Daniel Burke från New York bjuder in dig till Jason Ross´ sexveckorskurs som kommer att förbereda dig för att ta vetenskapligt ledarskap för mänskligheten. Det var dessa kunskaper som gjorde det möjligt för Lyndon LaRouche att göra de mest precisa ekonomiska prognoserna under de gångna 60 åren.
Det är dags att gå med kursen eftersom den börjat söndag den 20 juli 2025 och fortsätter ytterligare fem söndagar kl 11 i New York och på Zoom, vilket är kl . 17 svensk tid och kl 19 i Östafrika. Anmäl dig här https://larouche.info/science
Där kan du läsa kursplanen och litteraturlistan och hitta till inspelningar av tidigare avsnitt så att du kan haka på kursen efteråt. Kursplanen finns översatt till svenska nedan.
Vid sidan av diskussionsmötena i USA så kör vi en svensk diskussion om kursens lektioner på torsdagar på Zoom och kontoret kl 18 sv. tid, om du vill vara med. Hör av dig för att kunna koppla in dig på torsdagaran till ulf.sandmark@nysol.se, 0736937896.
Det betyder att nya och gamla medlemmar och vänner har chans att tillsammans med Jason Ross och andra kursdeltagare fräscha upp sina kunskaper i filosofi och vetenskap genom denna kurs om LaRouches vetenskapsfilosofi.
Hör Jason Ross presentera sin kurs på video här: https://youtu.be/zY_9aBhMnSc
Lyssna på Jason Ross inledningstal den 13.7 2025 på Berlinkonferensens Vetenskapspanel inledd med ett kort klipp med Lyndon LaRouche: https://youtu.be/93OEDJweiX4?t=1012
Sammanfattning om kursen:
En sex veckors studiecirkelkurs av LaRouche-organisationen i USA
Kursen hålls söndagar kl 17 sv. tid från 20 juli till 27 augusti.
Kurserna hålls från USA på engelska söndagar kl. 11.00 EDT (17.00 Sv. tid) med uppföljande diskussioner onsdagar kl. 19.00 EDT (01.00 Sv. tid).
Diskussioner i Stockholm hålls på svenska torsdagar kl. 18.00 sv. tid och på Zoom. Kontakt: ulf.sandmark@nysol.se, 0736937896
Kurstillfällena kommer att spelas in.
För att delta är anmälan nödvändig på: https://larouche.info/science
Kursplan
Lektion 1 (20 juli): Lyndon LaRouche, Platon och Sokrates – Den ”alltid radikalt revolutionära processen genom vilken giltiga nya principer skapas”.
Läsning: LaRouche: Moralens kärna (The Substance of Morality), Platons Republik, slutet av bok VI (507c–) och om Platons grottliknelse i början av bok VII (–519e), Nikolaus av Kusas ”Om antaganden” (särskilt prolog och kapitel 11)
Länkar till denna referenslitteratur på engelska i den engelska kursplanen. Tillgängliga texter av LaRouche och Kusa på svenska är publicerade nedan efter den engelska texten.
Lektion 2 (27 juli): Johannes Kepler (1571–1630) – Hur en vetenskap om orsaker överträffade kurvanpassning för fyra århundraden sedan.
Bok: Astronomia Nova. (Nya Astronomin). Utvalda texter kommer att delas ut i klassen.
Lektion 3 (3 augusti) Pierre de Fermat (1601-1665) – AVSIKTENS roll i vetenskapen
Bok: The Battle for Light: Fermat vs. Descartes. Läs om boken här: https://schillerinstitutet.se/studier-om-pierre-fermat-och-ljuset/
Lektion 4 (10 augusti): Gottfried Wilhelm Leibniz (1646–1716) – Infinitesimalanalysen: hur ett språk för kausalitet revolutionerade vetenskapen.
Texter kommer att delas ut i klassen. Tidigare videolektioner finns tillgängliga här. (länk kommer snart)
Lektion 5 (17 augusti): Carl Gauss (1777–1855) och Bernhard Riemann (1826–1866) – Visualisering av det komplexa området: hur Gauss övervinner empirismen; hur Riemann omdefinierar rummet och kunskapen.
