Sveriges ledande politiker och analytiker är stort överens om att kriget i Ukraina ska “vinnas” och den enda vinst de anser är acceptabel är Ryska federationens villkorslösa kapitulation. De bryr sig naturligtvis inte ett dyft om Ukrainas befolkning eller korrumperade krigsförbrytare till regering, som för övrigt saknar kontroll över både gränser, territorium, myndigheter och stridskrafter.
Svenska blodtörsten gäller istället upprätthållandet av den världsordning som kom till i och med Sovjetunionens och Warszawapaktens upplösning 1989-91. Denna går förenklat ut på att ingen makt eller maktkonstellation, inre eller yttre, någonsin åter får tillåtas militärt eller ekonomiskt kunna utmana världsherraväldet hos det nordatlantiska maktcentrum som kallas “Västvärlden” eller “världssamfundet”. Historiskt är dock brittiska imperiet den rättvisa benämningen, då detta slags maktspel för “världsherravälde till varje pris” sedan 1700-talet var Londons explicita utrikespolitik, som dessvärre kommit att stödjas av anglofila regeringar i både Europa och på den amerikanska kontinenten.
När vi nu än en gång håller på att dras in i ett krig mot vår “hatade” granne i öst kan det förhoppningsvis leda till eftertanke att nyktert analysera resultaten av våra hittills 12 tidigare väpnade konflikter.
(Bilden visar Gustaf Cederströms målning av kung Karl XII tillsammans med sin allierade, kosackhövdingen Ivan Mazepa, vid floden Dnjepr efter nederlaget vid Poltava 1709.)
1.
I vikingatidens kölvatten hade Skandinavien täta handelsförbindelser och ömsesidigt fruktsamt utbyte med Novgorod – Hansans östligaste utpost. Dynastiska äktenskap mellan ryska och skandinaviska prinsar och prinsessor beseglade partnerskapet, som mellan Jaroslav den vise och Ingegerd av Sverige 1019 och mellan Mstislav den store och prinsessan Kristina 1132.
Det var en lovande utveckling för bägge parter – fram till att makthungriga svenskar fick för sig att det vore en bra idé att istället delta i Vatikanens korståg mot de “ortodoxa kättarna”, vilka ansågs vara hedningar. Vatikanen var vid denna tid ett verktyg för Venedigs imperialism och precis som vi i dagens Nato-debatt sägs behöva gå med för att visa att vi står upp för “demokrati, frihet och mänskliga rättigheter” förväntades vi på medeltiden delta i korstågen för att visa att vi var “riktiga kristna”.
1142 attackerade svenska trupper novgorodska köpmän och 1164 försökte de gå in i Ladoga. Novgorod och Karelen svarade med piraträder mot Sverige. Landet störtades i inbördeskrig, blodiga korståg i Finland och krig med Novgorod i utbyte mot påven Alexander III:s “beskydd”.
2.
Freden i Nöteborg 1323 fastlade gränserna mellan Sverige och Novgorod men bosättningar på novgorodska sidan fortsatte.
Expansionen kulminerade med slottet i Olofsborg 1475 vilket blev droppen och Moskva började konspirera med danskarna. För att pressa Sverige att helt underordna sig Danmark, som tagit kommandot i Kalmarunionen, lovade danske kungen Hans 1493 Ivan den store av Moskva svenska gränsstaden och fästningen Viborg. Krigen återupptogs i Finland. Viborg hölls men moskoviterna bröt fram genom Finland och stod 1496 vid Åbos portar.
Återigen stod Vatikanen bakom Sverige genom en bulla från påven Alexander VI. Genom att kalla det ett “heligt krig” kunde svenska regeringen driva in mer skatt för att finansiera kriget. 1497 nåddes en vapenvila med Moskva och resultatet blev endast regeringskris och att kung Hans av Danmark, far till Kristian Tyrann, fick makten över Sverige.
3.
Gustav Vasas revolution och protestantismens införande 1527 ändrade inte sakernas tillstånd nämnvärt. Hoppets späda låga hade tänts med Freden i Novgorod 1537, särskilt som Sveriges ekonomi blomstrade genom lukrativa exporten av virke, järn och koppar.
