Friedrich Schillers installationsföreläsning som historieprofessor vid universitetet i Jena, 26 och 27 maj 1789.
Den unge Schiller hade redan skapat sig ett sådant namn att salen där han skulle hålla sin installationsföreläsning visade sig vara för liten. Hundratals studenter fick, till Schillers stora förnöjelse, tåga iväg genom Jenas gator till en större sal, innan han kunde börja.
Föreläsningens titel var: “Was heisst und zu welchem Ende studiert man Universalgeschichte?” Den översattes till svenska 1803 av Arvid Bethén. Den översättningen publicerades pånytt, lätt moderniserad vad gäller stavning och verbformer, i boken “Friedrich Schiller – frihetens skald: Ett urval filosofiska skrifter” (Schillerinstitutet 1990). Det är denna senare version av Bethéns översättning som återges här.
Mina herrar!
Det är mig ett glädjande och hedrande uppdrag att i ert sällskap få genomvandra ett fält som öppnar för den tänkande betraktaren så många undervisande föremål, för den verksamme statsmannen så lysande föredömen, för filosofen så viktiga uppslag och för var och en så rika källor till den ädlaste förnöjelse – jag menar den allmänna historiens vida fält.
Att se så många förträffliga unga män som en ädel vetgirighet samlat omkring mig och i vars mitt flera verksamma snillen redan blomstrar för det kommande tidevarvet, gör min plikt till ett ljust nöje men låter mig dessutom i hela dess vidd känna vikten och svårigheten därav. Ju större gåva jag har att överlämna er – och vad större kan människan ge en människa än sanningen? – desto mer måste jag sörja för att dess värde genom min hand inte förringas. Ju livligare och renare er ande, i denna lyckligaste epok för dess verkan, kan uppfatta och ju lättare er ungdoms känslor tänds, desto kraftigare uppmaning för mig att se till att denna entusiasm, som endast sanningen har rätt att väcka, ej ovärdigt förslösas på bedrägeri och villfarelser.
Fruktbart och vittomfattande är historiens fält; inom dess krets ligger hela den moraliska världen. Den ledsagar människan genom alla tillstånd som hon upplevt, genom alla växlingar i tänkesättet, genom hennes dårskap och vishet, hennes försämring och hennes förädling. För allt vad människan tagit eller givit måste historien göra räkenskap. Det finns ingen ibland er alla som historien inte skulle ha något viktigt att säga. Hur olika banorna för er framtida bestämmelse än är, förenar de sig någonstans med historien. Men en bestämmelse har ni alla gemensamt med varandra, den som ni tog med er hit till världen – att utbilda sig som människa – och det är just till människan historien talar.
Men, mina herrar, innan jag kan företa mig att närmare bestämma vad ni kan vänta er av detta föremål för er flit och visa hur det hänger samman med det egentliga syftet för era så olika studier, torde det ej vara överflödigt att jag först yttrar mig om själva syftet med era studier. Genom att först riktigt besvara denna fråga, som förefaller mig passande och värdig nog för att öppna vår kommande akademiska relation, kommer jag att vara i stånd att direkt fästa er uppmärksamhet på världshistoriens värdigaste sida.
Det finns två typer av studenter. Den ena skulle jag kalla “den brödlärde”, den andra “det filosofiska huvudet”. Den förra inriktar hela sin flit och omsorg på att uppfylla de villkor som gör honom behörig till ett ämbete och som ger honom dess fördelar. Han sätter sin intellektuella förmåga i rörelse endast för att därigenom förbättra sitt sinnliga tillstånd och för att tillfredsställa en inskränkt ärelystnad. Han kommer att träda in på sin akademiska bana utan någon viktigare angelägenhet än att så noggrant som möjligt åtskilja de vetenskaper som han kallar sitt brödstudium från alla de övriga, de som bara förnöjer anden såsom ande. All den tid han ägnade åt de senare skulle han betrakta som fråntagen sitt framtida yrke och aldrig förlåta sig ett sådant berövande. Han kommer att inrätta hela sin flit för att uppfylla de krav som hans ödes tillkommande herrar kan komma att ställa på honom och han tror sig ha gjort allt när han förberett sig så att han inte behöver frukta denna instans.
Då han genomgått sin kurs och uppnått målet för sina önskningar tar han avsked av sina ledsagarinnor – ty varför besvära dem längre? Hans största angelägenhet är nu att lägga de samlade minnesskatterna till åskådande och förhindra att de sjunker i värde. Varje utvidgning av hans brödvetenskap oroar honom därför att det drar på honom nytt arbete eller gör det föregående värdelöst. Varje viktig nyhet förskräcker honom eftersom den bryter sönder den gamla skolformen som han med så mycken möda tillägnade sig, och utsätter honom för faran att förlora sitt tidigare livs hela arbete.
