I denna uppsats från juli 2000 förklarar Lyndon LaRouche kärnan i sin ekonomiska metod.
Om man bortser från de vanliga skurkarna och ekonomiska analfabeterna, så rapporterar inflytelserika kretsar i stora delar av världen, med allt mindre tvekan, att det numera genomruttna internationella finans- och valutasystemet är dömt att gå under i ett snart, kedjereaktionsliknande sammanbrott. I berörda kretsar runt om i världen, utom i USA, frågar man sig: Hur ska det nuvarande globala systemet ersättas, och med exakt vad?
Följaktligen har man, i östra och södra Asien, tagit allt djärvare steg i sitt sökande efter en ersättning, en utveckling som har pågått sedan Malaysia, under premiärminister Mahathir bin-Mohamads ledning, införde sin klart framgångsrika politik med kapital- och valutaregleringar. De senaste veckorna har den amerikanske finansministern Larry Summers’ och den ständige centralbankschefen Alan Greenspans desperata och provokativa agerande utlöst liknande diskussioner utanför Asien. Utvecklingen pekar allt tydligare mot uppkomsten av regionala system av ekonomiskt samarbete. Dessa regionala ansträngningar kan, om de förs samman, tjäna som byggstenarna i ett nytt internationellt valuta- och finanssystem, när den nuvarande Internationella valutafonden (IMF) antingen, vilket vore det skonsammaste, dras genom ett ordnat konkursförfarande, eller bara bryter samman av sig självt.
Några av de ledande ekonomer som undersöker regionala alternativ till det bankrutta IMF har föreslagit ett nytt system med relativt fasta växelkurser liknande det som rådde mellan 1945 och 1966, med den skillnaden att den roll som den guldreservbaserade USA-dollarn då spelade skulle ersättas av regionala och andra ”valutakorgar”. De mest omtalade förslagen i den riktningen kommer från de asiatiska länderna i ASEAN+3-gruppen, och från inflytelserika kretsar i västra Kontinentaleuropa. Liknande diskussioner förs inom de islamiska ländernas organisation OIC.
Vissa tongivande europeiska kretsar har intresserat sig för både IMF:s särskilda dragningsrätter (SDR) och det europeiska valutasystem (EMS) som Frankrikes president Valéry Giscard d’Estaing och Västtysklands förbundskansler Helmut Schmidt propagerade för i slutet av 1970-talet. Det kan vara lämpligt att jämföra dessa förslag med mitt eget förslag i början av 1970-talet om att bilda en Internationell utvecklingsbank (IDB), som vid den tiden tilldrog sig en våldsamt antagonistisk uppmärksamhet från den förutvarande amerikanske utrikesministern Henry Kissinger och likasinnade kretsar.
Inom de relevanta kretsarna i Europa och på andra håll är man ense om att det valutasystem som infördes efter andra världskriget, under den amerikanske presidenten Franklin D. Roosevelts ledning, var en stor framgång, särskilt för USA och Västeuropa. Detta system fungerade utmärkt väl fram till det ödesdigra året 1963, då Tysklands förbundskansler Konrad Adenauer tvingades avgå, USA:s president John F. Kennedy mördades och Frankrikes president Charles de Gaulle stod under tryck från mordförsök och andra attacker (attacker som skulle fortsätta genom hela det oroliga kulturella och ekonomiska paradigmskiftet 1967–69). (1)
De som har insett vikten av att gå tillbaka till principerna bakom de valutaöverenskommelser om fasta växelkurser som gällde fram till 1971, framhåller emellertid också att USA-dollarn detta år 2000 är ganska illa medfaren, jämfört med den välansedda valuta och ekonomi som USA hade så länge president Kennedy levde. Dessutom är man rädd för att dollarns värde under en ny Bush-regering, eller det just nu mindre sannolika alternativet Gore, snabbt skulle sjunka till oförutsebara djup. Till detta kommer, som de relevanta kretsarna i Europa och Asien är väl medvetna om, att det mest hårdnackade motståndet mot att återinföra ett system med fasta växelkurser kommer från USA självt. Av detta och andra skäl har man framkastat, att det nödvändiga nya valuta- och handelssystemet bör använda sig av en valutakorg, som ersättning för den roll som den guldreservbaserade USA-dollarn spelade 1945–65.