Den släcktes dock brutalt efter bara 17 år när Petsamo kloster vid Kolahalvön plundrades 1554 och kriget var igång igen. Svenskarna försökte expandera i Livland men besegrades gång på gång. När freden i Novgorod undertecknades 1557 hade exakt ingenting ändrats, förutom alla döda, sårade och materiella förluster på bägge sidor.
4.
Gustav Vasas söner hade hela tiden haft ögon på Baltikum men stoppats av pappa, som lärt sig vad kriget kostar den hårda vägen. Han avled dock 1560 och knappt var han begraven så tog Sverige över Estland, ett lovligt villebråd i spåren av Tyska ordens nedgång. Försöken att kontrollera Livland blossade åter upp.
Den svenska närvaron i Estland uppskattades inte av Ivan den förskräcklige. Reval (nuvarande Tallinn) motstod flera belägringar men de mindre städerna erövrades av ryssarna. Sverige tömde kistorna för att köpa legosoldater från Skottland och Tyskland. Försök inleddes 1574 att återta Wesenberg, Toolse och Tartu men misslyckades katastrofalt.
Inte förrän 1578 vände krigslyckan i slaget vid Wenden. Staden föll under svensk kontroll med hjälp av polsk-litauiska trupper. Mindre städer fortsatte tas över av Sverige under blodiga strider, som kulminerade med erövringen av Kexholm 1580 och massakern vid Narva 1581, där hela stadens invånare dödades och Ivan tvingades underteckna fördraget i Plussa 1583.
5.
Så snart Fördraget i Plussa löpte ut 1590 stod ryska armén vid porten för att återta territorierna. Estland och södra Finland härjades, Jamburg, Koporje och Ivangorod föll och Narva belägrades. Redan innan hade östra Karelen härjats. Petsamo kloster på Kolahalvön, som plundrats 35 år tidigare, ödelades denna gång och munkarna massakrerades.
Först 1595 slöts freden i Teusina och alla landvinningar från förra kriget utom Narva tillföll Ryssland igen. Allt man åstadkommit genom striderna var alltså att återställa de gränser som gällde 1561.
6.
1598 dog tsar Fjodor I utan arvinge, 1605 mördades Fjodor II och folk dök upp som utgav sig för att vara Ivan den förskräckliges son Dmitrij. Deras anspråk på tronen stöddes av det polsk-litauiska samväldet som belägrade Moskva 1608.
Sverige hoppade in på tsar Vasilij IV:s sida, för att förhindra att Polens kung Sigismund III, Karl IX:s brorson som fortfarande gjorde anspråk på svenska tronen, fick en allierad i Ryssland om Falske Dmitrij tog makten eller, ännu värre, kung Sigismunds son Vladislav Vasa blev tsar. Sverige lovades Kexholm i utbyte och Novgorod ansåg till och med att någon av Karl IX:s söner borde få makten, då ingen av tsarens eller hans bröders barn överlevt till vuxen ålder.
1610 bröt svenska soldater under Jacob de la Gardie den tvååriga polska belägringen och firades som befriare. Tsaren avsattes dock i slutändan och Kexholm förblev ryskt.
7.
Ryssarna återtog huvudstaden 1612 och Mikhail I Romanov tog över men Gustav II Adolf, som nu krönts i Sverige efter fadern Karl IX:s död 1611, hoppades ändå kunna sätta sin bror Carl Philip på ryska tronen under Smuta-oredan. Svenskarna höll fortfarande Ingermanland och Novgorod och inledde en kampanj norrut.
Striderna pågick med belägringar åt bägge håll fram till 1617, när Freden i Stolbova gav Sverige överhöghet i Ingermanland och Kexholm, i utbyte mot att Novgorod och Gdov återlämnades. Ryssland förlorade Östersjökusten och därmed inleddes Sveriges så kallade stormaktstid.
8.