Vem har högljuddare ivrat mot reformatorer än dessa brödlärdas hop? Vem mera hindrat framgången av nyttiga revolutioner i kunskapens rike än just dessa? Varje ljus som tänds av ett lyckligt snille, i vilken vetenskap det vara må, gör deras torftighet synbar. De strider med förbittring, med hätskhet, med förtvivlan eftersom de med det skolsystem de försvarar samtidigt strider för hela sin existens. Därför finns ingen oförsonligare fiende, ingen avundsammare ämbetsbroder, ingen beredvilligare kättarmakare än den brödlärde. Ju mindre hans kunskaper genom sig själva belönar honom, desto större ersättning fordrar han utifrån. För kroppsarbetarens förtjänst och för den intellektuelles förtjänst har han endast en måttstock – mödan. Därför hör man ingen klaga högre över otack än den brödlärde; han söker inte sin lön i sina tankeskatter, han väntar sin lön av andras erkännanden, av höga positioner och ansenliga inkomster. Slår detta honom fel, vem är olyckligare än den brödlärde? Han har då levt, vakat och arbetat förgäves; han har förgäves sökt efter sanningen, när sanningen för honom inte förvandlats till guld, tidningslov och furstars ynnest.
Beklagansvärda människa, som med det ädlaste av alla verktyg, med vetenskap och konst inte vill och inte uträttar något högre än daglönaren med det sämsta! Som i den fullkomligaste frihetens rike släpar omkring med en slavsjäl! Ännu mer beklagansvärd är emellertid den unge man med snille, vars naturliga sköna gång genom skadliga läror och föredömen blir förd på denna sorgliga avväg och som låter sig övertalas att med denna bekymmersamma njugghet samla för sitt framtida yrke. Han kommer snart att äcklas av det lappverk som hans yrkeskunskap utgör. Önskningar kommer att väckas hos honom som han dock inte kan tillfredsställa, hans snille kommer att uppresa sig emot hans bestämmelse. Allt han gör förefaller honom vara brottstycken, han ser inget syfte med sin verksamhet, och likväl kan han inte stå ut med att handla utan syfte.
Det mödosamma, det obetydliga i hans tjänstgöring trycker ned honom eftersom han inte kan bemöta det med det glada mod som endast åtföljer ljusa insikter och det anade fulländandet. Han känner sig avskuren och bortryckt från tingens sammanhang eftersom han försummar att knyta samman sin verksamhet med världens stora hela.
Den rättslärde ledsnar på rättsvetenskapen så snart skimret av bättre kultur visar honom dess ofullkomlighet; i stället för att bli en rättsvetenskapens nyskapare och ur sitt inre överflöd avhjälpa ämnets upptäckta brister ger han upp. Läkaren blir oense med sitt yrke så snart viktiga misslyckade företag visar honom det otillförlitliga i hans system; teologen förlorar aktning för sitt så snart han vacklar i tron på sin lärobyggnads ofelbarhet.
Hur helt annorlunda förhåller sig inte det filosofiska huvudet! Lika noggrant som den brödlärde avskiljer sin vetenskap från alla de övriga, bemödar sig det filosofiska huvudet att utvidga området för sin, och återställa dess förbund med de övriga – återställa säger jag, ty endast det abstraherande förståndet har utstakat dessa gränser och åtskiljt vetenskaperna från varandra. Där den brödlärde åtskiljer, förenar den filosofiske anden. Han har redan tidigare övertygat sig om att i förståndets rike liksom i sinnevärlden griper allt in i vartannat och hans livliga drift efter överensstämmelse nöjer sig inte med brottstycken. Alla hans bemödanden syftar till att fullända hans vetande; hans ädla otålighet kan ej vila förrän alla hans begrepp ordnats till en harmonisk helhet, tills han står i medelpunkten av sin konst, sin vetenskap och därifrån med tillfredsställd blick överskådar hela dess område. Nya upptäckter i hans verksamhetskrets, som gör den brödlärde nedslagen, förtjusar det filosofiska huvudet. Kanske fyller de en lucka som hittills vanställt det blivande hela av hans begrepp eller sätter de den sista felande stenen i hans idébyggnad och fulländar den. Men skulle de också nedriva den, skulle en ny tankeordning, ett nytt naturfenomen, en nyupptäckt lag i den fysiska världen omstörta hela hans vetenskapsbyggnad; så har han dock alltid älskat sanningen mer än sitt system och han kommer gärna att byta bort den bristfälliga formen mot en nyare och skönare. Ja, även om inget yttre anfall skakar hans idébyggnad så är han själv, tvingad av en oupphörligt verksam drift till förbättring, den förste som missnöjd plockar sönder den för att åter sammansätta den i fullkomligare skick. Genom allt nyare och allt skönare tankeformer framskrider den filosofiske anden till en högre förträfflighet, när den brödlärde i evigt andestillestånd vaktar sina skolbegrepps ofruktbara enformighet.
