En artikel om ”Turkiets existentiella val mellan BeltandRoad Initiative och att spricka”, publicerad på svenska på den mycket informativa bloggen “Global Politics – För en bättre värld” har gjort det nödvändigt för Schillerinstitutet i Sverige, att protestera mot författaren Matthew Ehret som hämtar sin information från vår styrelsemedlem Hussein Askarys artiklar utan tillstånd. Global Politics uppger att man inte kände till detta då man lät översätta och publicera Matthew Ehrets artikel. Samtidigt behöver vi här kraftfullt korrigera artikeln och betona hur avgörande Rysslands politik, tillsammans med Kinas stora ekonomiska samarbetsprojekt BeltandRoad, är för Turkiet att komma ur en svår geopolitisk fälla och skapa verklig ekonomisk utveckling för att erövra politisk självständighet och fred.
Artikeln är skriven av Matthew Ehret från Rising Tide Foundation och publicerades i The Canadian Patriot och Cradle. Den berör mycket viktiga politisk-ekonomiska förhållanden som inte vanligtvis berättas om Natolandet Turkiet och dess internationella relationer. Författaren har varit medlem i LaRoucherörelsen i USA och Schillerinstitutet, men nämner det av opportunistiska skäl aldrig och inte heller Lyndon LaRouche. I denna artikel har Ehret tagit ett helt upplägg från Askary om planerna för Västasiens utveckling i samarbete med BeltandRoad. Ehret nämner för en gångs skull Schillerinstitutet men endast i förbigående när han utan tillstånd lånat Askarys karta över Västasiens utvecklingskorridorer.
Med så mycket banbrytande och riktig information landar Ehret i den riktiga slutsatsen att de olika transportvägarna från Kina till Europa inte konkurrerar, utan kompletterar i huvudsak varandra. Tillsammans bidrar de till stark ekonomisk och social utveckling i alla de olika regioner som berörs av transportkorridorerna och därmed för hela världens utveckling vilket är Kinas övergripande avsikt med BeltandRoad-initiativet. Artikelns inledning präglas dock av den typiska, oöverskådliga och ofruktbara geopolitiska spekulationen om hur olika transportvägar spelas ut mot varandra.
Dörrmatta för Natos ”krig mot terrorismen”
Vad gäller Turkiet har landet länge varit bakbundet av att vara medlem i Nato, av gamla koloniala kopplingar till Västmakterna från Sykes-Pikot, av brittiska Levantkompaniets narkotikahandel och av det historiska inflytandet från Venedig över det osmanska imperiet samt i senare tid av hemska IMF-villkor och EU-utpressning. Landet har brutalt utnyttjats av dessa gamla förbindelser, inklusive maffians kriminella nätverk, i det brittisk-amerikanska projektet att stöda terrorismen för att destabilisera Syrien och Centralasien.
Detta ”krig mot terrorismen” har bestämts långt bort från Turkiet i syfte att konfrontera och försvaga Ryssland och Kina så världen återgår till kalla krigets geopolitiska kontrollsystem av en uppdelad värld. Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan tog opportunistiskt till sig dessa Natoplaner, lockad av den så kallade pan-turkiska ideologin att knyta alla turkisktalande länder i Kaukasus och Centralasien i en geopolitisk union. Erdoğan och hans parti står nära det av britterna startade muslimska brödraskapet och satsade stort på den islamiska jihadism som drog igång kriget i Syrien för att ta kontroll över och plundra det. Nu har stödet till terrorismen slagit tillbaka på Turkiet självt. Landet behöver komma ur detta eftersom kriminaliteten, den politiska instabiliteten och den illegala ekonomin nu har blivit värre. President Erdoğan har nu delvis distanserat sig från de panturkiska drömmarna men stödjer fortfarande de jihadistiska terroristernas krig i den nordliga Syriska provinsen Idlib, men det är numera för att undvika ha dem i Turkiet.
Både Ryssland och Kina har med en viss arbetsfördelning aktivt försökt lösa Turkiets knipa och stötta landets frigörelse från de dominerande destruktiva Västkrafterna. Ryssland erbjuder nu även visst militärt säkerhetssamarbete i framför allt Syrien, vilket gör att det snart kanske kan bli en uppgörelse om Idlib. Detta kan börja bli en lösning på de terroristproblem Turkiet dragit på sig.
Turkiet på randen att dras i krigszonen
Men den mycket större faran är det turkiska inbördeskrig med kurderna som krigshökarnas i Väst ser som den naturliga vidareutvecklingen av krigen i Syrien, Irak, Kaukasus och Balkan. Turkiets enda chans att undvika ett inbördeskrig är faktiskt att göra upp med Syrien. Endast så kan Turkiet slippa att bli granne med en svag kurdisk ministat som kan användas av Nato för att destabilisera Turkiet. De syriska kurderna och alla andra folkgrupper under Turkiets eller amerikansk kontroll i norra Syrien kan då återigen blir en integrerad del av syriska samhället och Syrien blir enat. Endast Ryssland kan hjälpa Turkiet med detta.
