För människor med begränsad erfarenhet av världspolitisk analys och bristfälliga kunskaper i historia förefaller händelser runt om i världen vara isolerade begivenheter orsakade av lokala mekaniska faktorer utan samband. Tillvägagångssättet är inte olikt hur 1600-talsmekaniker som René Descartes och Isaac Newton sökte förklara universum, eller hur Sigmund Freud gav pseudo-vetenskaplig fernissa åt Friedrich Nietzsches mekaniska nihilism två sekel därpå. Att synsättet så slentrianmässigt fortfarande allmänt tillämpas bland västvärldens nutida forskare, journalister och makthavare är därför föga förvånande.
Omedvetet ger det upphov till en epistemologisk induktion – de skapar en världsbild baserad på antaganden kring observationerna av de skenbart isolerade “begivenheterna”. En extrapolation av en fördomsfull tolkning av det enskilda och anekdotiska på det allmänna och “objektiva”, till skillnad mot det holistiska, där man tvärtom börjar med helheten och ser på enskilda begivenheter utifrån deras relation till universum och dess lagar som helhet.
Få historiska begivenheter är så iögonfallande exempel på detta som 2020-talets infekterade konflikthärdar i Israel/Palestina respektive Ukraina/Ryssland. Begivenheterna är givetvis på intet sätt de enda eller heller blodigaste som för närvarande pågår i världen. I Sudan exempelvis har förmodligen minst lika många civila dött som i Gaza 2023-25 och över 5 miljoner människor uppskattas ha mist livet i umbäranden relaterade till de ständiga strider som plågat östra Kongo-Kinshasa sedan 1990-talet.
Anledningen till både omvärldens och denna artikels fokus på de nämnda konflikterna Israel/Palestina respektive Ukraina/Ryssland är alltså en annan. Jag tänkte kort lista de ödesmättade närmast spöklika paralleller som fallen uppvisar efter en närmare granskning.
1. Numerologiska mytbildningen
Den historierevisionism som “västvärldens etablerade medier” hängivit sig åt å brittiska imperiets vägnar för att bedriva dessa geopolitiska operationer, som fallen Israel och Ukraina otvetydigt utgör, bygger till stor del på det tolkningsföreträde etablerad media erövrat i den offentliga diskursen angående konfliktens förmenta “början”.
Fallet Israel/Palestina har av alla officiellt “seriösa” bedömare sålunda förlänats det officiella startdatumet 7 oktober 2023. Detta har drivits till den grad att själva datumet i sig, utan specificerat årtal, blivit liktydigt med de tretusen jihadisternas beryktade utbrott från Gazaremsan och påföljande överfall på militärförläggningen och festivalen vid kibbutzen Re’im i Negevöknen på andra sidan muren i Israels Södra distrikt.
Att göra ett specifikt datum synonymt med en specifik händelse är generellt något som av uppenbara skäl endast kan göras i undantagsfall, då det för det första ju bara finns 365 stycken att använda sig av och för det andra kräver en ganska koordinerad och systematisk mediekampanj. Det mest kända internationella exemplet är World Trade Center den “11 september” 2001. I de flesta länder gäller liknande för deras respektive nationaldagar eller
historiska nationella tragedier, som Karl XII:s dödsdag 30 november (1718) i Sverige, och i USA nyligen även “6 januari”, efter stormningen av Kapitolium i Washington 2021.
Den sistnämnda är av intresse för att de överdrifter, hysteri och rena lögner som omgav händelsen förefaller spunnet på likadant mönster som den så kallade rapporteringen kring “7 oktober”. Än idag talar media slentrianmässigt om de “dödade poliserna” den 6 januari, i syfte att demonisera Maga-rörelsen, trots att vi sedan 4 år vet att dessa dog efteråt, under mystiska omständigheter utan tvekan, fast utan koppling till några våldsamheter från demonstranterna. På samma manér åberopas fortfarande våldtäkter, brända barn med mera för att demonisera palestinier, trots att även dessa sagor sedan länge bevisats vara påhittade av general Barak Hiram och överste Golan Vach på IDF, i syfte att legitimera folkmordet i Gaza.
Visserligen är det otänkbart i att en operation som 7 oktober obemärkt skulle kunna genomföras av ungdomar under ulands villkor vid världens mest hårdbevakade gräns under belägring av världens kanske modernaste, mest vältränade och välfinansierade militärmakt såväl som världens mest ökända underrättelsetjänsters tillsyn. Fast även taget vid sitt nominella värde och officiella version utgör överfallet fortfarande inget som i sitt historiska sammanhang kvalificerar till att ses som nämnvärt iögonfallande singularitet eller normbrytande fasskifte, varken i den då 56-åriga ockupationens historia sedan sexdagarskriget 1967 eller den då 16-åriga blockadens historia sedan 2007.