Läsning: Gauss om den fundamentala teoremet inom algebran och Riemann om rummets form och vad som orsakar den.
Lektion 6 (24 augusti): AI, LLM och slutsatser – Jämförelse mellan mänskliga upptäckter och den metod som används för maskininlärning.
Läsning: presentation om maskininlärning
You must register here: https://larouche.info/science
Vi ses där!
— Jason Ross, LaRouche-organisationen
På engelska:
Jason Ross’s 6-week class, “An Inside View of LaRouche’s Philosophy of Science,” will prepare you to take scientific leadership for mankind. These were the insights that allowed Mr. LaRouche to become the most accurate economic forecaster of the last 60 years.
Please sign up. The first class begins tomorrow, Sunday, July 20 at 11am NY time, 5pm Paris/Berlin time, 7pm East Africa time.
To take part you must register here: https://larouche.info/science
Classes and discussions will be held from July 20 through August 27.
Classes will be Sundays at 11 a.m. EDT (1500 GMT), with follow-on discussion periods on Wednesdays at 7 p.m. EDT (2300 GMT).
The classes will be recorded.
Class Topics
Class 1 (July 20): Lyndon LaRouche, Plato and Socrates — The “always radically revolutionary process, by means of which valid new principles are generated.”
Readings: LaRouche (html • pdf), Plato’s Republic end of Book VI (507c–) and opening of Book VII (–519e), Nicolaus of Cusa’s “On Conjectures” (especially the prologue and chapter 11)
Class 2 (July 24): Johannes Kepler (1571–1630) — How a science of causes overcame curve fitting, four centuries ago.
Book: Astronomia Nova. Selected readings will be provided in class.
Class 3 (August 3): Pierre de Fermat (~1601–1665) — The role of intention in science.
Book: The Battle for Light: Fermat vs. Descartes. Selected readings will be provided in class.
Class 4 (August 10): Gottfried Wilhelm Leibniz (1646–1716) — The infinitesimal calculus: how a language of causes revolutionized science.
Readings will be provided in class. Previous video classes available here. (link coming soon)
Class 5 (August 17): Carl Gauss (1777–1855) and Bernhard Riemann (1826–1866) — Visualizing the complex domain: how Gauss defeats empiricism; how Riemann redefines space and knowledge
Readings: Gauss on the fundamental theorem of algebra and Riemann on the shape of space and what causes it.
Class 6 (August 24): AI, LLMs and Conclusions — Contrasting human discovery with the method by which machine “learning” takes place.
Reading: presentation on machine learning
See you there!
— Jason Ross, The LaRouche Organization
Sign up for the six-part series this summer at this link: https://larouche.info/science
Topics: 1. Lyndon LaRouche, Plato and Socrates — The “always radically revolutionary process, by means of which valid new principles are generated.” 2. Johannes Kepler — How a science of causes overcame curve fitting, four centuries ago. 3. Pierre de Fermat — The role of intention in science. 4. Gottfried Wilhelm Leibniz — The infinitesimal calculus: how a language of causes revolutionized science. 5. Carl Gauss — Visualizing the complex domain: how Gauss defeats empiricism. 6. AI, LLMs and Conclusions — Contrasting human discovery with the method by which machine “learning” takes place. What is our intellectual relationship to these AI systems? ✅Become a member of the LaRouche Organization ➜ https://laroucheorganization.nationbu…
✅ Subscribe to EIR News Service ➜ https://eir.news
💥 Follow us on: YouTube ➜ / @laroucheorganization Twitter ➜ / harleyschlanger
Facebook➜ / laroucheorg
📖 Read the Collected Works of Lyndon LaRouche 👉🏻 https://larouchelibrary.org/https://www.larouchelegacyfoundation….