Efter att Sverige tilldelats Västpommern och Wismar genom Westfaliska freden 1648 återstod nu endast det polsk-litauiska samväldet kvar på kartan, för att göra Östersjön till ett svenskt innanhav. Johan II Kasimir av Polen ärvde å sin sida anspråket på svenska tronen av sin bror Vladislav IV Vasa som avlidit 1648. 1656 invaderade Karl X Gustav Polen, som då bildade ett anti-svenskt förbund med tsar Aleksej I och lovade Ryssland polsk-litauiska kronorna i utbyte mot militärt stöd mot Sverige. Likt tsarfamiljen 45 år tidigare saknade Johan II Kasimir tronarvinge.
Sverige stod inför två fronter efter danska invasionen 1657 och ryssarna bröt igenom Ingermanland och intog fästningarna Nöteborg och Nyenskans. Samtidigt föll Dorpat, Dyneborg och Kokenhusen i Livland. Riga belägrades. Sverige räddades 1661 enbart av att ukrainska kosackerna lierade sig med Polen, som då åter blev Rysslands huvudfiende. Gränserna från Stolbovafreden 1617 återupprättades och Sverige kunde koncentrera sig på sin huvudfiende Danmark.
9.
Karl XII var bara 14 år när han blev kung 1697 och tsar Peter den store, som var i samma ålder, mobiliserade för anfall tillsammans med Danmark-Norge (som förlorat Skånelandskapen) och Sachsen (som även styrde polsk-litauiska samväldet).
Danmark-Norge invaderade Sveriges bundsförvant Holstein-Gottorp norrifrån i april 1700 men gav upp redan i juli efter svensk landstigning och brittisk bombning av Köpenhamn. Ryska armén gick in i Ingermanland men led stort nederlag när karolinerna mötte dem i slaget vid Narva i november. Sachsarna hade tillsammans med ryska trupper gått in i Livland och belägrade Riga men besegrades även dem och fördrevs till Preussen i juli 1701.
Polackerna inledde fredssträvanden stödda av svenska Riksdagen, fast kungen var fast besluten att jaga kung August den starke och besegra Sachsen, vilket lyckades men tog ända till 1706. Under tiden hade ryssarna intagit Nöteborg och Nyenskans och befäst makten i Ingermanland genom uppförandet av Peter-Paulfästningen i det som kom att bli Sankt Petersburg.
Det som Habsburgarna och Heliga alliansen, av vilken Sachsen var en del, mest fruktade var att Karl XII skulle vara frankofil, något franske kungen Ludvig XIV till och med påstått. Det skulle nämligen innebära att svenskarnas oövervinnerliga armé kunde bli skiljedomare i spanska tronföljdskriget, liknande den roll drottning Kristina spelat i Westfaliska freden 60 år tidigare, innan hon gett makten till Karl XII:s farfar.
För att förhindra detta och se till att kriget med Ryssland aldrig tog slut besökte Alliansens främste härförare hertigen av Marlborough Karl XII:s läger i Altranstädt i april 1707. Han hade ett väl förberett lovpris till kungen och mutade rådgivarna greve Piper (1500 pund årlig pension), Hermelin (500 pund årlig pension) och Cederhielm (500 pund årligen plus engångsbetalning om 1000 pund). Samtidigt antydde man till Peter den stores sändebud att Ryssland eventuellt kunde erbjudas medlemskap i Heliga alliansen.
Tsaren erbjöd återlämna alla erövrade områdena väster om Nyen (Neva) för att undvika fullskaligt krig men Karl XII hade nu bestämt sig. I januari 1708 korsade han Wisła med 20000 man infanteri och 20000 man kavalleri. De marscherade genom dagens Polen och Belarus mot Moskva och vann slag efter slag på vägen – Gródno i januari, Holóvtjin i juli, Malatitze i augusti, Neva och Rajovka i september.
Nu stod de 30 mil från Moskva och hade slut på proviant. Livlands generalguvernör Lewenhaupt skulle ha undsatt kungens huvudarmé norrifrån men blev konstant försenad av våldsamma regn- och snöoväder och brist på manskap. Lewenhaupt kunde därför genskjutas av ryssarna på vägen som slog tillbaka och plundrade dem på förnödenheter och artilleri i slaget vid Lesna i oktober.
Armén gick då istället söderut mot Batúryn i Ukraina för att förena sig med de allierade kosackerna under Mazepa. Ryssarna hann dock först och massakrerade kosackerna plus civila och förstörde eller tog med sig allt av värde.