Under bombningen och markinvasionen av Gaza sommeren 2014, även kallad Operation Protective Edge, dödades exempelvis cirka 2200 palestinier, runt 70 procent av dessa civila, det vill säga bra precis dubbelt så många som de 766 civila som fastställts ha dödats den 7 oktober. Sex år tidigare, under massakrerna vintern 2008-09 kallade Operation Cast Lead, dödades uppskattningsvis 1400 palestinier, över 80 procent av dessa civila, alltså även det betydligt fler än 7 oktober, och 14.000 bostäder förstördes med 100.000 hemlösa som följd.
Då har vi dessutom inte tagit i beaktande att en stor andel civila dödades av IDF själva den 7 oktober, dels vådligt, då helikoptrarna sköt i blindo, något israeliske journalisten David Sheen ingående dokumenterat på Electronic Intifada, dels medvetet under åberopande av Hannibal-direktivet, något dåvarande försvarsministern Yoav Gallant bekräftat.
Förevändningen för Cast Lead var att Hamas påstods planera tillfångata IDF-soldater och man var tvungen att slå till innan. Uttalade syftet var enligt den dåvarande inrikesministern Eli Yishai att “skicka Gaza tillbaka till medeltiden”. Svepskälet för Protective Edge var mordet på tre unga israeliska pojkar som Hamas utan bevis påstods ligga bakom. Både Cast Lead 2008-09 och Protective Edge 2014 hade alltså med råge kunnat anföras som både kvantitativt dödligare och juridiskt mer oprovocerad terror än 7 oktober 2023 och då har vi inte ens berört tiden innan Hamas valseger 2006 eller bosättarkolonialismen på Västbanken.
Talande är ytterligare den milsvida skillnaden mellan Hamas respektive Tel Avivs respons på angreppen. Många sionistiska debattörer ställer ju ofta frågan “vad Israel borde ha gjort” efter 7 oktober? Ja, vad gjorde Hamas efter att Israel ensidigt blåst eldupphör och avslutat Cast Lead i januari 2009? Hamas blåste också eldupphör och så inleddes fredsförhandlingar i Egypten, vilka 2011 resulterade i en fångutväxling. Liknande eldupphör och
fredsförhandlingar upptogs också efter Protective Edge, även om skärmytslingar aldrig riktigt upphörde och blockaden alltjämt kvarstod.
Den verkliga elefanten i rummet är dock, att det folkrättsligt åligger ockupationsmakten att både upprätthålla lag och ordning (Fjärde Genèvekonventionen, Del III, art. 64) och tillse mänskliga rättigheter (art. 55-56) i områden under dess kontroll. Samma folkrätt tillerkänner också den ockuperade rätt till motståndskamp mot ockupanten (FN:s generalförsamlings resolution 3103) men ingenstans ockupanternas rätt till “självförsvar” mot dess ockuperade, för att inte tala om dess belägrade invånare!
Mot bakgrund av detta framgår det groteska i den officiella imperialistiska dateringen av konfliktens utbrott till den 7 oktober 2023.
Kriget i Ukraina är visserligen inte lika nyckfullt knutet till en besjälad, värdeladdad siffra, som en annan kabbalistisk numerolog, men den bisarra historielösheten är av samma kaliber i det hypnotiskt copy-pastade mantrat “oprovocerad fullskalig invasion av en fredlig granne”.
Den 24 februari 2022 övergick den ryska regeringen till att köra med öppna kort i ett krig som förts genom ombud mellan Nato och Ryssland i folkrepublikerna Donetsk och Luhansk under åtta år, med tusentals civila dödade av Kiev-juntan. Kreml åberopade det internationella “ansvaret att skydda” (R2P), när de nämnda folkrepublikerna begärde militär assistans till följd av massiva bombningar från ukrainska styrkor tränade av Nato, något OSSE detaljerat redogjort för. Ryssland åberopade således FN-stadgans artikel 51 och erbjöd ömsesidig militär assistans i enlighet med det försvarsförbund alla tre undertecknat.
Om något nödvändigtvis måste utses till startskott för detta är det alltså inte 24 februari 2022, utan definitivt snarare 23 januari 2014, när demonstranter som Victoria Nuland på amerikanska UD skröt om att ha finansierat, började ockupera myndighets- och regeringsbyggnader i Kiev med våld. På tre veckor störtades så den visserligen korrupte men ändock konstitutionellt folkvalde presidenten Viktor Janukovytj och hans regering.
I kuppens kölvatten etablerades det ukrainska skräckvälde vars statsskick och metoder snart innebar separatism och inbördeskrig. Enbart en historierevisionism jämförbar med den pro-sionistiska behandlingen av 7 oktober i skamlöshet och gaslighting vore förmögen att i propagandan få Ukrainakriget till en “oprovocerad fullskalig invasion av en fredlig granne”.
2. Rasismen
Ottomanska riket var ett minst sagt mångkulturellt imperium. Utöver turkar regerade sultanen över araber, kurder, perser, greker, albaner, judar, druser, armenier, tjerkesser, romer med flera. Samma gäller deras gamla ärkefiende Tsarryssland. Det är egentligen rätt ofrånkomligt att ett stort imperium innehåller en uppsjö olika kulturer. Även under svenska stormaktstiden härbärgerade konungariket utöver “svenskar” och “lappar” även finnar, ester, letter, polacker, tyskar med mera.