Ingen är en rättvisare domare över andras förtjänster än det filosofiska huvudet. Skarpsynt och påhittig nog att utnyttja varje aktivitet, är han också ärlig nog för att hedra upphovsmannen till den allra obetydligaste. För honom arbetar alla huvuden – alla huvuden arbetar mot den brödlärde. Den förre vet att till sin egendom förvandla allt det som tänks eller görs omkring honom – emellan tänkande huvuden råder en innerlig gemenskap av alla andens skatter; vad den ene förvärvat i sanningens rike har han förvärvat åt alla. Den brödlärde avstänger sig från alla sina grannar, som han avundar sol och ljus, och bevakar med oro det bräckliga skranket som likväl otillräckligt försvarar honom mot det segrande förnuftet. Till allt vad den brödlärde företar sig måste han av yttre omständigheter uppmuntras och bevekas; den filosofiske anden finner i sitt föremål, i själva sin flit, uppmuntran och belöning. Hur mycket mer begeistrad kan han inte gripa sig an sitt verk, hur mycket livligare blir inte hans iver, hur mycket ihärdigare hans mod och verksamhet, eftersom arbetet hos honom föryngrar sig genom arbete. Själva det obetydliga och lilla vinner genom hans skapande hand storhet och värde emedan han för ögonen alltid har det stora vartill det tjänar, medan den brödlärde i själva det stora endast ser det obetydliga och lilla. Inte vad han företar sig, utan hur han behandlar det han företar sig utmärker den filosofiske anden. Var han än står eller verkar, står han alltid i medelpunkten av det hela; och hur långt föremålet för hans verkande än avlägsnar honom ifrån hans övriga bröder, är han likväl nära med dem förenad genom ett harmoniskt verkande förstånd. Han möter dem där alla ljusa huvuden råkar varandra.
Skall jag fortsätta denna skildring ännu längre, eller får jag hoppas att ni redan har bestämt er för vilken av de bägge tavlor jag framställt som ni bör ta till föredöme? Det beror på det val ni gjort emellan dessa bägge, om man skall avstyrka er från eller råda er till universalhistoriens studium. Endast med den senare har jag att göra; ty när vetenskapen bemödar sig att bli nyttig för den förra, är det oundvikligt att den allt för mycket avlägsnar sig från sitt högre ändamål och en liten vinst köps med en allt för stor uppoffring.
När vi nu är överens om den synpunkt ur vilken en vetenskaps värde bör bestämmas kan jag gå vidare till begreppet om själva universalhistorien, ämnet för dagens föreläsning.
De upptäckter som våra europeiska sjöfarare gjort på främmande hav och avlägsna kuster ger oss ett lika lärorikt som förnöjande skådespel. De visar oss folkslag på de mest skilda kulturnivåer lägrade omkring oss, ungefär som barn av olika åldrar som står omkring en fullvuxen man och genom sitt exempel erinrar honom om vad han själv en gång varit och varifrån han kommit. En vis hand tycks ha sparat dessa vilda folkstammar ända till vår tid, då vi framskridit tillräckligt långt i vår egen kultur för att kunna tillämpa denna upptäckt på oss själva och ur denna spegel återställa vårt släktes förlorade början. Hur förödmjukande och sorglig är emellertid inte den bild som dessa folkslag ger oss om vår barndom! Och likväl är det inte ens den första kulturnivån vi ser dem på. Människan började i en ännu föraktligare belägenhet. Vi finner ju dessa såsom ett folk, såsom politiska kroppar: men dessförinnan måste människan genom en utomordentlig ansträngning ha upplyft sig till ett politiskt samfund.
Vad berättar nu reseskildrarna om dessa vildar? De fann många utan bekantskap med de oumbärligaste konster, utan järnet, utan plogen, somliga till och med utan elden. Många stred ännu med vilda djur om föda och hemvist, bland åtskilliga hade språket knappt höjt sig från djuriska läten till förståeliga tecken. Några hade inte ens det så enkla äktenskapets band, andra kände ännu inte till egendom; hos vissa kunde den slappa själen ännu inte ens bevara en erfarenhet trots att den dagligen förnyades. Man såg vilden sorglöst ge bort det nattläger där han sovit i dag eftersom det inte föll honom in att han skulle sova i morgon igen. Krig däremot fanns bland alla och den övervunna fiendens kött var inte sällan segrarens belöning. Hos andra som var försedda med flera av livets bekvämligheter och som hade uppnått en högre bildningsnivå visade slaveri och despotism en ryslig bild. På ett håll såg man en afrikansk despot sälja sina undersåtar för en sup brännvin. På ett annat blev de slaktade på hans grav för att tjäna honom i de dödas rike. På ett ställe nedkastar sig den fromma enfalden för en löjlig fetisch, på ett annat för en faslig skräckbild; i sina gudar målar sig människan. Så djupt slaveri, dumhet och vantro trycker ned henne på det ena stället, så eländig finns hon på ett annat genom den motsatta ytterlighetens laglösa frihet. Alltid rustad till anfall och försvar, uppskrämd av varje buller riktar vilden sitt rädda öra mot ödemarken; fiende är för honom allt nytt, och ve den främling som stormen kastar på hans stränder!Ingen huslig eldstad skall där ryka för honom, ingen angenäm gästfrihet skänka honom vederkvickelse. Men även där människan upphöjt sig från en fientlig ensamhet till samhälle, från nöd till välstånd, från fruktan till glädje – hur äventyrlig och otrolig visar hon sig inte för våra ögon! Hennes råa smak söker glättighet i berusning, skönhet i vanställning, beröm i överdrift. Själva hennes dygd gör oss häpna och det hon kallar sin lycksalighet kan hos oss bara väcka äckel eller medömkan.