Vargavintern 1708/09 blev den kallaste i mannaminne och då ryssarna körde brända jordens taktik led man konstant brist på förnödenheter. Med bara 20000 man och 34 kanoner kvar belägrade karolinerna i maj 1709 ryska fästningen vid Poltava. General von Krassow skulle komma med förstärkningar, fast detta sista hopp gick om intet när hans trupper hamnade i strid med polska förband lojala till den avsatte kungen August den starke.
Hopplöst numerärt underlägsna splittrades armén och över hälften stupade eller tillfångatogs. Kungen flydde med en grupp soldater till ottomanska riket medan Lewenhaupt ledde resterna av armén som inför övermakten kapitulerade och tillfångatogs vid Perevolótjna.
Det var antingen ynnest, rädsla eller ren tur att tsaren inte kom överens med danskarna, som 1716 stod på Själland, beredda att med ryska förstärkningar återta Skåne. Mindre ryska angrepp fortgick sporadiskt, för att pressa fram bättre villkor i ett kommande fredsfördrag. Detta undertecknades i Nystad 1721 och gav Ryssland slutgiltig formell överhöghet i Estland, Livland, Ingermanland, södra Kexholm och Viborgs län. Stormaktstiden var över.
10.
På 1730-talet var major Malcolm Sinclair Sveriges utsände i ottomanska riket, som då låg i krig med Ryssland, och försökte få till stånd ett militärt förbund. På hemvägen rånmördades han av ryska officerare och det regerande antiryska Hattpartiet blev stridslystna.
1740 stödde Sverige en statskupp i St. Petersburg mot den pro-österrikiska regenten Anna Leopóldovna med hjälp av hennes avlidne mors kusin Elisabet (utomäktenskaplig dotter till Peter den store) och franska konspiratörer. När Elisabet blev kejsarinna hade hon dock inga minnen av att ha lovat landavträdelser till Sverige, utan fortsatte Annas pro-österrikiska linje.
Sverige förklarade krig våren 1741 men medan trupper stationerades vid finsk-ryska gränsen och flottan mobiliserades bröt en farsot ut bland soldaterna och förstärkningar blev försenade över hela sommaren. Ryssarna kunde därför lätt slå ut den 4000 man starka garnisonen i Villmanstrand. Flottan seglade hem och till vintern slöts ett vapenstillestånd.
Framåt våren 1742 började ryska kosacker och husarer plundra på andra sidan gränsen och skärmytslingar uppstod med lokalbefolkningen. Flottan samlades åter i Finska viken och förberedde ett sjöslag.
Ryska armén svarade med att gå in i Finland med trettiotusen man och marschera mot Fredrikshamn. Svenskarna brände ned staden, hellre än att se den falla i ryska händer. Fler finska städer övergavs och fokus lades på att försvara Helsingfors, som snart var helt omringat, både land- och sjövägen. Nederlaget var ett faktum, ryska flottan avancerade till Åland och ockuperade nu hela Finland.
Åland återerövrades våren 1743 och kejsarinnan lovade släppa resten om Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp utsågs till svensk tronarvinge. Han var nämligen farbror till kronprins Peter och morbror till hans trolovade, den blivande kejsarinnan Katarina den stora. Fredrik I hade inga (äkta) barn. Enligt Åbo-freden kunde Ryssland således lägga Villmanstrand och Fredrikshamn till Nystad-fredens lista på landvinningar från 18 år tidigare. När Fredrik I dog 1751 blev Adolf Fredrik mycket riktigt också kung av Sverige.
11.
Sverige hade inte bara en kung handplockad av St. Petersburg, utan det regerande Mösspartiet bejakade också Rysslands inflytande i Sverige. När kungen dog 1771 genomförde sonen Gustav III därför en militärkupp och tog tillbaka makten.
Kejsarinnan tappade inflytande av att kungen efter kuppen upplöst både Hattarna och de pro-ryska Mössorna. Hennes fortsatta stöd till antirojalistiska krafter i Sverige föranledde kungen att 1788 gå i allians med ottomanska riket som låg i krig med Ryssland. I juli möttes flottorna i sjöslaget vid Hogland i Finska viken. Svenskarna vände och åkte när de fick slut på kanonkulor och Ryssland behöll kontrollen över Reval.