Lika mångkulturellt var österrikiska Habsburgska imperiet. Utöver tyskar regerade kejsaren över ungrare, tjecker, serbokrater, polacker, rumäner, slovaker, slovener, italienare samt de så kallade rutenierna. De sistnämnda, som bodde i österrikiska provinsen Galicien, delades på 1860-talet i två fraktioner: russofilerna, som ville stärka banden till Ryssland, och populisterna som tog avstånd från både Wien och St. Petersburg. Det var de rutenska populisterna som senare började kalla sig “ukrainare” (mer om dessa i Del 4).
Faktum är att överensstämmelse mellan administrativ och etnisk indelning av landmassor historiskt snarare varit undantag än regel. Etnonationalism är ett 1800-talskoncept, en europeisk travesti på den antikolonialistiska nationalism som låg till grund för befrielsekrigen i Nord- och Sydamerika, med berömd start i Philadelphia den 4 juli 1776.
Förutom den inrikespolitiska funktion etnonationalismen fick för den europeiska eliten, att uppvigla militaristisk hämndlystnad mot sina grannar, utmynnande i två världskrig, blev den ett oumbärligt verktyg för att söndra och härska i nykolonialismens tidevarv. Det typiska blev att låta en kontrollerad opposition rekrytera lokalbefolkningen genom agitation för etniskt och religiöst självbestämmande mot rivaliserande etniciteter och religioner inom samma “före detta” koloni. Detta för att undvika en republikansk självständighet i amerikansk tappning, där ledorden var mänskliga rättigheter, politisk oavhängighet och inte minst ekonomiskt oberoende.
Modus operandi blev alltså att britterna beväpnade och stödde varje etnisk och religiös subkultur för permanenta krig över sin respektive jordplätt mot angränsande subkulturer som lovats överlappande områden. Då detta ju var britternas politik i hela världen är fallen Israel 1948 och Ukraina 2014 såklart inte unika i sig men likväl skräckexempel på hur det går när det dras till sin spets.
Innan Maidan-revolutionen 2014 var Ukraina fortfarande ett mångkulturellt land. Att det på många håll fanns en skepsis och även avsky mot Moskva till följd av erfarenheter från både Sovjettiden och Tsarriket var visserligen både tveklöst och föga förvånande, fast vad gällde ukrainska medborgare gjordes ingen skillnad utifrån vilket modersmål folk hade, vilken kyrka de gick i eller vilket parti de röstade på. Ukraina hade potentialen att bli framgångsrik representant för den inkluderande nationalism som i Östeuropa annars lyst med sin frånvaro. Detta till följd av rotlösheten i att sedan sekel vara identitetsmässigt sliten mellan olika ombud i brittisk geopolitik, i kombination med en ekonomi som aldrig åtnjutit modernisering, med återkommande demoraliserande utvandringar som följd.
Att Ukraina skulle kunna bli bryggan mellan öst och väst och därmed tjäna som exempel för andra länder, som bevis på att man inte behöver välja sida i britternas spel, skulle äventyra imperiets nya kalla krig mot BRIKS och var därför oacceptabelt. Den regim som installerades efter störtandet av Janukovytj blev därför fascistisk, vilket MI6 och CIA ju alltid föredrar i sina lydriken enligt Mann-doktrinen. Tänk bara på Pinochet efter störtandet av Allende i Chile, Suharto efter störtandet av Sukarno i Indonesien, militärdiktaturen i Brasilien efter störtandet av Goulart med flera.
För ukrainskt vidkommande krävdes dock mer än bara militärdiktatur. Den ukrainska “identiteten” kom under först Turtjynov och Jatsenjuk, sedan Porosjenko och slutligen
Zelenskyj att omdefinieras till att enbart gälla vissa rasmässiga, politiska, språkliga och religiösa kategorier invånare. Det faktum att de rysktalande bott i Donbass i generationer, utan att någonsin ha krav på sig att byta språk eller religion, och att Krim endast räknats som ukrainskt sedan 1950-talet, skulle uppenbarligen bli ett problem. Liksom israelerna såg därför även de “utvalda” ukrainarna och deras kontrollörer etnisk rensning som fullt legitim metod för att rena sitt “förlovade land” från “oönskade folkelement”.
3. Diktaturen
Etnocentrismen och xenofobin är dock inte det enda de bägge regimernas statsskick och rättspraxis har gemensamt. De delar även samma slentrianmässiga och obekymrade attityd gentemot diktaturmetoder som undantagslagar, utpressning, mutor, hot och lönnmord.
Sedan grundandet har Israel haft politiska mord och terrorism som standardförfarande när status quo har hotats och landet riskerat behöva normalisera relationerna med resten av världen, något som dessvärre legitimerats av USA:s drönarkrig och nyligen fått den makabra eufemismen “institutionell halshuggning”.