Sådana var vi. Föga bättre fann Caesar och Tacitus oss för artonhundra år sedan.
Vad är vi nu? Låt mig dröja en stund vid det tidevarv som vi lever i, vid världens nuvarande tillstånd.
Mänsklig flit har odlat upp världen och genom sin ihärdighet och skicklighet övervunnit den motsträviga jorden. På det ena stället har den avtvingat havet en landsträcka, på det andra skänkt strömmar åt torra länder. Människan har blandat klimat och årstider och härdat Orientens ömtåliga växter för sin strängare himmel. Såsom hon förde Europa till Västindien och Söderhavet, så har hon låtit Asien uppstå i Europa. En ljusare himmel ler nu över Germaniens skogar, vilka den starka människohanden nedfällde och öppnade för solstrålarna, och i Rhenströmmens vågor speglar sig Asiens vinrankor. På dess stränder höjer sig folkrika städer som genomsyras av nöjets och arbetets muntra liv. Här finner vi nu människan i fredlig besittning av sitt förvärv trygg bland en miljon – henne som tidigare en enda granne berövade sömn och vila. Den jämlikhet hon genom sitt inträde i samhället förlorade har hon återvunnit genom visa lagar. Från ödets och nödens blinda tvång har hon flytt till överenskommelsernas mildare herravälde och uppoffrat rovdjursfriheten för att rädda den ädlare människofriheten. Hennes omsorger har på ett välgörande sätt skilts åt, hennes sysslor fördelats. Nu nödgar henne inte längre det befallande behovet till plogen; nu tvingas hon inte längre av någon fiende från plogen till slagfältet för att försvara fädernesland och hem. Med lantmannens armar fyller hon sina lador och med krigarens vapen skyddar hon sin fosterbygd. Lagen vakar över hennes egendom och hon åtnjuter den oskattbara rättigheten att själv välja sina plikter.
Hur många konstens uppfinningar, hur många flitens underverk, vilket ljus i alla vetenskapens fält sedan människan inte längre i onödan förtär sina krafter på ett bedrägligt självförsvar; sedan det ankommit på hennes fria vilja att förlika sig med den nöd som hon aldrig helt och hållet kan undgå; sedan hon förvärvar den dyrbara förmånen att fritt råda över sina krafter och förmögenheter och följa sitt snilles kallelse! Vilken livad verksamhet överallt sedan de förökade begären gav uppfinningsförmågan nya vingar och öppnade för fliten större utrymme! De stängsel är nedbrutna som söndrade nationer och stater i en fientlig egoism. Alla tänkande huvuden knyts nu samman av ett världsborgerligt band och hela århundradets ljus kan numera upplysa anden hos en ny Galilei och Erasmus.
Sedan lagarna nedsteg till den mänskliga svagheten har människan gått lagarna till mötes. Med dem har hon blivit mildare, på samma sätt som hon med dem förvildades. Lagarnas barbariska straff följer så småningom med de barbariska brotten i glömska. Det är ett stort steg mot förädling att lagarna är dygdiga fastän människorna ännu inte är det. Där tvångsplikterna lämnar människan övertar sederna henne. Den intet straff förskräcker och intet samvete tyglar, den håller nu anständighetens och hederns lagar inom skrankorna.
Det är sant, att många barbariska kvarlämningar ur det förgångna inträngt sig i vårt tidevarv – foster av nycker och våld som förnuftets tidevarv inte borde föreviga. Men hur mycket mer passande för sitt ändamål har inte människoförståndet omskapat även dessa barbariska lämningar från antikens och medeltidens sekler? Hur oskadligt, ja till och med nyttigt har hon inte gjort vad hon ännu inte vågat omstörta! På den vilda feodala anarkins grund byggde Tyskland upp sitt system av politisk och kyrklig frihet. Den skuggbild av den romerske kejsaren som bibehållit sig på denna sida av de Apenninska bergen gör världen oändligt mer gott än dess förfärande urbild i det gamla Rom – ty den förra håller samman ett nyttigt statssystem genom endräkt, medan den senare nedtryckte mänsklighetens verksammaste krafter i en slavisk enformighet. Själva vår religion – hur vanställd den än blivit av de trolösa händer som överlämnat den åt oss – vem kan i den misskänna den bättre filosofins förädlande inflytelse. Våra Leibniz och Locke har gjort sig lika mycket förtjänta om kristendomens dogmer och moral som Rafaels och Corregios penslar om den heliga historien.