🚀Donate to the LaRouche Organization ➡ https://www.laroucheorganization.com/donate
Texter lektion 1:
”Moralens kärna”, av Lyndon LaRouche 28.5 1998
- Hypotesprincipen
Formalisten, såsom den patetiska varelsen, den blotta logikern, är en reduktionist som luras att tro att definitioner, axiom och postulat som ges implicit i förväg (som om de vore a priori). Formalisten förutsätter att man kan upptäcka sådana definitioner, axiom och postulat genom deduktion, ett deduktionsförfarande som förutsätter att man erkänner dessa definitioner som om de hade givits a priori. På grundval av sådana antaganden, såsom de som Aristoteles eller Immanuel Kant gjorde, fastslås det att alla godtagbara teser härleds genom deduktion från dessa initiala antaganden.
Platons sokratiska metod går i direkt motsatt riktning.
Hos Platon börjar man med påståenden som betraktas som potentiella teorem, och följer sedan den metod som används i hans dialoger, som ett sätt att söka efter påvisbara felaktigheter i de underliggande antagandena (definitioner, axiom och postulat) som är de anförda motiven bakom de påståenden som våra fördomar har påtvingat oss. Genom att ifrågasätta sådana fördomar får den som använder Platons metod vad som för tillfället verkar vara en förfinad uppsättning av ömsesidigt icke-motsägande definitioner, axiom och postulat; denna förfinade uppsättning, betraktad som en helhet, är en hypotes. Till exempel var det som traditionellt lärdes ut till moderna studenter som euklidisk geometri en sådan hypotes.
Platons metod utgår från erkännandet att alla påståenden, och därmed alla hypoteser, inklusive de som tidigare var de mest raffinerade, måste innehålla någon form av betydande, axiomatisk felaktighet. I Platons metod visar vi att en tillräckligt rigorös sådan undersökning av tidigare accepterade uppsättningar av definitioner, axiom och postulat leder oss till resultat som är empiriskt motsatta och ömsesidigt motstridiga. Om den upptäckta motsägelsen i sig är empiriskt sann fram till den punkten, måste det finnas någon tidigare förbisedd eller okänd princip – någon ny definition, något nytt axiom eller postulat – som, som korrigering, löser den motsägelsen. Resultatet av en sådan bekräftad korrigering representerar en radikalt ny uppsättning definitioner, axiom och postulat: med andra ord, en ny hypotes.
Sanningen ligger alltså inte i något visst val av hypotes. Sådana deduktivt samstämmiga hypoteser är endast villkorade av sådana tester; det finns ingen säkerhet om etablerad sanning i någon deduktionsmetod. Sanningen ligger i den alltid radikalt revolutionära processen, genom vilken giltiga nya principer genereras, nya principer som tar hänsyn till de motsägelser som finns i den tidigare föreslagna hypotesen. Metoden genom vilken sådana nya principer ordnas, genom att successivt övervinna ordnade motsägelser, representerar således en uppfattning om en högre hypotes, den senare en verifierbar ordningsprincip som upprepade gånger har visat sig generera successivt förbättrade hypoteser. Denna uppfattning om en högre hypotes sammanfaller med förnuftets sfär, en sfär som ligger över och bortom all ren logik, den sfär inom vilken sanningen och den sanna kunskapen ligger.
Riemanns doktorsavhandling från 1854 ger oss ett typexempel på detta.
Translated with DeepL.com (free version)
Originaltext:
The substance of morality by Lyndon H. LaRouche, Jr. May 28, 1998
https://larouchepub.com/lar/1998/lar_substance_moral_2526.html
- The principle of hypothesis
The formalist, such as that pathetic creature, the mere logician, is a reductionist duped into believing that definitions, axioms, and postulates are given implicitly beforehand (as if a priori). The formalist presupposes, that one might discover such definitions, axioms, and postulates by means of deduction, a method of deduction which presumes to recognize these terms as if they had been given a priori. On the basis of such presumptions, such as those presumed by an Aristotle or Immanuel Kant, it is decreed that all acceptable theorems are derived by deduction from those initial presumptions.
The Socratic method of Plato proceeds in a directly opposite direction.
With Plato, one begins with propositions being entertained as prospective theorems, and then follows the approach taken in his dialogues, as a way of searching out discoverable fallacies in those underlying presumptions (definitions, axioms, and postulates) which are the adducible motives for those propositions which our prejudices have imposed upon us. The challenging of such prejudices, provides the user of Plato’s method with what appears to be, for the moment, a refined array of mutually non-contradictory definitions, axioms, and postulates; this refined array, taken as a whole, is an hypothesis. For example, what was traditionally taught to modern students as Euclidean geometry was such an hypothesis.