Mord som förhandlingsmetod var regeringens linje redan när Israel grundades. De har till och med ett eget namn på metoden – “sikul memukad”. Fröet kunde anas redan 1948, när dåvarande svenske kungen Gustav V:s brorsson greve Folke Bernadotte, känd för att ha räddat tiotusentals koncentrationslägerfångar under förintelsen, entusiastisk åkte till Jerusalem för att förhandla om relationen mellan det nya landet, FN och övriga världssamfundet. Greven hinner knappt komma fram så överöses diplomatbilen av automatvapen från sionistiska milisen Lehi, (alias Stern-ligan, en utbrytargrupp från terrororganisationen Irgun, föranledd att separera av viljan att liera sig med Nazityskland). Som brukligt är i fascistdiktaturer friades inte bara mördarna 1949, utan både Irguns och Stern-ligans ledare, Menachem Begin och Yitzhak Shamir, blev senare Israels premiärministrar. Israel beviljades också FN-medlemskap 1949 mot villkoret att de skrev under FN-resolutionerna 181 (palestinsk stat och lika rättigheter för alla) och 194 (flyktingarnas rätt att återvända). Ingendera har Israel någonsin haft för avsikt att följa.
1962 mördade Mossad en rad forskare och arbetare verksamma vid Egyptens försvarsindustri, inklusive västtysken Heinz Krug i München. Morden, som gick under namnet Operation Damokles, blev startskottet på en rad liknande operationer. Sticker ut gör Mossads mord på brasilianske kärnfysikern José Alberto Amarante i São Paolo 1981, för att förhindra att Brasilien utvecklade kärnkraft, på kanadensiske ingenjören Gerald Bull i Bryssel 1990, som arbetade för Irak, på två iranska kärnfysiker 2010, och givetvis IDF:s attentat mot Irans kärnkraftsprogram 2025. I det sistnämnda mördades 14 personer som Tel Aviv betonade stod på “dödslistan” över forskare officiellt kallade Hitler’s Nuclear Team. De beskrevs av Israel som arvtagarna till iranska atomprogrammets “fader” Mohsen Fakhri Zadeh, mördad år 2020.
Utöver forskarna passade IDF 2025 på att även mörda det militära ledarskapet tillsammans med deras familjer, bland andra stabschefen, Revolutionsgardets ÖB, befälhavare för revolutionsgardets flygvapen och brigadgeneral Esmail Qa’ani (efterträdaren till Suleimani
som mördades av USA 2020). Måltavla var typiskt nog också Irans officielle förhandlare mellan Iran och USA om just atomprogrammet, generalmajor Ali Shamkhani, som sårades men mirakulöst överlevde.
Mordförsöket på Shamkhani är intressant för det återspeglar typisk israelisk “konflikthantering”. Landets syn på hela territoriet mellan floderna Nilen och Eufrat som sitt rättmätiga urhem (Storisrael) är uppenbarligen oförenlig med modern folkrätt, där man erkänner grannars gränser, domvärjo och suveränitet. Strategin har bedrivits med USA:s uttryckliga stöd, som Yinon-planen 1982 och dess uppdaterade version, “A Clean Break” 1996. Då varje steg mot eldupphör och vapenvilor äventyrar den expansionism, som bevisligen är både Israels och USA:s officiella utrikespolitik, måste alla diplomatiska förhandlingar uppenbarligen stoppas, företrädesvis genom mord på den andra partens företrädare.
Mord har därför föga förvånande även varit palestiniernas lott vid förhandlingsbordet. År 1988 sköts Yassir Arafats andreman Khalil al-Wazir i Tunisien, vilket grusade alla planer på ett fredligt stopp på första Intifadan. I november 1993, två månader efter Oslo-avtalet undertecknats, sköt IDF Emad Akel, befälhavare för Hamas väpnade gren. 1997 förgiftades Hamas politiske ledare Khaled Mashal på direkt order från Netanyahu, varpå Jordanien hotade förklara krig om Mashal skulle dö. Enbart tack vare Bill Clintons personliga intervention gick Netanyahu med på att ge honom motgiftet.
År 2000 tog andra Intifadan fart, efter att israelisk polis besvarat palestinska demonstranter med skarp ammunition. Timmar innan Yassir Arafat skulle träffa Bill Clinton i Washington 9 november för att diskutera fredsplanen mördade IDF Hussein Abayat, befälhavare för Fatahs paramilitära gren Tanzim. Hamas hela ledarskap mötte samma öde – Jamil Jadallah och Mahmoud Abu Hanoud 2001, Salah Shahade 2002, Ibrahim al-Makadmeh och Ismail Abu Shanab 2003. När Hamas ledare sjejk Ahmed Yassin 2004 till slut erbjöd en långsiktig vapenvila, så kallad hudna, mördades även han, liksom hans efterträdare Abdel Aziz al-Rantissi och Adnan al-Ghoul samma år.