Slutligen våra stater – med vilken innerlighet och konst är de inte förenade med varandra! Hur mycket varaktigare sammanknutna genom nödens välgörande tvång än fordom genom de högtidligaste förbund! Ett evigt rustat krig bevarar nu freden och den ena statens självkärlek sätter den till en väktare över den andras välstånd. Europas statssällskap tycks vara förvandlat till en stor familj. Familjemedlemmarna kan väl fientligt bemöta, men förhoppningsvis aldrig mer i grunden förstöra varandra.
Vilka motsatta bilder! Vem skulle i sjuttonhundratalets förfinade europé tro sig finna endast en bildad broder till de gamla kelterna eller de nya kanadensarna? All denna färdighet, konst och erfarenhet, alla dessa förnuftets verk har under loppet av några årtusenden hos människan inplanterats och utvecklats; alla dessa konstens under, dessa flitens jätteverk är framkomna genom henne. Vad var det som väckte detta till liv? Vad var det som lockade det fram? Vilka tillstånd genomvandrade människan innan hon övergick från den ena extremen till den andra, från en vild bergsskrevornas innevånare till en djupsinnig tänkare, en bildad världsman? – Den allmänna världshistorien besvarar denna fråga.
Så obeskrivligt olikt visar sig för oss ett och samma folk i samma landsända när vi betraktar det vid skilda tidpunkter! Inte mindre förvånande är den skillnad som samtida generationer visar oss i olika länder. Vilken mångfald i bruk, författningar och seder! Vilken hastig omväxling mellan mörker och ljus, anarki och ordning, lycksalighet och elände, även om vi bara uppsöker människan i den lilla världsdelen Europa! Fri vid Themsen och för denna frihet sin egen gäldenär; här obetvingbar mellan sina alper, där oövervunnen mellan sina kanaler och träsk. Vid Weichel kraftlös och eländig genom sin tvedräkt; på andra sidan Pyrenéerna kraftlös och eländig genom sitt lugn. Förmögen och välmående i Amsterdam utan skördar; torftig och olycklig vid Ebros ouppodlade paradisiska fält. Här har två avlägsna folkslag, åtskilda genom ett världshav, gjorts till grannar genom behov, uppfinningar och politiska band; där bosatta vid en och samma ström och ändå oändligen åtskilda genom olika liturgier. Vad förde Spaniens makt över Atlanten in i hjärtat av Amerika, men inte ens över Tajo och Guadiana? Vad vidmakthöll i Italien och Tyskland så många troner och lät i Frankrike alla på en enda när försvinna? Universalhistorien löser denna fråga.
Till och med det faktum att vi i detta ögonblick befinner oss här tillsammans med denna grad av nationalkultur, med detta språk, dessa seder, dessa borgerliga förmåner, detta mått av samvetsfrihet är ett resultat av kanske alla föregående världshändelser; hela världshistorien skulle åtminstone behövas för att förklara detta enda ögonblick. För att vi skulle befinna oss tillsammans såsom kristna fordrades att denna religion, förberedd genom oräkneliga revolutioner, måste utvecklas ur judendomen. Den måste finna den romerska staten exakt så som den fann den, för att med ett snabbt segrande lopp utbreda sig över världen och slutligen själv bestiga kejsartronen. Våra vilda förfäder i skogarna i Thüringen måste erkänna frankernas övermakt för att anta deras tro. Genom sina tilltagande rikedomar, genom folkens okunnighet och deras behärskares svaghet måste prästerskapet gynnas och förföras till att missbruka sitt anseende och förvandla sin fridsamma samvetsmakt till ett världsligt svärd. Hierarkin måste genom en Hildebrand och Innocentius uttömma all sin grymhet över människosläktet så att det snabbt växande sedefördärvet och den andliga despotismens himmelsskriande skandal kunde uppmana en oförskräckt augustinermunk att ge tecken till avfall och befria halva Europa från den romerska hierarkin.