Sverige försökte landsätta trupper i Fredrikshamn och Nyslott men stoppades av dåligt väder och hårt motstånd. Danmark-Norge hade en försvarsallians med Ryssland och var nu därför förpliktigade att anfalla Sverige. Flottans manskap drabbades samtidigt av svår epidemi och låg sjuka under hösten och vintern.
Diplomatiskt ingripande från Storbritannien och Preussen räddade Sverige från att hamna i flerfrontskrig och Danmark-Norge förblev neutralt men försöken att vinna tillbaka kontrollen över Östersjön fortsatte under sommaren 1789, dock fruktlöst. Bättre gick det till lands, där svenskarna framgångsrikt slog tillbaka ett ryskt invasionsförsök i slaget vid Porrassalmi. Ryssarna trodde felaktigt att finnarna inte vore lojala mot Gustav III. Strider fortsatte i sydöstra Finland utan större territoriella förändringar.
Våren 1790 inledde svenska flottan nya invasionsförsök och plundrade rysk-kontrollerade Rågervik i norra Estland medan armén avancerade från Savolax. Ryska flottan höll estniska kusten men svenskarna seglade vidare in i Finska viken, tog sig förbi försvarslinjen vid Viborgska viken och nådde i juni Björkö, 50 distansminuter från St. Petersburg. De försökte fortsätta till Reitskär men under hårt motstånd och ryska förstärkningar på väg från Baltikum retirerade man till Viborg.
Flottorna drabbade samman i slaget vid Svensksund men fastän svenskarna vann stort valde kungen att dra sig tillbaka. Freden i Värälä återupprättade Sveriges suveränitet och Gustav III inledde en förtrolig vänskap och 1791 till och med försvarsförbund med sin kusin Katarina den stora, vilket varade även efter att Gustav III året därpå mördades.
12.
Kejsarinnan ville besegla freden genom att gifta bort sin sondotter Alexandra med den unge kung Gustav IV Adolf. Han samtyckte men ville i sista minuten inte acceptera att hon inte var lutheran och vägrade delta på balen anordnad till hans ära, vilket så illa förnärmade kejsarinnan att hon fick slaganfall.
Osämjan tilltog 1807 när Ryssland undertecknat Tilsit-freden med Napoleon och ville ha med Sverige i franska handelsembargot mot brittiska imperiet. Kungen vägrade och förberedde istället anfall mot Danmark tillsammans med britterna, som låg i krig med Ryssland.
Tsar Alexander I krävde att Sverige enligt avtal inte släppte in främmande örlogsfartyg i Östersjön, inte helt olikt de löften som Nato gav Gorbatjov vid östblockets fall 1989-91, vilket kungen först månader senare besvarade med att det inte gick så länge Frankrike kontrollerade baltiska hamnarna. Tsaren varnade svenskarna att detta skulle få konsekvenser men kungen tog det inte på stort allvar.
Ryssland beslutade neutralisera Finland medan svenska armén var upptagen med Danmark och Gustav IV Adolf trodde fästningarna i söder var starka nog att stå emot. I februari 1808 gick ryssarna in i Abborrfors med 24000 man under general von Buxhoeveden. Staden Lovisas försvarsstyrkor retirerade till Tavastehus. Sammanlagt 21000 svenska trupper fanns spridda över olika finska fästningar och södra Sverige kunde inte avstå något av risk för danskt anfall. Svenske befälhavaren Klingspor anlände till Tavastehus och beordrade vidare reträtt. I Savolax pressades de också tillbaka.
Dagar senare var Borgå och Helsingfors erövrade. Efter någon månad föll även Åbo och Vasa. Sveaborg belägrades och föll i maj. Till skillnad mot Åbo, där svenskarna han sätta fyr på skärgårdsflottan, föll den i Sveaborg i ryska händer, inklusive stora lager förnödenheter och ammunition.