Det var också endast Ryssland som kunde hjälpa till att får stopp på kriget och lösa konflikten om Nagorno-Karabach mellan Turkiets allierade Azerbajdzjan och Turkiets grannland Armenien som är allierat med Ryssland. President Putin såg till att Ryssland inte gick in i kriget, utan drev fram sin salomoniska fredsuppgörelse. Armenien fick avträda territorium som 1993 erövrats från Azerbajdzjan, vilket hade lett till att Armenien sedan dess närmast omringats av blockader, inkl. av Turkiet. Freden kunde göra slut på dessa gamla låsningar och blockader, så att hela södra Kaukasus kunde öppna de internationella transportkorridorerna och samarbeta ekonomiskt till nytta för alla grannländer i regionen.
Turkiet har i också börjat omorientera sig till fredligt internationellt ekonomiskt samarbete inom ramen för säkerhetsorganisation Shanghai Cooperation Organization som är inriktad på att avvärja hotet från den Väststyrda terrorismen och på stabilisering av hela det för Turkiet så kulturellt och ekonomiskt viktiga Centralasien.
Denna omorientering till en ekonomisk fredspolitik har förstärkts av att Kina samtidigt har erbjudit stora ekonomiska samarbetsprojekt till Turkiet för att hjälpa till att lösa landets ekonomiska kris. Även Ryssland hjälper Turkiet med ett stort kärnkraftsverksbygge och har under Svarta havet byggt gasledningen Turkstream som är operativ nu och levererar gas.
Schillerinstitutet har tillsammans med politiker i regionen länge arbetat för att dra in Turkiet i ett stort ekonomiskt uppsving genom vara ett nyckelland för BeltandRoad som brygga till Europa. Vi har många gånger kunnat avslöja det smutsiga spelet från Väst mot det moderna Turkiet skapat av Kemal Atatürk och skrivit om det i vår veckotidskrift Executive Intelligence Review – EIR.
Värdet av ett svenskt Natomedlemskap
Turkiet är ett bra exempel för att visa för svenska Natoanhängare vilka problem fosterlandet kan drabbas av med ett Natomedlemskap. Den angloamerikanska planen att använda sig av det “islamistiska kortet” (i klartext jihadistiska terrorister) för att destabilisera Sovjetunionen började i Afghanistan, men fortsatte i krigen i f.d. Jugoslavien och i “kriget mot terrorismen” efter terrordåden den 11 september. Det var den amerikanske presidenten Carters säkerhetsrådgivare Zbigniev Brzezinsky som tog upp denna politik som han fått från sin mentor, den brittiske geopolitiske strategen, professor Bernard Lewis. Terroriströrelserna skulle användas för att destabilisera land efter land från Afghanistan både mot väster och öster, så hela Arabvärlden och Centralasien stod i brand ända in i Kina. Ondskan i denna plan kan bara anas av det elände som dessa krig har utlöst under nu femtio långa år.
Turkiet gick opportunistiskt med på att vara bas för terroristerna och vapnen när CIA började skicka dem från det sönderslagna Libyen in i Syrien och Kaukasus. Precis som med andra länder som stödde de jihadistiska terroristerna i den “syriska oppositionen”, slog detta tillbaka när vapentränade extremister började återvända till sina hemländer i bl.a. Frankrike, Belgien, Sverige och skapa problem. I Turkiet blev detta problem bara så mycket större med en gigantisk ökning av kriminalitet för handel med vapen, narkotika, stöldgods i form av antikviteter, stulen olja, maskiner och fabriker, men också avskyvärd trafficking av barn, kvinnor, blod och människoorgan. Terroristerna hotade att destabilisera landet och ändå räckte det inte med det, när de Natoallierade länderna dessutom lät sina anhängare försöka göra ett militärt kuppförsök.
Även Sverige befinner sig, likt Turkiet, i en gränsregion mot Ryssland, där “Natoallierade” kan ha övergripande geopolitiska planer på destabilisering och konflikter som kan skada Sverige och våra grannländer. Att gå med i Nato, när det samtidigt består av starka brittiskstyrda geopolitiska intressegrupperingar, är att bjuda ut sitt eget hem till basområde och skådeplats för allehanda subversiva “säkerhetspolitiska” verksamheter och i värsta fall väpnade konflikter.
av Ulf Sandmark, ordförande i Schillerinstitutet i Sverige
För vidare läsning:
Hussein Askary: Justice for the Nations of Southwest Asia https://larouchepub.com/eiw/public/2021/eirv48n15-20210409/eirv48n15-20210409_008-justice_for_the_nations_of_south.pdf
https://larouchepub.com/other/2020/4747-can_iraq_be_center_of_development.html
https://larouchepub.com/eiw/public/2016/eirv43n04-20160122/49-52_4304.pdf