The method of Plato starts with the recognition that all propositions, and, therefore, all hypotheses, including what were previously the most refined ones, must include some significant, axiomatic fallacy of some kind. In the method of Plato, we show that a sufficiently rigorous such exploration of previously accepted sets of definitions, axioms, and postulates, leads us to what are empirically contrary, mutually contradictory results. If that discovered contradiction is itself empirically truthful up to that point, then there must exist some previously overlooked, or unknown principle–some new definition, axiom, or postulate–which, as correction, resolves that contradiction. The result of a validated such correction represents a radically new set of definitions, axioms, and postulates: in other words, a new hypothesis.
Truth, then, does not lie in any one choice of hypothesis. Such deductively consistent hypotheses are merely conditional upon such tests; there is no certainty of settled truth in any method of deduction. Truth lies in the always radically revolutionary process, by means of which valid new principles are generated, new principles which take into account the contradictions inhering in the previously proposed hypothesis. The method by which such new principles are ordered, in overcoming successively ordered contradictions, thus represents a notion of higher hypothesis, the latter a verifiable ordering principle which is demonstrated, repeatedly, to generate successively improved hypotheses. That notion of higher hypothesis coincides with the domain of reason, a domain above and beyond any mere logic, the domain within which truth and true knowledge lie.
Riemann’s 1854 habilitation dissertation supplies us the exemplary case.
OM ANTAGANDEN
(De Coniecturis, del ett)1
Nikolaus av Kues till sin vördade lärare, den gudomligt
älskade, högvördige fadern, lord Julian, den mest framstående
kardinalen av den heliga apostoliska stolen. [2.]
Eftersom ett gynnsamt tillfälle nu har uppenbarat sig, kommer jag att avslöja min uppfattning om antaganden. Även om jag vet att denna uppfattning delvis är oklar på grund av de vanliga bristerna som kännetecknar mänskliga påfund och på grund av de mer specifika oklarheter som härrör från mitt något tröga intellekt, har jag ändå med tillförsikt redogjort för den för er, högt ärade fader, som är så väl förtrogen med all litteratur. [Jag har gjort detta] för att [min uppfattning] ska kunna få den förtydligande som är möjlig genom det nästan gudomliga ljuset från den beundransvärda glansen av er mest kunniga förnuft. För jag vet att denna nya metod inom den undersökande vetenskapen inte kan gå under på grund av den grova formen, om den mest lysande av alla män, genom sin förfinande korrigering, välvilligt gör den värdig att accepteras.
Därför ber jag er, genom er mycket lysande auktoritet, att korrigera de tankar som kommer till mig när det gäller detta kortfattade men mycket rika sätt att behandla alla upphöjda frågor. Därför, med hjälp av din mycket berömda auktoritet, förse [tankarna] som kommer in i mitt sinne med [korrigering] när det gäller [detta] koncisa men mycket rikliga sätt att utforska alla högtstående frågor.
PROLOG
Nu har ni i mina tidigare böcker om ”Den lärda okunnigheten” (Docta Ignorantia) sett – djupare och tydligare än jag själv genom mina ansträngningar – att den exakta sanningen är ouppnåelig. [3] Följaktligen följer det att varje mänsklig bekräftelse av vad som är sant är ett antagande.
Eftersom ökningen av vår förståelse av vad som är sant, är oändlig, följer det att utan hjälp av] någon jämförande referens är vår faktiska [ökning] begränsad.
Därför är det omöjligt att nå en fullständig förståelse av det som är sant. ökningen av vår förståelse av vad som är sant, är oändlig. Eftersom utan [hjälp av] någon jämförande relation är vår faktiska [ökning] riktad mot denna maximala, mänskligt ouppnåeliga kunskap, innebär vår svaga förståelses osäkra brist på ren sanning att våra påståenden om det sanna, är antaganden.[4] Därför är den ouppnåeliga enheten av sanning känd genom ett antagande om att den är annorlunda, och det antagandet om annorlundahet är känt i och genom en mycket enkel enhet av sanning.