Spola fram tjugo år och representanterna för förhandlingar mellan Gaza och Israel 2024 heter nu Saleh al-Arouri, Mohammed Deif och Ismail Haniyeh. Al-Arouri mördades i Libanon tillsammans med sex andra Hamas-medlemmar. Deif hade överlevt så många mordförsök att han fått smeknamnet “katten med nio liv”. Under Protective Edge 2014 mördade IDF hans fru och två barn, 3 år respektive 7 månader gamla. 2024 var det hans tur.
Innan israeliska agenter i Iran slutligen även mördade Haniyeh, under statsbesöket med anledning av iranske presidentens installation, såg de dock till att han fick bevittna hur över sextio av hans släktingar slaktades, inklusive en syster, en bror, tre barn och sju barnbarn. Mönstret är något som för tankarna till historiska maffia- eller klanfejder, där man ser sig nödgad att eliminera rivalens familj för att statuera exempel och knäcka moralen.
Haniyes efterträdare Yahya Sinwar dödades även han månader därefter, dock undantagsvis under omständigheter som generöst tolkat skulle kunna kallas “i strid”, då den 61-årige Sinwar, redan träffad i ena armen och ena benet faktiskt kastade en pinne på drönaren, styrd av IDF på tryggt avstånd från stridens hetta.
I september 2025 lurades Hamas-ledarna Khalil al-Hayya, Zaher Jabarin, Muhammad Ismail Darwish och Khaled Mashal till ett möte i Doha, Qatar för att officiellt “förhandla” med Israel angående ett förslag på eldupphör från USA:s president Donald Trump. Plötsligt dök tio israeliska ballistiska robotar upp på himlen och slog ned i byggnaden där delegationen skulle överlägga. Hamas-ledarna överlevde visserligen men flera delegater dog och målet att döda fredsprocessen uppnåddes därmed.
Kapitlet täcker av platsskäl bara ett axplock. Enbart mellan åren 2000 och 2011 miste uppskattningsvis 425 palestinier livet i israeliska mordattentat, alltså vid sidan av officiella krigshärdar och slagfält, majoriteten av dessa civila kolleteraloffer som bara råkade befinna sig i närheten av de “egentliga” måltavlorna. Vi har heller inte gått in på morden på alla libaneser genom åren, exempelvis de insmugglade exploderande personsökarna som 2024 dödade 42 och skadade över 3500 personer, eller attentatet som i augusti 2025 dödade 10 ministrar i Jemens Ansar Allah-ledda regering, däribland premiärministern al-Rahawi.
Den ukrainska regeringen har uppenbarligen inte haft lika lång tid på sig att bygga upp en mordapparat i israelisk skala, fast om att de hyser avsikten råder föga tvivel. Hemsidan Myrotvorets Center för med ukrainska säkerhetstjänsten SBU:s goda minne exempelvis register över “statens fiender” som måste “rensas ut”. Sidan hänger ut måltavlor med bild, namn och övriga personuppgifter.
Hundratusentals politiker, journalister, aktivister och organisationer pekas ut på dödslistan, inte bara ukrainare och ryssar, utan även amerikaner, tyskar, svenskar och andra. Personer i databasen sägs befinna sig i “skärselden” och det finns både sökfunktioner, en knapp där anonyma kan rekommendera måltavlor till dödslistan och ansiktsigenkänning med systemet IDentigraF. De påstår sig ha över två miljoner bilder på “personer som begått brott mot Ukraina“. Varje gång någon dödas hyllas detta och bilderna förses med svart band i hörnet.
Vad skulle skillnaden vara mellan detta och Israels dödslistor över iranska forskare och andra? Precis som Israels folkmord i Gaza ville ju Kiev utplåna de rysktalande i Donbass, enda skillnaden är att Donbass, till skillnad mot Gazaborna, hade en vän som Ryssland.
Slutligen regerar de bägge judiska fåtöljkrigarna Zelenskyj och Netanyahu dessutom på undantagsmandat, vagt rättfärdigat av sina respektive heliga “krig”. Den israeliske premiärministern åtalades 2019 för förskingring, mutbrott, bedrägeri med mera och året därpå inleddes rättegången. Kort efter 7 oktober 2023 lades dock processen på sparlåga med hänvisning till “kriget”. Under 2024-25 har det sedan gång på gång skjutits upp, alltid med samma ursäkt – ett uppenbart incitament för premiärministern att fortsätta den militära kampanjen ad infinitum. För att rädda sitt skinn och upphäva maktdelningen under de rekordstora protesterna mot regeringen 2023 vidtog Netanyahus justitie- och inrikesminister Yariv Levin omfattande inskränkningar i rättsstaten, bland annat genom lagar som gav regeringen total kontroll över Högsta domstolen, något HD 2024 dock upphävde.
Den före detta komikern Zelenskyj vann med 73 procents majoritet i presidentvalet 2019. Hans stora vallöfte var, precis som Trumps både 2016 och 2020, att skapa “fred”. Enligt konstitutionen skulle nästa val ha hållits 2024, då Zelenskyj suttit i fem år. Istället har han konstant iförd stridsmundering avfärdat alla försök till fredlig uppgörelse och fortsatt förlänga undantagstillståndet för att likt Netanyahu i Israel kunna fortsätta sitta på obestämd tid.