Överste Adlercreutz och generallöjtnant Cronstedt gjorde några framgångsrika motanfall i Österbotten framåt våren och började långsamt avancera norrifrån. Samtidigt bedrev finnarna lokala gerillakrig och ryssarna drevs från Gotland och Åland.
Fördrivna från mellersta Finland fokuserade ryssarna på att hålla linjen Björneborg-Tammerfors-St. Michel och skickade förstärkningar. General Kamenskij anföll Österbotten och Karelen i september 1808 och vann viktiga slag vid Kuortane, Salmis och Oravais.
I norr gick det bättre för svenskarna. Buxhoeveden undertecknade en vapenvila, då vintern var på väg och ryska förstärkningarna var försenade. Tsaren gick dock inte med på det, utan sparkade generalen.
Med stöd av brittiska skepp höll svenskarna ett tag tillbaka ytterligare avancemang och Åland hölls men kungen var samtidigt tvungen att skicka trupper till södra Sverige, då en fransk-dansk invasionsarmé på fyrtiofemtusen man under marskalk Jean-Baptiste Bernadotte stod beredd i Danmark, samt till norska gränsen, där trettiosextusen man hotade invadera. Som tur var fanns brittiska skepp i Öresund och Napoleon var tvungen att vända uppmärksamheten mot kriget i Spanien men det finländska fastlandet var i november 1808 helt under rysk kontroll.
General Kamenskij inledde mot våren tre samtidiga invasioner: genom Torneå, över den frusna Bottenviken mot Umeå och mot huvudstaden över Ålands hav och Skärgårdshavet. Gustav IV Adolf avsattes och greps för fiaskot i mars 1809 och hans farbror Karl XIII tog över. Åland föll åter i ryska händer. Nye kungen fick till stånd en tillfällig vapenvila med de ryska trupperna 7 mil från Stockholm. I slutet på mars kapitulerade svenskarna i Torneå.
Smärre försök att fördriva ryssarna gjordes längs norrlandskusten medan britterna blockerade finska viken men i september nödgades Sverige underteckna Fredrikshamns-freden som avträdde territorierna öster om Torneälven. Kort därefter utropades Storhertigdömet Finland som en del av Tsarriket.
Slutsats
Redogörelsen för konflikterna är ingen slutplädering för vem som är offer och förövare, kärande och svarande eller vinnare och förlorare. Det torde vara uppenbart att bägge våra länders historia har sin beskärda del av imperialism, tyranni, svek och övergrepp, liksom alla andra länder på vår jord.
Syftet är ett försök till intervention i en ödesdiger krigsretorik och mobilisering som i princip pågått sedan början på 1990-talet, där svenska makthavare med landets existens som insats återigen springer främmande makts ärenden för att vinna deras gunst.
Det våra respektive folks blodiga historia med all önskvärd tydlighet visar är att fred och samarbete representerar välstånd, välmående, tillväxt, framåtskridande och utveckling, medan krigspolitiken representerar motsatsen. Borde inte 12 krig under 900 år räcka som bevis? Ska ett trettonde kärnvapenbestyckat behövas för att vi, när allt redan är för sent, äntligen ska ta vårt förnuft till fånga?
Sverige har som övriga Europa bara att vinna på att istället välkomna och stödja den nya världsordning Kina och Ryssland representerar i form av BRIKS, bältes- och väginitiativet BRI, Shanghai Cooperation Organization SCO, Eurasiska ekonomiska unionen EEU och andra tvärpolitiska mellanstatliga samarbeten i Alliansfria rörelsen NAM:s fotspår. Dessa samarbeten stöds för övrigt av Afrikanska unionen, Globala syd och en övervägande majoritet av jordens befolkning och regeringar.
Britternas och amerikanernas dödfödda projekt att med Ukraina och andra som kanonmat tvinga Ryssland, Kina och andra, som envisas hålla på sin självständighet, till underkastelse och anammande av Västvärldens ekonomiska och politiska system leder däremot till världskrig. Vi ruskar gärna högfärdigt på huvudet åt Karl XII och andras misslyckade överfall medan vi trots all dyrköpt erfarenhet huvudlöst återigen marscherar in i köttkvarnen. Valet har faktiskt aldrig varit enklare än idag.
Av Chlodvig Birgers