I det följande kommer vi att förstå denna fråga tydligare.
Skapad förståelse, av begränsad verklighet, är närvarande i något annat [än sig själv] endast på ett sätt som är annat [än det sätt det existerar i sig själv], så att en skillnad återstår mellan alla som gör antaganden. Därför kan det inte vara annat än högst säkert att de olika individernas antaganden (vad gäller samma ofattbara sanning) skiljer sig åt i grad (och ändå är obalanserade i förhållande till varandra), så att ingen individ någonsin fullständigt förstår en annans mening, även om en individ kanske kommer närmare [den] än en annan. Acceptera därför som mina antaganden i de nya tankar [5] som jag här bifogar – tankar som väckts (genom inte obetydliga reflektioner) i enlighet med min blygsamma intellekts förmåga. [Dessa antaganden är] kanske långt ifrån mer geniala intellektuella idéer. Även om jag fruktar att de kommer att avvisas av många på grund av det otillräckliga sätt på vilket de [nu] presenteras, är det ändå nödvändigt att de Även om jag fruktar att de kommer att avvisas av många på grund av det klumpiga sätt på vilket de [nu] presenteras, så framför jag dem ändå, som näring som inte är helt olämplig att omvandlas till tydligare intellektuella uttryck av tänkare som är mer djuplodande [än mitt]. För den som söker att här få fram någon andlig näring genom noggrant tuggande och frekventa funderingar kommer att få en närande måltid, även om mina [åsikter] till en början verkar vara råa och oätliga på grund av sin nya karaktär.
Genom en viss handledning måste jag leda yngre individer, som alla er lämpligt sätt klargöra den dolda meningen med mina antaganden, kommer jag först – med hjälp av en viss rationell uppbyggnad som är välkänd för alla [6] – att utforma saknar erfarenhetens ljus, till en upplysning om [dessa] dolda punkter, så att de gradvis kan höjas till mer obekanta saker. Därför, för att på ett m tydliga exempel för min uppfattning, med hjälp av vilka min tankegång kan gå vidare till den allmänna konsten att göra hypoteser.
För det andra kommer jag att lägga fram vissa förskönande kommentarer, och genom att lägga till förklarande diagram [7] som är användbara för vissa mycket tilltalande analyser, kommer jag att flitigt försöka mata själar som är nyttiga för vissa mycket tilltalande analyser, kommer jag att anstränga mig för att mätta själar som hungrar efter sanning.
ON SURMISES
(De Coniecturis, Part One)1
Nicholas of Cusa to his revered instructor, the divinely
loved, most reverend father, Lord Julian, most emi-
nent Cardinal of the Holy Apostolic See.2
Since a favorable moment of sorts has now presented itself, I will dis-
close my conception regarding surmises. Although I know this con-
ception to be partly unclear because of the usual shortcomings char-
acteristic of human inventions and because of the more particular ob-
scurities that result from my somewhat obtuse intellect, nevertheless
with confidence I have expounded it for you, most excellent Father,
most familiar with all literature. [I have done so] in order that [my
conception] may receive the clarification that is possible by means of
the almost divine light of the admirable resplendence of your most
expert intellect. For I know that this new method in the investigative
arts cannot perish because of its rough form if the man who is the
brightest of all will, by his refining correction, deign to make it wor-
thy of acceptance. Therefore, by means of your very illustrious au-
thority furnish [correction] to [the thoughts] entering my mind with re-
gard to [this] concise but very abundant way of pursuing whatsoever
lofty matters.
PROLOGUE
Now, in my previous books of Learned Ignorance you have seen—
more deeply and more clearly than have I myself by means of my en-
deavor—that precise truth is unattainable. 3 Accordingly, it follows that
every human affirmation about what is true is a surmise. For the in-
crease in our apprehension of what is true is endless. Hence, since
without [the aid of] any comparative relation our actual [increase] is
directed toward this maximal, humanly unattainable knowledge, our
weak apprehension’s uncertain falling short of the pure truth implies
that our affirmations about the true are surmises.4 Therefore, the un-
attainable oneness-of-truth is known by means of a surmising other-
ness; and the surmising otherness is known in and through a most sim-
ple oneness-of-truth. Hereafter, we will come to understand this mat-
ter more clearly.