4. Brittiska geopolitiken
Sedan urminnes har imperialism inneburit strävan efter världsherravälde. Under större delen av mänsklighetens historia har vi visserligen inte haft full koll på världens hela omfattning, fast världen har i imperialistisk bemärkelse då uppenbarligen inneburit den värld man kände till, alla på varsitt hörn av planeten. Exempelvis såg invånarna i Romarriket detta som “världen”. Det var såklart ingen hemlighet att det fanns bebodda områden utanför Roms spiras räckvidd, fast dessa länders invånare sågs i grekisk tradition som i första hand “barbarer” (omedelbara grannar), i andra hand “monster” (avlägsna folk).
Världsherravälde kan uppnås på olika sätt. Den rent militära erövringspolitiken har de flesta historiska imperiemakter blivit varse att vara väldigt dyrt i längden, varpå mer raffinerade metoder blivit nödvändiga. Många har hemfallit åt att per kulturell infiltration göra sina kolonier till mer eller mindre frivilligt befryndade bundsförvanter. Andra har gjort sina lydriken ekonomiskt beroende av moderlandet genom kontroll över handel och kreditvillkor. Det alla metoder har gemensamt är dock att koloniernas nominella lokala ledare någorlunda måste föra kolonialmaktens politik. Att de antingen fri- eller motvilligt blir dennes nickedockor.
Allra viktigast är denna lydnad i utposterna mot imperiets potentiella rivaler, då det ju är dessa utposter som vid behov måste rida spärr mot rivalernas oförlåtliga försök att växa i styrka och inflytande på imperiets bekostnad. Brittiska imperiet var vid andra världskrigets slut akut dödsdömt, genom den amerikanske presidenten Franklin Roosevelts uttalat antikolonialistiska vision för efterkrigstiden. Även om hans olägliga död i april 1945 tillfälligt “räddade” de brittiska, franska, holländska, belgiska och portugisiska kolonierna runtom i Asien och Afrika från omedelbar självständighet stod det klart att denna typ av imperialism hade passerat sitt bäst före-datum.
De potentiella rivalerna om inflytande över världens riktning var då som nu USA:s gamla koalitionspartner i kampen mot fascismen, Kina och Ryssland. Saudiarabien och Irak hade blivit självständiga redan 1932, fast med alltjämt brittiska marionetter till kungar på tronen, Abdulaziz respektive Faisal II, sonson till den förste Faisal I. Frankrike hade släppt Libanon under kriget och kort efter krigsslutet följde Syrien och Jordanien, sedan länge lett av en annan marionett, den förste irakiske kungens bror Abdullah. På andra sidan Jordanfloden låg “Cis-Jordanien”, den västra delen av mandatet Palestina, fortfarande under brittisk överhöghet, i praktiken sedan 1917.
1947 blev slutligen “juvelen i den brittiska kronan” Indien självständigt och Irans framtida status oviss, då det under kriget stått under delad brittisk respektive sovjetisk kontroll. För att förhindra att det strategiska “Mellanöstern” hamnade i allians ännu längre österut behövdes en mer omedelbar närvaro, då marionettkungarna var både impopulära och opålitliga. Så etablerades 1948 staten Israel i västra Palestina, för att britterna fortsatt skulle ha en garanterat västvänlig militär utpost som rider spärr mot potentiellt framtida iranskt och sovjetiskt inflytande. Den girige jordanske kungen fick nöja sig med Västbanken, där den fördrivna palestinska urbefolkningen hamnade, och Egypten fick Gazaremsan.
I Östeuropa gällde samma avgörande projekt för britterna – hålla ryssarna borta. Eftersom kontinenten var så förstörd av kriget var risken stor att Sovjetunionen skulle få in en fot
genom att “hjälpa till att bygga upp” Europa. USA och Storbritannien slöt därför en allians kallad Nato med länder som varit med att bekämpa Nazityskland, vilket efter kapitulationen delats i fyra sektioner. Nazismen i sig avskaffades dock ingalunda. Tvärtom rekryterades ledande nazister och skickades på uppdrag runt om i världen för att bekämpa sovjetiskt inflytande, makabert ironiskt nog precis samma uppdrag som nazisternas förmenta ärkefiender, judarna i Israel. Namnkunniga fall är operatörerna i Sydamerika, som Klaus Barbie (Bolivia), Otto “Scarface” Skorzeny (skickade 600 fd SS-män till Argentina), Walter Rauff (Chile) och italienske fascisten Licio Gelli (Argentina).
