deras intressen främst. Den är i grund och botten en
oligarki som tjänar en liten minoritets intressen på den stora majoritetens bekostnad.
Redan på 300-talet f.Kr. försvarade Mencius folkets rätt att avsätta en regering som inte
skötte sig, och än idag finns det för den kinesiska ledningen ingen större olycka än att
förlora Himlens mandat.

 

I den grundläggande betydelsen att sätta människornas intressen främst är Kina redan mer demokratiskt än västvärlden. Det västliga demokratibegreppet däremot betraktas av allt fler bara som det västerländska imperiets vapen för fortsatt världsherravälde. Demokrati är en voodoo-trollformel som förvandlar annars intelligenta människors hjärnor till mos. Det kan hända att demokratierna faktiskt tillämpar demokrati i sina egna länder. Men utrikespolitiskt bedriver de hegemoni, nykolonialism och diktatur.

 

Nästa gång du hör någon sälja demokrati som det bästa styrelseskicket, så håll detta i
minnet, skrev Global Times.

Share on facebook
Share on twitter
Share on linkedin

Senaste Nytt