163
Created intellect, of finite actuality, is present in something other
[than itself] only in a way that is other [than the way it exists in it-
self], so that a difference remains among all those who are making sur-
mises. Therefore, it cannot but be most certain that the surmises of
the different individuals (as regards the same inapprehensible truth)
differ by degrees (and yet are disproportional to one another), so that
no individual ever perfectly grasps another’s meaning, although one
individual comes perhaps closer [to it] than does another. Thus, ac-
cept as being my surmises the new thoughts5 which I here append—
thoughts elicited (by no small reflective effort) in accordance with the
capability of my modest intellect. [These surmises are] perhaps far un-
equal to more ingenious intellectual ideas. Although I fear that they
will be spurned by many because of the inept way they are [now]
being presented, nevertheless I am administering them as food that is
not altogether unfit for being transubstantiated into clearer intellectu-
al expression by minds deeper [than mine]. For he who seeks to elic-
it here some spiritual nourishment by means of quite careful chewing
and by frequent rumination will obtain a sustaining repast, even if at
first my [views] seem, rather, to be uncooked and unpalatable because
of their newness.
By means of a certain hand-in-hand guidance I must lead younger
individuals, all of whom lack the light of experience, to a disclosure
of [these] concealed points, so that they may be elevated progressively
to things more unknown. Hence, in clarifying more suitably the hid-
den intent of my surmises, I will first—by means of a certain rational
progression very well known to all 6 —fashion for my conception
demonstrative examples by means of which my line-of-thought can
proceed to the general art of surmising. Secondly, I will set forth cer-
tain embellishing remarks; and in adding illustrative diagrams7 that are
beneficial in regard to certain very pleasing analyses, I will solici-
tously endeavor to feed souls that are hungry for truth.
133
CHAPTER ELEVEN
Participation. 134
Since for oneness to be oneness is for it to exist precisely and as it
is, you see adequately and very clearly that oneness is identity 135 that
is unimpartible, inexplicable, and—as it is [in itself]—unattainable.
For just as in its own being every existent is present as it is, so in an-
other being it is present in a manner other [than as it is in itself].136
You will apprehend this fact readily, if you pay attention. A circle, for
example, insofar as it is an entity of reason is attained—with respect
to its own rational being—as it is. 137 When you conceive of a figure
from whose center to whose circumference all lines are equal, then
by means of this rational conception you apprehend the circle insofar
as it is an entity of reason; but insofar as the circle is something per-
ceptible and exists outside of its own rational conception, then just as
it exists in something other [than in the rational conception of it], so
too it exists in a manner other than [as it is in the conception]. 138
Therefore, the circle cannot possibly exist outside of the rational con-
ception in the way that it exists in the rational conception. Therefore,
a perceptible circle partakes, with a degree of otherness, of the one-
ness of the conceptual circle. Therefore, the preciseness that consti-
tutes the [conceptual] circle remains unimpartible. For the [conceptu-
al] circle is replicated only in otherness. For there cannot be a per-
ceptible circle in which [all] the lines extending from the center to
the circumference are precisely equal;139 indeed, there cannot be any
[perceptible] line that in and of itself is in every respect equal to an-
other [perceptible] line. Therefore, a circle that is seen is not so pre-
cise that there could not always be one that is a more precise circle
than is it. And although the circle as it is [in itself] 140 does not im-
part itself otherwise than as it is, nevertheless it can be partaken of
by another only otherwise [than as it is in itself]. 141 Therefore, the fact
that it cannot be partaken of as it is [in itself] is not due to a defect
De Coniecturis I, 10 – 11
54
188
on its part but is due to the fact that it is partaken of by something
other and, hence, is partaken of otherwise.