Mindre känt är dock kvarlevorna från kollaboratörerna på östfronten i Ukrainska nationalisters organisation (OUN). Även om OUN officiellt grundades 1929 går deras historia, precis som Israels, tillbaka till första världskriget. Under österrikisk-ungerska imperiets sista dagar grundade Habsburgarna med hjälp av den brittiske rådgivaren Alexander Helphand (alias Parvus) OUN:s föregångare Unionen för Ukrainas befrielse (ULU) i Lemberg i tidigare nämnda provinsen Galicien, idag omdöpt till Lviv i ukrainska oblasten Halisjtjyna. De radikaliserades under 1920-talet till följd av förtrycket från Polen, som Galicien då var en del av. Efterträdaren OUN(b) kom sedan under nazityska ockupationen att inte bara kriga på Hitlers sida mot Röda armén, utan även delta i förintelsen med liv och lust genom utrensningar av hundratusentals ryssar, polacker och judar.
Dessa ukrainska nazister rekryterades efter kriget på samma sätt som de tyska och för samma syfte. Något uppmärksammad blev Stepan Bandera, som rekryterades av brittiska MI6, på grund av att han förgiftats av KGB 1959 i München, Västtyskland, där OUN(b):s högkvarter låg. Mindre känd är OUN:s säkerhetschef Mykola Lebed, som rekryterades av USA och arbetade för CIA med Ukrainafrågan fram till sin död 1998. Redan vid självständigheten 1991 återupprättades banderistiska partiet under namnet Ukrainska nationalisters kongress (KUN) av Slava Stetsko, änkan till Jaroslav Stetsko som lett den öppet Hitler-allierade ukrainska stat som OUN(b) lät utropa 1941. Banderisterna började sedan hyllas i regeringskretsar i samband med orangea revolutionen 2004 och tog med amerikansk och västeuropeisk hjälp makten 2014 i den tidigare nämnda Maidan-kuppen.
Omedelbart inleddes rond två på samma utrensning av rysktalande som deras banderistiska föregångare påbörjade under andra världskriget. Västvärldens förmenta sympatier för Ukraina är alltså lika falska som sympatierna för Israel. Stödet till de bägge regimerna är bara villkorat mot deras geopolitiska funktion som Natos och västvärldens front genom ombud mot BRIKS-samarbetet, där den ukrainska måltavlan Ryssland ju är en av grundarna och den israeliska måltavlan Iran blev medlem 2025. Den dagen de inte längre vill agera kanonmat kommer varken Israel eller Ukraina vara vitten värda i västvärldens ögon.
Den som tycker detta låter överdrivet, att västvärlden omöjligen kan vara så ondskefull, behöver bara blicka tillbaka till mars 2022, när brittiske premiärministern Boris Johnson öppet delgav de ukrainska förhandlarna i Istanbul, David Arakhamja och Oleksiy Arestovytj, västs linje, att allt stöd dras in om de skulle få för sig att sluta fred med Ryssland.
Slutsats
Mer skulle kunna sägas fast detta torde räcka för att se vilka skurkstater vi envisas med att vara till lags, högtidlighålla och försörja. Utan västvärldens miljardstöd skulle uppenbarligen Israel och Ukraina kollapsa på en vecka. Ändå beter de sig som om de vore våra ledare med befogenheter att beordra alla oss andra att dansa efter deras pipor: USA efter Netanyahus och Europa efter Zelenskyjs.
Vi vet dock alla innerst inne att Israel och Ukraina under dess nuvarande blindstyren inte är mer än britternas globaliserade imperiums legoarmé mot det hot som BRIKS-samarbetet anses representera. Hotet mot det världsherravälde vilket den rasistiska västvärlden hellre går under i världskrig för, än delar med sig av åt deras forna undersåtars ättlingar i globala syd.
Den nordatlantiska sagan lider dock mot sitt slut. Unga amerikaner förkastar USA:s absurda allians med Israel och i Östeuropa skördar ledare som Robert Fico i Slovakien, Viktor Orbán i Ungern, Andrej Babiš i Tjeckien, Călin Georgescu i Rumänien, Irakli Kobakhidze i Georgien och Nikol Pashinyan i Armenien valframgångar för sin lovande fredspolitik med Ryssland. Hur framtiden kommer te sig är omöjligt att säga exakt, fast det är tydligt att projekt som Israel och Ukraina tappar omvärldens sympatier. Den utvecklingsoptimism och det hopp som USA, Tyskland, Sverige och andra västländer en gång med rätta representerade och beundrades för har idag övertagits av Kina. Tragiskt bara att det ska sitta så himla långt inne för våra ledare att acceptera detta och omfamna ett fredligt samarbete med BRIKS inkluderande välfärds- och framtidsbygge.
av Chlodvig Birgers
EIR:s dossier: British Imperial Project in Ukraine: Violent Coup, Fascist – Axioms, Neo-Nazis by an EIR Research Team March 16, 2014. https://larouchepub.com/other/2014/4120fact_sheet_brits_ukr.html
Bli medlem i Schillerinstitutet i Sverige! Med EIR.NEWS kan du hålla dig uppdaterad för att effektivt delta i det internationella arbetet för att öppna ett nytt kapitel i världshistorien tillsammans med den globala majoriteten. Nyhetsbrevet EIR Alert kommer med cirka tio nyhetsinlägg dagligen med nyheter för det internationella arbetet för fred och en ny rättvis ekonomisk världsordning/Nytt finanssystem. Läs mer här: https://schillerinstitutet.se/nu-inga..