Allt detta måste föregå för att vi här skulle församlas såsom protestantiska kristna. För att detta skulle ske måste våra furstars vapen avtvinga Karl V en religionsfred; en Gustav II Adolf måste hämnas brottet mot denna fred och en ny allmän fred befästa den för århundraden. Städer måste resa sig i Tyskland och Italien, öppna sina portar för fliten, bryta sönder livegenskapens fjättrar, rycka domarstaven ur okunniga tyranners händer och sätta sig i aktning genom ett krigförande Hanseförbund för att handel och näringar skulle blomstra och överflödet framlocka glädjens konster, för att staten skulle hedra den nyttige lantmannen och en varaktig lycka för mänskligheten skulle komma till mognad i det välgörande medelståndet, hela vår kulturs skapare. Tysklands kejsare måste utarma sig i hundraåriga krig med påvar, med egna vasaller och med avundsamma grannar – Europa måste avlasta sitt farliga överflöd i Asiens gravar och den trotsiga länsadeln måste förblöda sin upprorsanda i en mordisk nävrätt och heliga korståg, för att det förvirrade kaoset skulle reda upp sig och statens stridande makter kunna vila i den lyckliga jämvikt för vilket vårt nuvarande lugn är belöningen. För att vår ande skulle slå sig igenom den okunnighet i vilken andligt och världsligt tvång höll den fången, så måste den länge kvävda lärdomstelningen ånyo spricka ut bland dess ursinnigaste förföljare och en Al Mamun ersätta vetenskaperna det rov en Omar förövat emot dem. Barbariets odrägliga elände måste driva våra förfäder från blodiga gudsdomar till mänskliga domstolar, och förödande farsoter återföra den förvillade läkekonsten till ett betraktande av naturen. Munkarnas lättja måste på längre avstånd bereda en ersättning för det onda deras verksamhet åstadkommit, och deras profana flit i klostren bibehålla de skingrade lämningarna av Augustus tidevarv, ända till boktryckarkonstens uppfinning. De nordiska barbarernas nedtryckta ande måste upplyftas enligt grekiska och romerska förebilder och lärdomen ingå ett förbund med muserna och gracerna för att den skulle finna vägen till hjärtat och förtjäna namn av människouppfostrare. Men hade väl Grekland fött en Thukydides, en Platon, en Aristoteles, eller hade Rom kunnat uppvisa en Horatius, Cicero, Livius och Vergilius om bägge dessa stater inte uppnått den höjd av politiskt välstånd som de verkligen innehade – med ett ord, om inte hela deras historia hade föregått? Hur många uppfinningar, upptäckter, stats- och kyrkorevolutioner måste inte sammanträffa för att ge denna späda telning av vetenskap och konst tillväxt och utsträckning! Hur många krig måste inte föras, hur många förbund ingås, brytas och ånyo befästas innan Europa fick den fred som ensam unnar såväl stater som deras innevånare att rikta sin uppmärksamhet på sig själva och förena sina krafter till ett förståndigt ändamål!
Inte ens i det borgerliga livets mest alldagliga bestyr kan vi undgå att stå i skuld till gångna århundraden; mänsklighetens mest skilda perioder skattar till hela vår kultur, såsom de avlägsnaste världsdelar till vår vällevnad. Kläderna vi bär, kryddorna på vår mat, penningarna för vilka vi köper dem, många av våra kraftigaste läkemedel och likaledes många medel till vårt fördärv – förutsätter inte de en Kolumbus som upptäckte Amerika och en Vasco da Gama som omseglade Afrikas yttersta udde?
En lång kedja av händelser sträcker sig alltså från det nuvarande ögonblicket till människosläktets början, en kedja som sammanbinder händelser som griper in i varandra såsom orsak och verkan. Helt och fulltaligt kan de överblickas endast av ett oändligt förstånd; för människan är trängre gränser satta.
- Oräkneligt många av dessa händelser har varken haft något mänskligt vittne eller bevarats genom något tecken. Hit hör alla händelser som föregått själva människosläktet och teckenkonstens uppfinning. Källan till all historia är tradition och traditionens organ är språket. Hela epoken före språken, hur betydelsefull den än varit för världen, är förlorad för världshistorien.
- Men även sedan språket uppfunnits och möjligheten därigenom givits att uttrycka och till andra meddela skedda ting, så skedde detta i början genom sägnens osäkra och föränderliga väg. Från mun till mun fortplantade sig en sådan händelse genom flera mansåldrar och eftersom den gick genom medel som förändrar och förändras så måste den själv undergå dessa förändringar. Den levande traditionen eller den muntliga sägnen är därför en mycket otillförlitlig källa för historien; följaktligen är alla händelser före skrivkonstens bruk så gott som förlorade för historien.
III. Men inte heller det skrivna är oförgängligt; oräkneligt många av antikens minnesmärken har förstörts av tid och händelser och endast få fragment har från forntiden räddats till boktryckarkonstens tidevarv. Den största delen jämte de resultat den skulle ge oss är onekligen förlorad för världshistorien.
- Slutligen, bland det fåtal som tiden skonat är de flesta vanställda och oigenkännliga genom deras författares passioner, oförstånd och ofta genom själva deras snille. Misstroendet uppvaknar vid de äldsta historiska minnesmärken och lämnar oss inte ens vid en samtida krönika. När vi hör vittnen berätta om en händelse som tilldragit sig i våra dagar, bland människor som vi lever med och i samma stad som vi bor, och vi ändå finner det så svårt att ur deras motsägande berättelser komma underfund med sanningen, vilken tillförsikt kan vi då hysa till nationer och tidevarv som genom olikhet i seder är vidare skilda från oss, än genom deras årtusende? Den obetydliga summa av händelser som efter alla hittills gjorda avdrag blir kvar, är stoffet till historien i dess vidsträcktaste bemärkelse. Vad och hur mycket av detta historiska stoff hör nu till universalhistorien?