Pay full attention, so that you may begin to understand the vari-
ety of surmises. If you admit that your intellect is something other than
is the thing that is intelligible, then you will see that you cannot un-
derstand any intelligible thing as it is. For what-is-intelligible is un-
derstood, as it is, only by its own intellect, from which it has being;
but by all other intellects it is understood in a manner other [than as
it is]. Therefore, a thing is attained, as it is, only in its own truth,
through which it exists. Therefore, by the Divine Intellect alone,
through which every being exists, is the truth of all things attained as
it is;142 but by other intellects [that truth] is attained variously and oth-
erwise [than as it is]. Moreover, the understanding of a thing as it is,
is unattainable by other intellects—just as a circle as it exists in this
perceptible floor cannot be reproduced elsewhere except otherwise
[than as it is here].143 Therefore, inexplicable identity is unfolded var-
iously and differently in otherness; and variety is enfolded concor-
dantly in oneness-of-identity. For example, sight is partaken of dif-
ferently by various acts-of-sight; and the variety of visible things is
enfolded concordantly in the oneness of sight, 144 just as, also, the di-
versity of the acts-of-sight is contained concordantly in the oneness
of absolute sight.145 And since the Divine Mind is the most absolute
preciseness of all things, it happens that all created 146 minds partake
of the Divine Mind differently and in terms of otherness-of-varia-
tion.147 However, [in and of itself] the ineffable Divine Mind remains
unable to be partaken of, since the condition of the participants caus-
es this [varied] result.
Created minds do not receive into themselves the ray of Divine
Light as if by their nature they preceded their partaking [of the Di-
vine Light]. 148 Rather, the intellect’s partaking of that unimpartible,
most actual Light constitutes the [respective] quiddity of created
minds. Therefore, the actuality of our intelligence 149 consists in its
partaking of the Divine Intellect. But since that most actual Power can
be received only with a variety-of-otherness (a variety, that is, which
is received somehow concurrently with the power), it happens that the
participant-minds partake of the most actual Intellect with a degree of
otherness—i.e., with that degree of actuality which (in relation to the
Divine Intellect) is otherness or potency. Therefore, it is rather the case
that our entire intelligence 150 consists of participation in the Divine
De Coniecturis I, 11
55
56
189
Actuality with a degree of potency. For in this way the ability actual-
ly to understand truth, as it is, befits created minds—even as it is prop-
er to our God that the Divine Actuality be partaken of with various de-
grees of potency by created minds. Therefore, the more Godlike an
intelligence is, the nearer its potency is to Actuality as it is; but the
more obscure an intelligence is, the more distant [it is from Actuali-
ty]. Therefore, Actuality is partaken of differently and variously by
near, by remote, and by very remote potency. Moreover, that Inac-
cessible Loftiness is not to be approached as if there could be no ac-
cess at all to it. Nor, having been approached, is that Loftiness to be
supposed actually to have been [perfectly] apprehended. Rather, [we
are to believe] that it can always be approached more closely, while
it remains ever unattainable as it is [in itself]. By way of comparison,
time advances toward everlastingness, with which it can never attain
equality, even though it approaches continually.
You now see that the positive assertions of the wise are surmises.
For example, when with your very clear eyesight you, O Father, see
before you the face of the Supreme Pontiff, our most holy lord, Pope
Eugene IV, you form of it a positive assertion, which, in conformity
with your sight, you maintain to be precise. But when you turn to-
ward the root from whence the senses’ discrimination flows—when
you turn toward reason, I mean—you understand that the sense of
sight partakes of [reason’s] discriminating power with a degree-of-oth-
erness that is contracted to the sense-organ. Consequently, you see the
defect that characterizes the falling away from preciseness; for you
contemplate 151 the face not as it is [in itself] but in its otherness, ac-
cording to your eye’s angle, which differs from [that of] all the eyes
of other living beings. Therefore, a surmise is a positive assertion that
partakes—with a degree of otherness—of truth as it is [in itself]. 152
However, just as by means of the oneness-of-reason the senses expe-
rience their own otherness and make surmises by freeing from pre-
cise oneness assertions about perceptible objects, so reason, by means
of its root-oneness, viz., by means of the light of intelligence, dis-
covers its own otherness and its falling away from preciseness into
surmise. Similarly, intelligence, insofar as it is a power near [to God],
rejoices that by the aid of Divine Oneness it makes surmises in its own
very clear way.