Jag håller med om att särskilda dragningsrätter kan vara en av de åtgärder som behövs för en ekonomisk återhämtning; men jag håller inte med om förslaget – även om jag kan hysa sympati med det – att en valutakorg skulle kunna spela en positiv roll i den nödvändiga reformen.
Jag föreslår i stället att vi strukturerar diskussionen om grundandet av ett nytt globalt valuta- och handelssystem med fasta växelkurser på följande sätt.
Det praktiska genomförandet av den föreslagna reformen bestäms av att det för närvarande verkar finnas endast en säker räddning undan de nu pågående globala finans- och valutakatastroferna, en räddning som måste ske i två distinkta, på varandra följande, men överlappande faser.
Vad jag vill säga är, att den amerikanska regeringen, i och med den tragiskt misslyckade valutakonferensen i Washington i oktober 1998, inte bara missade chansen att gå i spetsen för genomförandet av en allomfattande valutareform, utan dessutom med stor envishet har uppmuntrat en global finansiell hyperinflationistisk spiral, som uppvisar allt större likheter med den som ledde till hyperinflationen i varupriserna i Weimartyskland under perioden mars-november 1923. (2) Genom sin dåraktiga politik sedan konferensen i Washington i oktober 1998 – förvärrad av Natos krig mot Jugoslavien, både sättet det genomfördes på och det katastrofala resultatet – har USA försuttit många av sina diplomatiska möjligheter att spela en konstruktiv, tongivande roll i en global valutareform.
Mot bakgrund av att USA:s både trovärdighet och förda politik har degenererat så katastrofalt sedan oktober 1998, kommer alltså en reform, om den över huvud taget ska bli av, nästan säkert att genomföras i två på varandra följande faser, en regional och en global.
Den första nivån – på vilken företrädarna för ASEAN+3 för sina överläggningar – exemplifieras av förslaget till en Asiatisk valutafond (AMF) som Eisuke Sakakibara från Japan föreslog 1997, och som nu har återupplivats. Den fonden är inte bara tänkt att vara ett värn mot attacker från hedgefonder och andra spekulanter. Den är också tänkt att befrämja varuhandeln mellan dessa asiatiska länder och deras respektive långsiktiga kapitalbildning i maskiner och inventarier. I denna första fas kan vi få se regionala grupperingar med liknande inriktning dyka upp på olika håll i världen, som samarbetar med och delvis överlappar varandra.
Den andra nivån skulle vara att återinföra en verkligt global, på fasta växelkurser baserad valutaorganisation, som ersätter det bankrutta IMF-systemet. Detta skulle vara ett nytt valutasystem, sammanställt och uppbyggt på initiativ av de olika ingående regionala grupperingarna.
Vi undersöker därför frågan om en ”valutakorg” mot bakgrund av att denna reform i två steg just nu erbjuder den enda synliga framtidsutsikten, om världen över huvud taget ska ha några positiva framtidsutsikter för de närmast följande decennierna.
Problemet är det följande:
Så länge IMF-systemet med sina tillhörande attribut består i sin nuvarande form är tanken att använda en ”valutakorg” som ersättning för den roll som USA-dollarn spelade 1945–63 inte någon hjälp, utan en fälla. Å andra sidan kan man inte vänta på en allmän valutareform, innan man sätter in vissa praktiska åtgärder för att skydda sig mot de värsta följdverkningarna av den globala finans- och valutakatastrofen. Det har därför blivit nödvändigt att införa preliminära åtgärder som fungerar helt utanför det undergångsdömda ”globaliserade” valutasystemets överinseende eller övriga kontrollmöjligheter.
