I ett tal den 29 juni 2001 i Moskva, inför den ryska dumans ekonomiutskott, presenterade den amerikanske ekonomen och statsmannen Lyndon LaRouche huvudpunkterna i den av honom föreslagna globala finans- och valutareformen.
Världen som helhet kännetecknas i dag av att IMF-systemet är inne i sin slutfas, åtminstone i den form det haft sedan president Nixon införde systemet med s.k. “flytande växelkurser” i mitten av augusti 1971. I motsats till en del hysterisk propaganda som kommer från den just nu problemtyngda amerikanska Bush-regeringen, finns det ingenting som kan rädda det internationella finans- och valutasystemet i dess nuvarande form.
En fortsatt vägran att acceptera vissa nödvändiga, genomgripande reformer av detta system, skulle inte bara dra på oss en värre ekonomisk katastrof än den värsta perioden under 1930-talets ekonomiska depression. Den nuvarande krisen kommer också, om den inte hejdas med de drastiskt nödvändiga reformerna, att bli ett demografiskt sammanbrott jämförbart med det som historikerna kallar den “mörka medeltiden”, som Europa gick in i efter de s.k. Lombardbankernas konkurs på 1300-talet.
Att tala om en ekonomisk politik som inte inkluderar en snar och genomgripande reform av IMF-systemet, är därför bara slöseri med tid.
Vi kan klara oss igenom det här sammanbrottet, men bara om vi kan få till stånd en viss grad av internationellt samarbete kring fyra allmänna avsikter. De fyra väsentliga typerna av genomgripande förändringar i det nu rådande finans- och valutasystemet är de följande.
Nödvändig kursomläggning
- Den totala mängden skulder i världen i dag överstiger med stor marginal den mängd som någonsin kommer att kunna återbetalas på de nu gällande återbetalningsvillkoren. Om såväl långivare som gäldenärer önskar överleva, borde en stor del av dessa skulder helt enkelt skrivas av, som ogiltiga. Detta inkluderar det som i praktiken är rena spelskulder, de s.k. finansderivaten.
De moraliskt försvarbara skulder som återstår borde omplaneras, både vad gäller storlek och återbetalningsvillkor, i den mån som en sådan omplanering är en grundläggande förutsättning för en hållbar fysisk-ekonomisk tillväxt i produktionen per capita. I denna omplanering måste vi följa rådet från USA:s första finansminister, Alexander Hamilton, att den hederligt förvärvade delen av nationens officiella skuld måste försvaras, som en förutsättning för förmågan att ge ut nya krediter i framtiden. Grundsumman av alla andra skulder är förhandlingsbar under förhållanden av en så katastrofal världskris som den nuvarande.
- På det praktiska politiska planet måste översynen av det internationella finans- och valutasystemet innefatta de bästa inslagen i samarbetet 1945-58 mellan USA, Västeuropa och Japan. Detta måste vara en avgjort protektionistisk form av finans- och valutasystem, fast grundad på ett äkta partnerskap mellan fullkomligt suveräna nationalstater.
- Denna omorganisation av världens finans- och valutasystem måste bygga på ett stort upplagt, långsiktigt samarbete kring en utbyggnad av infrastrukturen, inom och mellan nationer, och en kraftig betoning på överenskomna målsättningar för det vetenskapliga och teknologiska framåtskridandet. Navet i världsekonomins tillväxt bör vara ett nytt system av transkontinentalt samarbete mellan de suveräna nationalstaterna i det kontinentala Eurasien.
- De regioner, inom och mellan nationer, som kan fungera som “fontäner” av vetenskapliga och teknologiska framsteg till regioner som saknar tillgång till sådan teknologi, måste betraktas som leverantörer av, inte penninglån, utan långfristiga inköpskrediter, till nominella lånekostnader. Det kontinentala Eurasien borde bli centret för en sådan global ekonomisk återhämtning och tillväxt, men hela världen kommer att tjäna på det genom att delta som partners i detta arbete.
Eftersom infrastruktur i kombination med mer avancerad teknik har en utvecklingscykel på cirka 25 år, borde kredit- och betalningssystemet bygga på cykler med cirka en generations längd, och en enkel ränta på tagna inköpskrediter på mellan 1 och 2 procent.
Under de allmänna konkursförhållanden som nu präglar de största banksystemen i världen, måste de nödvändiga krediterna genereras genom politiska beslut av suveräna regeringar, vilka samordnar denna kreditgivning huvudsakligen genom nyinrättade nationalbanker.
Det går inte att undvika att många kommer att skrika i protest mot en återgång till den protektionistiska politik som förknippas med ekonomer som Leibniz, Hamilton, List och Carey. Men än så mycket skrik kan inte ändra på det faktum att systemet med “frihandel” och “globalisering” har visat sig vara ett katastrofalt fiasko, jämfört med den protektionistiska politik som fördes 1945-58. USA, världens förment starkaste ekonomi, är bankrutt, och om Bush-regeringens nuvarande politik får fortsätta är den hopplöst bankrutt. Under tiden utgör rörelsen mot ett samarbete inom det kontinentala Eurasien redan hörnstenen i den typ av samarbete som behövs för att rädda åtminstone en stor del av världen från den nu annalkande globala finans-, valuta- och handelskrisen.
USA:s roll
Många kanske uppfattar de reformer jag föreslår som orealistiska, med tanke på att den nuvarande amerikanska Bush-regeringen hysteriskt motsätter sig alla reformer i den riktningen. Bakom den regeringens fasad av en blandning av självbedrägeri och medvetna dimridåer, är verkligheten en helt annan än den som många runt om i världen har förletts till att tro. Om ni tittar på de uttalanden som jag har gjort sedan slutet av november förra året, så ser ni att den nuvarande Bush-regeringen har fört precis den olycksbringande politik som jag varnade för att den skulle göra, före den 20 januari i år. Bush-regeringens misstag, som jag varnade för, har redan lett till den första fasen i en politisk revolt mot den nya regeringen, i form av att det demokratiska partiet har återtagit kontrollen över den amerikanska senaten.
Nu kommer, eftersom det andra kvartalet 2001 har varit en värre katastrof än det första, och det tredje är på väg, de stora inrikespolitiska frågorna i USA just nu – energifrågan, inflationen och sjukvården – att överskuggas av en växande panik över att vi är på väg in i en allmän ekonomisk depression.
Mot bakgrund av USA:s allt snabbare sammanbrott som sistahandsimportören av varor från Asien och andra delar av världen, håller ett krismedvetande på att sprida sig i världen, som närmar sig den punkt där behovet av en allmän finans- och valutapolitisk reform, omfattande mer eller mindre hela den här planeten, kommer att bli den stora politiska frågan i många delar av världen, USA inbegripet.
Jag påstår inte att USA kommer att vara berett att gå in i ett samarbete med de typer av ekonomiskt och annat samarbete som president Putin verkar eftersträva. Jag säger bara att med de nya stämningar som sannolikt kommer att utvecklas i USA, borde USA:s politik vara att dumpa sådana fanatiker som Zbigniew Brzezinski, till förmån för ett amerikanskt samarbete med ett eurasiskt utvecklingsperspektiv. Det är en politik som det är väl värt att kämpa för att göra till verklighet.
I allt fler inflytelserika kretsar i USA, inom det demokratiska partiet och på andra håll, är man numera övertygad om att mina varningar och förslag måste tas på allvar. Jag åtnjuter ett visst betydande politiskt stöd för detta arbete, i USA och på andra håll. Eftersom det i politiken emellertid är så, att ingenting gott någonsin kan garanteras av ödet, måste vi arbeta desto hårdare för att lyckas.