För att bli medlem, prenumerera, upprätta kontakt, lämna epostadress eller ställa frågor: Skriv till schiller-institutet@nysol.se , Box 184 Nybohovsbacken 45, 117 64 Stockholm. Eller kontakta Ulf Sandmark, ulf.sandmark@nysol.se
Anmäl dig snarast till Schillerinstitutets Pariskonferens för att bygga ungdomsrörelsen: Afrika, Globala majoriteten: Tillsammans för frigörelse och fred!
Lördagen den 8 november bjuder internationella Schillerinstitutet in till ett stort internationellt möte i Paris. Ungdomar från hela världen kommer för att försvara sin vision av världens framtid och sina lösningar för att uppnå fred. De kommer att bjuda med sig röster från Afrika, länderna i den globala majoriteten och alla andra nationer och folk som kämpar för verklig frigörelse, fred, solidaritet och framsteg för alla.
Från klockan 9.30 på morgonen till klockan 18.00 kommer tre rundabordssamtal att hållas för att presentera färdplanen för denna mobilisering och diskutera den med dig. Dagen innan, fredagen den 7 november, kommer partiet Solidarité & Progrès hålla partistämma i Clichy. På söndagen den 9 november, planerar vi en ”kaderskola” för att fördjupa oss i de ämnen som diskuterades under lördagens konferens.
Läs mer och hitta till länkarna för anmälan här: https://schillerinstitutet.se/pariskonferens-afrika-globala-majoriteten-tillsammans-for-frigorelse-och-fred/
Delta i mobiliseringen på fredagar via Zoom med Internationella Fredskoalitionen (IPC)/Humanity Peace, där ledande fredsaktivister från hela världen deltar i mobiliseringen för omedelbart stopp för folkmordet mot Palestina. Direktlänk: https://us02web.zoom.us/j/83288789255
eller lyssna på livestreaming på Youtube där inledningstalen sänds: https://www.youtube.com/@SchillerInstitute/streams
Du är mycket välkommen att delta i dessa fredsmöten som har hållits i en följd sedan juni 2023 (i nu mer än 100 möten). Det är fritt att delta och det går också att ställa frågor. Ange ditt hela namn när du går in i mötet! Webinaret är på engelska och översätts simultant till och från spanska, franska och tyska. Fredagsmötena strömmas också fritt på Schillerinstitutets Youtubekanal och inledningstalen kan också ses i efterhand: Se förra mötet här: https://www.youtube.com/watch?v=QGL5iIbUFYU
Vill du ställa direktfrågor eller följa mötet enbart på spanska, franska eller tyska med hjälp av simultantolkningen, måste du däremot gå in via Zoomlänken ovan som du också alltid kan beställa på: https://schillerinstitute.nationbuilder.com/ipc_meeting Alla fredsaktiva är välkomna, men har du svårt att komma in så hör av dig till Ulf Sandmark på 0736937896 eller ulf.sandmark@nysol.se
En sammanfattning med enbart talen av gästerna publiceras i efterhand på https://schillerinstitute.com/ Talen finns också i efterhand på Youtubekanalen: https://www.youtube.com/@SchillerInstitute/streams
Följ Schillerinstitutets lägesuppdateringar varje vecka:
Schillerinstitutets onsdagsmöten hålls varje vecka kl 19-20:45 för medlemmar och intresserade på Zoom och på Stockholmskontoret. För att delta nästa gång är du välkommen att höra av dig till Ulf.Sandmark@nysol.se , 0736937896 eller Kjell Lundkvist kjell@nysol.se Motsvarande möten hålls i bl.a. Danmark, Tyskland, Frankrike, Italien, och i Iberoamerika.
Harley Schlanger bloggar en internationell strategisk lägesrapport på ca 10 minuter varje vardag på: https://laroucheorganization.com/HarleySchlangerReport
Schillerinstitutets grundare och internationella ordförande Helga Zepp-LaRouche bloggar med en gäst varje vecka på https://www.laroucheorganization.com/helga_zepp_larouche
Diane Sare är tidigare senatorskandidat i New York för The LaRouche Organization – TLO. Hon håller seminarier varje fredag. Finn de senaste här: Special Symposium on the American Presidency: George Washington Forges the Institution https://www.laroucheorganization.com/george_washington_forges_the_institution
Se veckorapporten varje torsdagsmorgon om internationella LaRoucherörelsens aktiviteter! https://laroucheorganization.com/weekly-battle-report
För att bli medlem, prenumerera upprätta kontakt, lämna epostadress eller ställa frågor: Skriv till schiller-institutet@nysol.se , Box 184 Nybohovsbacken 45, 117 64 Stockholm. Eller kontakta Ulf Sandmark, ulf.sandmark@nysol.se 0736937896