I dag är det således nödvändigt att betrakta en valutareform som en process i två steg. Det första steget är formandet av regionala block som fungerar antingen utanför eller parallellt med IMF-systemet. Det andra steget blir att dessa regionala block går samman om att skapa en ersättare till det redan nu hopplöst bankrutta IMF-systemet. Fram till dess måste de regionala blocken akta sig för att vidta åtgärder som gör att man systemiskt trasslar in sig i det redan undergångsdömda IMF-systemet. En klok person stannar inte kvar i hytten på en redan sjunkande H.M.S. Titanic. Övergången måste vara grundad på ekonomiska värden som existerar oberoende av det nuvarande IMF-systemet, och som garanterat kan överleva det.
Vad finns i korgen?
När man funderar på sammansättningen av en valutakorg måste man fråga sig: Vad är de enskilda valutorna egentligen värda? Ett genomtänkt svar vore: Vilken kombination som helst av dessa valutor skulle vara en lika sund investering som den tyska Reichsmark var i början av juni 1923. Kort sagt befinner sig hela det nuvarande globala valuta- och finanssystemet i klorna på en allt snabbare hyperinflation i de nominella finansvärdena; hela systemet har gått in i ett kritiskt gränstillstånd. Vi står inför en allmän upplösning av systemet, inklusive de flesta viktiga valutorna, möjligtvis med undantag av den kinesiska och ett fåtal till.
Målet för all förnuftig politik måste vara att förhindra att regeringarnas kreditvärdighet dras ned i samma träsk som det nuvarande systemet med säkerhet kommer att drunkna i. Ett klokt råd är: Kasta inte ut de friska pengarna med de sjuka.
Alla förnuftiga ekonomiska beslut måste bygga på följande avgörande premisser: Att de nu styrande finans- och valutainstitutionerna är så grundligt och hopplöst bankrutta, att man inte kan rädda världsekonomin utan att radera ut flera hundra tusen miljarder dollar i dagens värde på de massivt hyperinflaterade finansmarknaderna. Man måste med andra ord skapa en överensstämmelse mellan de utestående finansiella fordringarna och den nuvarande nivån på alla länders samlade bruttonationalprodukt mätt i varuvärden. Utan en sådan drastisk reducering av de nominella finansfordringarna är en ekonomisk återhämtning från den nu överhängande, största och djupaste världsdepressionen inte möjlig. Nominella finansvärden motsvarande 400 000 miljarder dollar måste antingen strykas helt från böckerna, eller skrivas ned inom ramarna för ett ordnat konkursförfarande till en bråkdel av deras nuvarande värde.
Fordringar i form av finansderivat, särskilt OTC-derivat, måste kategoriskt strykas från böckerna. Fordringar baserade på s.k. ”skräpobligationer” och liknande spekulativa påhitt behandlas på samma sätt. En stor del av de internationella skulder som uppstått inte genom verkliga köp utan genom konstlade bokföringskonstruktioner eller förvaltningsmekanismer i systemet med flytande växelkurser måste helt enkelt skrivas av. Även de inflaterade värdena i fastighetssektorn och andra områden måste skrivas ned betydligt. Till och med en stor del av de legitima skulderna, t.ex. suveräna staters riktiga skulder, måste omorganiseras eller omförhandlas. Allmänt sett måste de finansiella fordringarnas totalsumma minskas till en skuldbetalningsnivå som är förenlig med en återgång till tillväxtpolitiken i Västeuropa och Nord- och Sydamerika under perioden 1945–65.
Huvudmålsättningen med finans- och valutareformen måste vara att komma upp i och behålla den nivå på sysselsättning, konsumtion och produktion – framför allt med avseende på ”hårda varor” – och den nettotillväxt vad gäller kvaliteten på varor och infrastruktur per capita och per kvadratkilometer, som var de konvergerande målsättningarna för de amerikanska, franska och tyska regeringarna under John F. Kennedy, Charles de Gaulle och Konrad Adenauer. Den nödvändiga omorganisationen av det bankrutta finans- och valutasystemet måste med andra ord också vara en strukturreform i sysselsättningens, investeringarnas och kreditströmmarnas sammansättning, där vi återgår till målsättningar och nivåer som inte motsäger de dåvarande regeringarnas.
Dessa till synes drastiska och plötsliga åtgärder är inte bara en politisk möjlighet. De är förutsättningen för att någonting som förtjänar att kallas ”modernt civiliserat liv” ska kunna fortbestå på jorden.