Ur hela summan av dessa händelser framhåller universalhistorikern endast sådana som haft ett väsentligt, oemotsägligt och lätt påvisbart inflytande på världens belägenhet i dag och på den nu levande generationens tillstånd. Ett historiskt datums förhållande till världens tillstånd i dag är alltså det som man måste ta i beaktande när man samlar material för världshistorien. Världshistorien utgår således från en princip som är rakt motsatt världens början. Händelsernas verkliga följd nedstiger från tingens ursprung till deras nuvarande ordning. Universalhistorikern rör sig uppåt från det nyaste världsläget mot händelsernas ursprung. När han i tanken stiger upp från det löpande året eller århundradet till det näst föregående och bland de händelser som detta senare bjuder honom märker ut dem som innehåller förklaringen till de nästföljande – när han steg för steg har fortsatt denna process, inte till världens början, ty dit leder honom ingen vägvisare, utan till minnesmärkenas början, då står det honom fritt att vända tillbaka på den utstakade vägen och efter dessa upptecknade faktas ledtråd, ohindrat och lätt nedstiga från minnesmärkenas början till det nyaste tidevarvet. Detta är den världshistoria vi har och som nu kommer att presenteras för er.
Eftersom världshistorien är beroende av källornas rikedom eller brist, så måste lika många luckor uppkomma i världshistorien som det finns tomma fält i traditionen. Lika likformigt, nödvändigt och bestämt som världsförändringarna härleder sig ur varandra, lika tillfälligt och avbrutet blir de sammanfogade i historien. Detta ger upphov till ett märkbart missförhållande mellan världens gång å den ena sidan och världshistoriens gång å den andra. Den förra skulle kunna liknas vid en jämnt flytande ström, varav emellertid endast någon enstaka våg blir belyst i världshistorien. Då det dessutom ofta kan vara lättare att se hur en avlägsen händelse hänger samman med världens nuvarande tillstånd än med de händelser som föregick eller var samtida med den, så är det oundvikligt att händelser som mest direkt kopplas till nutiden inte sällan verkar isolerade i den tidsperiod de egentligen tillhör. Ett faktum av detta slag vore till exempel kristendomens ursprung och i synnerhet den kristna sedeläran. Den kristna religionen har haft en så mångfaldig del i världens nuvarande gestalt att dess uppkomst blir världshistoriens viktigaste faktum; men varken i den tid då den visade sig eller bland det folk den uppstod i, finns (i brist på källor) en tillfredsställande förklaringsgrund till dess ursprung.
På detta sätt skulle vår världshistoria aldrig bli något annat än ett aggregat brottstycken och aldrig förtjäna namnet vetenskap. Nu kommer alltså det filosofiska förståndet till historiens hjälp. Genom att förena dessa brottstycken med konstgjorda länkar upphöjer det aggregatet till ett system, till en förnuftsmässigt sammanhängande helhet. Det filosofiska förståndets rätt att göra detta ligger i likformigheten och den oföränderliga enheten mellan naturlagarna och den mänskliga själen. Denna enhet är orsaken till att den avlägsnaste forntidens händelser återupprepas i moderna tider vid ett sammanträffande av liknande yttre omständigheter. Således kan vi av de senaste händelser som vi iakttar dra en slutsats om och kasta lite ljus över dem som gått förlorade i den historielösa tiden. Metoden att dra slutsatser med hjälp av analogier är i historien liksom överallt annars ett mäktigt hjälpmedel, men den måste rättfärdigas genom ett viktigt ändamål och användas med lika stor varsamhet som urskillning.
Den filosofiska anden kan inte uppehålla sig länge vid världshistoriens stoff förrän han grips av en ny drift, en som eftersträvar överensstämmelse och som oemotståndligt uppmanar honom att införliva allt med sin egen förnuftiga natur och upplyfta varje förekommande företeelse till den högsta verkan han känner, till tanken. Ju oftare alltså och med ju lyckligare framgång han förnyar detta försök att sammanbinda det förgångna med det nuvarande, desto benägnare blir han att förena såsom medel och avsikt vad han ser gripa in i varandra såsom orsak och verkan. Den ena företeelsen efter den andra börjar nu undandra sig den blinda slumpen, den laglösa friheten, och ställa sig i ordning såsom en passande del till en överensstämmande helhet (som visserligen bara existerar i hans föreställning). Snart blir det svårt för honom att övertala sig att denna rad av företeelser, som i hans föreställning antog så mycken regelbundenhet och avsikt, i själva verket skulle sakna dessa egenskaper; det blir svårt för honom att återge åt nödvändighetens blinda herravälde det som genom förståndets lånta ljus hade börjat få en så leende gestalt. Han hämtar alltså denna harmoni ur sig själv och flyttar den utom sig på tingens ordning, d.v.s. han för in ett förnuftigt ändamål i världens gång och en teleologisk princip i världshistorien. Med denna princip genomvandrar han nu historien ännu en gång och prövar den mot varje företeelse som denna stora skådeplats erbjuder honom. Han ser den genom tusentals instämmande fakta bekräftad och genom lika många andra vederlagd. Men så länge viktiga länkar saknas i världsförändringarnas kedja, så länge ödet håller tillbaka den slutgiltiga förklaringen på så många fakta, förklarar han frågan för obesvarad, och den meningen får överhand som erbjuder förståndet en högre tillfredsställelse och hjärtat en större lycksalighet.
