Dialog mellan en hedning och en kristen
av kardinal Nicolaus Cusanus, år 1444
Se, broder, den högsta visheten är den att du vet hur det oberörbara kan beröras på ett oberörbart sätt. Lekmannen om visheten, Bok 1
HEDNINGEN:
Jag ser dig försjunken i djup andakt – du gråter av kärlek; inte falska tårar, utan du gråter av hjärtat. Säg mig, vem är du?
DEN KRISTNE:
Jag är kristen.
Vad tillber du?
Gud.
Vem är den guden som du tillber?
Det vet jag inte.
Hur kan du med sådant allvar tillbe något som du inte känner till?
Jag tillber därför att jag inte vet.
Det är märkligt att se en människa dras till något som hon inte känner till.
Ännu märkligare är en människa som dras till något som hon tror sig känna till.
Hur då?
Därför att hon vet mindre om det som hon tror sig veta, än om det som hon vet att hon inte vet något om.
Förklara hur det kan vara så!
Den som tror sig veta något om det som ingen kan veta något om, är enligt min mening från vettet.
Jag tycker att du verkar vara från vettet, som säger att man inte kan veta något.
Med kunskap menar jag att man begriper sanningen. Den som säger sig veta, säger att han begriper sanningen.
Just så menar jag också.
Hur kan man begripa sanningen på något annat sätt än genom sanningen själv? Den kan inte begripas om den som begriper kommer först, och sedan det som skall begripas.
Det förstår jag inte, att sanningen bara kan begripas genom sig själv.
Menar du att den kan begripas på något annat sätt eller genom något annat?
Ja, det menar jag.
Då misstar du dig. Därför att utanför sanningen finns ingen sanning, utanför cirkelformigheten finns ingen cirkel, och utanför mänskligheten finns ingen människa. Därför kan det inte finnas någon sanning utanför sanningen – varken på något annat sätt eller genom något annat.
Hur kan jag då veta vad en människa är och en sten och alla andra saker som jag känner till?
Du vet ingenting om dessa saker – du bara tror dig veta. Om jag skulle fråga dig om dessa tings sanna väsen så skulle du medge att du inte kan uttrycka den verkliga sanningen om människan eller om stenen. Att du vet att människan inte är en sten, det bygger inte på någon verklig kunskap om människan eller om stenen eller om skillnaden mellan dem, utan på tillfälligheter, på deras olika uppträdande och gestalt, och eftersom du ser denna skillnad ger du dem olika namn. Det är det urskiljande förståndet som bestämmer de olika namnen.
Finns det bara en, eller finns det flera sanningar?
Det finns bara en – eftersom det bara finns en enda enhet, och sanningen sammanfaller med den enheten, eftersom det är sant att det finns endast en enhet. Precis som det i varje tal finns bara en enhet, finns det i mångfalden bara en sanning. Den som inte fattar enheten kommer aldrig att förstå talet, och den som inte fattar sanningen i dess enhet kan inte veta något som är sant. Och hur mycket någon än tror sig veta något sant, så upptäcker han lätt att det som han trodde sig veta kan vetas på ett sätt som ännu bättre motsvarar sanningen. Det som är synligt för dig kan ses på ett sannare sätt. Skarpare ögon ser det på ett sannare sätt. Hur det synliga i verkligheten är, det kan du aldrig se – likadant är det med hörseln och de andra sinnena. Eftersom man inte vet allt som man vet på ett så sant sätt som det skulle kunna vetas, så vet man det inte sant, utan på ett annat sätt beroende på omständigheterna. Men på något annat sätt än genom själva sanningen kan man inte få någon kunskap om sanningen. Därför är den som tror sig veta något sant, men inte känner själva sanningen, en dåre. Skulle vi inte bedöma att en blind man var från vettet om han trodde att han kunde se skillnad på färgerna, när han över huvud taget inte kan se färger?
Vilken människa äger då kunskap, om det inte går att veta något?
Den kan anses äga kunskap som vet att han inget vet; och den högaktar sanningen som vet att han utan den kan veta ingenting, varken om varat eller om livet eller om förnuftet.
Det är väl detta som fått dig att tillbe, att du ville få kunskap om det sanna varat?
Så är det som du säger. Jag tillber Gud – inte honom som ni hedningar falskeligen tror er känna och kallar vid ett namn, utan Gud själv, som är den obenämnbara sanningen.
Jag frågar dig, broder: Vad är det då för skillnad mellan er och oss, när du tillber en Gud som är sanningen, och när inte heller vi önskar tillbe en Gud som inte är en sann Gud?
Det finns många skillnader, men den egentliga och största skillnaden är att vi tillber den obetingade, oblandade, eviga och outsägliga sanningen själv, medan ni inte tillber sanningen själv, så som den obetingat är i sitt eget vara, utan så som den är i sina verk; inte i dess absoluta enhet, utan enheten delad i antal och mångfald; men då misstar ni er, ty sanningen, som är Gud själv, kan inte meddelas genom något annat.
Jag ber dig, broder, led mig dithän att jag kan förstå hur du uppfattar din Gud. Svara mig: Vad vet du om den Gud du tillber?
Jag vet att allt som jag vet inte är Gud, och att allt som jag fattar inte liknar Honom, ty Han övergår allt.
Så Gud är alltså ingenting?
Ingenting är Han inte, eftersom detta ”ingenting” har namnet ”ingenting”.
Om Han inte är ingenting, är Han alltså någonting?