Den som ännu inte har tänkt igenom fakta kanske tycker att det verkar överdrivet, men utan en sådan till synes drastisk finans- och valutareform, utan en total omsvängning av nu rådande trender i investeringar i varuproduktion, kommer den här planeten att sjunka ned i en ny mörk tid, i en nedåtgående spiral ned till förhållanden liknande dem som nu råder i det svarta Afrika, med en världsbefolkning som efter några decennier har minskat till långt under en miljard individer. Alla intelligenta regeringar och berörda myndigheter borde tolka de alarmerande, men ingalunda överdrivna rapporterna om det ökande hotet mot alla länder från globala och regionala infektionssjukdomar som en ”markör” som visar hur sjuk världsekonomin är.
Varningen kommer inte att anses överdriven av de specialister som har studerat de fysiska och därmed sammanhängande orsakerna till förändringarna i den potentiella relativa befolkningstätheten (och medellivslängden) i Europa och Nord- och Sydamerika sedan ca år 1500 e.Kr. Om man tittar på infrastrukturens och produktionsteknikens kumulativa utveckling sedan den mörka tidsåldern vid 1300-talets mitt, måste man inse att de politiska trenderna under IMF-systemet sedan mitten av 1960-talet har brutit den långsiktigt uppåtgående trend i befolkningsutvecklingen som hade uppnåtts fram till 1966–71, och som hade präglat den europeiska civilisationens utveckling under de föregående århundradena. Om vi inte tvärt kan hejda den allt snabbare nedgång i de demografiskt relevanta investeringarna som har kännetecknat IMF-systemet sedan mitten av 1960-talet, står vi på randen till en världsomspännande demografisk katastrof.
Katastrofen kan avvärjas, även i denna sena timme, om ledande nationer i världen enas om åtgärder som etablerar ekonomiska samarbetsformer liknande dem som rådde mellan USA och Västeuropa under efterkrigstiden, från 1945 till 1965. Det skulle räcka med att gå tillbaka till den politik som USA och det kontinentala Västeuropa skötte ganska bra – med vissa upp- och nedgångar – under dessa efterkrigsår. I dag måste vi tillfoga att detta samarbete måste bygga på ett äkta, i princip globalt partnerskap med de länder som än till denna dag har varit offer för arvet från kolonialismen, vari även inbegrips det nu bankrutta IMF-systemets nykoloniala politik.
Eftersom Japan, en stor teknikexporterande nation, deltar i ASEAN+3-processen, betyder det, om detta utvidgas till ett mer allmänt ekonomiskt samarbete i Eurasien, att det finns en så gott som komplett ekonomisk bas för höga tillväxttakter i den fysikaliskt definierade arbetsproduktiviteten per capita i alla länder som är med i detta arrangemang. Jag hoppas också att det i USA – trots de beklagansvärda egenskaperna hos de nu favoriserade presidentkandidaterna – ur den nuvarande turbulenta och mestadels avskyvärda politiska processen ändå ska kunna komma fram en förnuftig regering 2001, som är beredd att gå in som en samarbetsvillig partner i ett globalt arrangemang av den typ som ASEAN+3-gruppens strävanden pekar mot.
För att komma dithän i tid, måste vissa preliminära steg tas. För att bestämma vilka åtgärder som behövs, måste vi dra vissa lärdomar från tiden innan man började halka in i de flytande växelkursernas ruinerande, numera bankrutta IMF-system. Vi måste gå ifrån den katastrofala politik som har förts de senaste ca trettio åren, och ta fasta på lärdomarna från perioden 1945–66.
Vi befinner oss alltså i en situation, i vilken till och med många av världens tongivande valutor måste antingen bara strykas från böckerna, eller dras genom ett ordnat konkursförfarande under överinseende av ett nytt globalt system. I detta övergångsskede kommer många nu tongivande valutor att få antingen omorganiseras systematiskt eller ersättas av nyskapade valutor och kreditmekanismer. Ett sådant förfarande är bara möjligt om den senaste tidens ”globaliseringstrend” bryts, och den absolut suveräna nationalstaten återges sin ensamrätt att ge ut krediter.