Jag behöver väl inte påpeka att världshistoria efter den senare planen kan väntas först under senare tid. Ett för tidigt användande av detta stora mått skulle lätt kunna förleda historieforskaren att förvränga händelserna och avlägsna denna lyckliga epok för världshistorien ännu mer genom att vilja förhasta den. Men uppmärksamheten kan aldrig för tidigt dras till denna så klara och tydliga men försummade sida av världshistorien – den sida varigenom historien ansluter sig till det högsta föremålet för allt mänskligt bemödande. Redan den stilla anblicken av detta, låt vara endast möjliga syfte, måste ge forskarens flit en upplivande uppmuntran och en ljuv belöning. För honom blir även den minsta ansträngning viktig när han ser sig själv på den vägen eller till och med bara leder en senare efterföljare till att lösa världsordningens problem och möta den högsta anden i dess skönaste verkan.
Och behandlat på detta sätt, mina herrar, kommer studiet av världshistorien att bli ett lika angenämt som nyttigt arbete för er. Den kommer att tända ljus i ert förstånd och en välgörande entusiasm i era hjärtan. Den kommer att avvänja er själ från gemena och småaktiga åsikter om moraliska ting. Och genom att den framför era ögon breder ut den stora tavlan av tider och folk, kommer den att förbättra ögonblickets förhastade beslut och egoismens inskränkta omdömen. Genom att den vänjer människan vid att sammanfatta sig själv med hela det förflutna och att genom sina slutsatser framila i den avlägsna framtiden, så döljer den gränserna för födelse och död som så trångt och tryckande omsluter människans liv, så utsträcker den genom en optisk villa hennes korta existens i ett oändligt rum och låter individen oförmärkt övergå till hela släktet.
Människan förändrar sig och flyr från scenen: hennes åsikter flyr och förändrar sig med henne – historien ensam stannar oförändrad kvar på scenen, alla tiders och folkslags odödliga medborgare. I likhet med den homeriske Zeus beskådar historien med samma lugn krigets blodiga bedrifter som den beskådar de fridsamma folkslag som menlöst föder sig på sina hjordars mjölk. Hur regellöst människans frihet än tycks styra världens gång, så ser historien ändå med lugn på det förvirrade spelet; ty dess vittomfattande blick upptäcker redan på avstånd vart denna regellöst utsvävande frihet leds av nödvändighetens band. Vad historien döljer för en Hildebrands eller Cromwells plågade samvete, det skyndar den att uppenbara för mänskligheten – att den själviska människan visserligen kan fullfölja nedriga syften men ändå omedvetet befordra förträffliga.
Inget falskt skimmer kan blända historien, ingen tidens fördom förföra den, ty den upplever alla tings sista öde. Allt som upphört, har för den existerat lika kort tid; den håller den förtjänta olivkransen frisk och den river den obelisk som fåfängan upprest. Genom att den blottlägger de fina drivfjädrar varigenom naturens stilla hand redan från världens början planfullt utvecklade människans krafter, och noggrant utvisar vad som i varje period är vunnet för denna stora naturplan, så återställer historien den sanna måttstocken för lycksalighet och förtjänst, vilken den rådande vanföreställningen i varje århundrade förfalskat. Den botar oss från en överdriven beundran av antiken och från barnslig längtan efter gångna tider; och i det historien gör oss uppmärksamma på våra egna fördelar tillåter den oss inte att önska tillbaka Alexanders och Augustus högt prisade gyllene tider.
Att framskaffa vårt mänskliga århundrade har – utan att veta eller åsyfta det – alla föregående tidevarv bemödat sig. Våra är alla de skatter som flit och snille, förnuft och erfarenhet under världens långa ålder äntligen hunnit samla. Först genom historien kommer ni att lära er sätta värde på de ägodelar som vana och oklandrad besittning så gärna berövar vår tacksamhet – kostbara, dyra ägodelar som kostat de bästa och ädlaste människors blod och som har måst förvärvas genom så många generationers möda! Och vem bland er, hos vilken ett ljust förstånd förenats med ett känsloömt hjärta, skulle kunna erinra sig denna höga förpliktelse utan att en tyst önskan väcks att till det kommande släktet betala den skuld som han inte längre kan gottgöra det förgångna? En ädel längtan måste glöda hos oss att även med våra medel ge ett bidrag till det rika arv av sanning, sedlighet och frihet som vi fått av förfäderna och ansenligen tillökt överlämna det åt efterkommande och därmed fästa vår flyende existens vid denna oförgängliga kedja som sträcker sig genom alla människoåldrar. Hur skiljaktig än den bestämmelse är som väntar er i det borgerliga samhället – något kan ni alla därtill skatta! För varje förtjänst är banan till odödligheten öppen, till den sanna odödligheten, menar jag, där gärningen lever och framilar fastän upphovsmannens namn skulle stå tillbaka eller komma i glömska.