Han är inte heller någonting, eftersom ”någonting” inte är allt; Gud är snarare allt än ”något”.
Det är märkliga egenskaper du tillskriver den Gud du tillber; Han är varken ingenting eller något. Det kan ingen människa begripa.
Gud övergår både ingenting och något, ty ingenting lyder Honom och blir något. Och detta är Hans allmakt; i sin makt står Han över det som är och det som inte är, så att både varat och icke-varat lyder Honom. Han gör nämligen så att icke-varat övergår i varat, och varat i icke-varat. Han är alltså inget av allt det som är underordnat Honom, och som Hans allmakt föregår. Därför kan man inte ge Honom det ena namnet framför det andra, eftersom allt utgår från Honom.
Kan man inte ge Honom ett namn?
Det som kan ges ett namn är smått; Hans storhet går inte att fatta, och därför förblir Han outsäglig.
Han är alltså namnlös?
Han är inte namnlös; Han är snarare benämnbar över allting annat, eftersom Han är ursprunget till alla ting som har ett namn. Hur skulle den som ger alla andra ting ett namn själv kunna vara utan namn?
Han är alltså samtidigt både namnlös och inte namnlös?
Inte det heller; Gud är inte grunden till det motsägelsefulla, utan är enkelheten själv som föregår varje grund. Därför kan man inte heller säga att han samtidigt är både namnlös och inte namnlös.
Vad kan du då säga om Honom?
Att Han varken benämns eller inte benämns; allt som kan sägas vara antingen i förbindelse med Honom eller motsatt Honom överensstämmer inte med Hans allt överskuggande oändlighet, eftersom Han är det enda ursprunget till alla tankar som kan formas om Honom.
Gud tillkommer alltså inget vara?
Det är riktigt sagt.
Alltså är Han ingenting?
Han är inte inget, och inte heller är Han något; inte heller är Han och är samtidigt inte, utan Han är källan och ursprunget till såväl varat som icke-varat.
Är Gud källan till varats och icke-varats ursprung?
Nej!
Men det sade du ju just.
Jag sade sanningen när jag sade det och också nu säger jag sanningen när jag förnekar det; för om det över huvud taget finns något ursprung till varat och icke-varat – så kommer Gud först. Men icke-varat har inte icke-varat som sitt ursprung till sitt icke-vara, utan varat. Icke-varat behöver nämligen ett ursprung för att kunna finnas. Därför har även icke-varat ett ursprung, eftersom det utan detta inte finns något icke-vara.
Är Gud sanningen?
Nej. Han föregår all sanning.
Skiljer Han sig på något sätt från sanningen?
Nej. Egenskapen att vara olika kan inte tillkomma Honom; Han föregår oändligt mycket allt det som vi kan uppfatta och kalla för sant.
Kallar ni inte Gud för ”Gud”?
Jo, så kallar vi Honom.
Säger ni då någonting sant eller falskt?
Varken ettdera eller båda. Vi talar nämligen inte sanning, men inte heller något falskt, eftersom det inte är fel att detta är ett namn på Honom. Och vi säger slutligen inte heller något sant och falskt på samma gång, eftersom Hans enkelhet föregår både allt som kan benämnas och allt som inte kan benämnas.
Varför kallar ni honom vid namnet ”Gud” när ni inte känner Hans namn?
Därför att det symboliserar Hans fullkomlighet.
Förklara detta för mig.
Ordet ”Deus” (Gud) kommer från ”theoreo”, som betyder: jag ser. Gud är nämligen i vår värld detsamma som synförmågan är i färgernas värld. En färg kan inte uppfattas på något annat sätt än genom synförmågan, och eftersom den fritt kan uppfatta varje färg är dess eget väsen fritt från färger. Synförmågan berörs alltså inte i färgernas värld, eftersom den själv är utan färg. I färgernas värld är alltså synförmågan varken ingenting eller något. Färgernas värld berör nämligen inget vara utanför sin egen värld, utan hävdat att allt verkligt endast finns inom dess egen värld; där träffar den dock aldrig på synförmågan. Alltså är synförmågan, som ju är utan färg, obenämnbar inom färgernas värld, eftersom inget namn från färgernas värld stämmer in på den. Men det är synförmågan som genom sin urskiljningsförmåga har gett alla färgernas deras namn. All namngivning inom färgernas värld är alltså avhängig av synförmågan; men dess eget namn, som alla namn härstammar från, är inom färgernas värld snarare inget än något. På samma sätt som synförmågan förhåller sig till det synliga, så förhåller sig Gud till allt.
Det som du har sagt finner mitt bifall och jag inser fullkomligt att i hela den skapade världen påträffas varken Gud eller Hans namn, och att Gud undandrar sig varje begrepp som vi skulle kunna använda för att beteckna Honom; ty i den skapade världen står Han inte att finna, eftersom Han inte har den betingade existens som kännetecknar allt som är skapat. Likaså finner man i den sammansatta världen inget annat än sammansatthet. Och alla namn som man använder gäller sammansatthet; men det sammansatta är ingenting i sig, utan härstammar från det som föregår all sammansatthet. Och även om den sammansatta världen och varje enskild sammansatthet kan vara vad den är endast genom detta som föregår, så förblir ändå det som föregår, eftersom det inte är sammansatt, icke erkänt i den sammansatta världen. Vare därför Gud, som är fördold för alla världens visa ögon, lovad i evighet.
I översättning från det latinska originalet av William C. Jones
Publicerad i Ny Solidaritet 21 december 1988