Jag vill understryka, att en sådan omorganisation inte är ett så otänkbart och radikalt företag som fanatiska monetarister gärna hävdar. Som jag redan har sagt, genomför vi antingen detta på ett rationellt sätt av vår egen fria vilja, eller så kommer de nu framryckande chockfronterna av globalt finansiellt, ekonomiskt och socialt kaos att uträtta det åt oss, antingen vi vill det eller ej.
Vi har befunnit oss i liknande situationer under loppet av det just timade 1900-talet; den nuvarande globala finans- och valutakrisen är djupare, bredare och större än någonting vi upplevt under 1900-talet. Liksom vid några tillfällen under 1900-talet kommer vi att behöva stryka bankrutta valutor från böckerna, och ersätta dem med nya valutor, valutor som skapas genom nationalstatsregeringars suveräna makt.
Det finns förstås ett hysteriskt motstånd mot alla sådana reformer. Det kommer framför allt från finansoligarkins politiskt inflytelserika kretsar, vilka företräder samma ståndpunkt i denna fråga som de anglo-amerikaner och andra som reagerade på 30-talsdepressionens utbrott med att gå samman om att föra Adolf Hitler till makten, 1933–34. Att jämförelsen är befogad inser man, om man kontrasterar det reformförslag som Friedrich List-sällskapet gick ut med 1931, mot den politik som fördes av sådana representanter för finansoligarkin som Montagu Norman i Storbritannien, Normans tyske medhjälpare Hjalmar Schacht, Brown Brothers-Harriman-banken i New York och von Papen.
Den politik som förs av de monetaristiska motståndarna till de nödvändiga reformerna, dagens motsvarigheter till 1920- och 1930-talets Norman och Schacht, företräds främst av Mont Pelerin-sällskapets kretsar, och sådana medbrottslingar till Mont Pelerin-sällskapet som den f.d. brittiska premiärministern Margaret Thatcher, den amerikanska Heritage Foundation och de fanatiska förespråkarna för en radikal ”frihandel” i den amerikanska kongressen. Om dessa finansoligarkiska kretsar – i USA företrädda av Larry Summers, Alan Greenspan och anhängarna till valstrategen ”Dick” Morris – får sin vilja igenom, kommer världen snart att få se regimer och förhållanden som är värre än dem som Europa upplevde under Adolf Hitlers styre. Här, på denna punkt, ligger den fara som hotar hela civilisationen genom bland annat guvernör George W. Bushs och vicepresident Al Gores kandidaturer i det amerikanska presidentvalet.
Mot den bakgrunden borde politiska beslutsfattare titta närmare på den djupare bakomliggande principen i den ca tjugo år långa framgången med Bretton Woods-systemets fasta växelkurser, från 1945 till 1965, särskilt hur detta system fungerade i relationerna mellan USA, Västeuropa och Japan. Ta också med i beräkningen att detta system, som infördes efter president Roosevelts förtidiga död, fick ett mycket sämre resultat än det skulle ha fått, både ekonomiskt och moraliskt, om inte Roosevelts avsikter i hög grad hade omintetgjorts av den följande Truman-administrationen. De av Roosevelts avsikter som faktiskt förverkligades fungerade till stor glädje för både USA och Västeuropa, åtminstone fram till mitten av 1960-talet. Frågan vi nu vänder oss till, mot den bakgrunden, är: Vilka är de lyckosamma grunddragen i detta system med fasta växelkurser, som principiellt sett är fullt användbara i dag, i ett världsläge som ser helt annorlunda ut?
Ytligt sett är svaret på den frågan ganska enkelt, och lätt att förstå och ansluta sig till för förnuftiga politiska myndigheter. För att åtgärderna ska lyckas krävs det dock att experter i ledande ställning också har förstått vissa djupare subtiliteter i frågan. Jag förklarar distinktionerna och deras innebörd här.
En varukorg
Bretton Woods-systemets styrka 1945–65 låg i att dess värdemåttstock i praktiken var en varukorg. USA-dollarns styrka som reservvaluta byggde på garantin att dollarfordringarna alltid hade täckning i en kombination av exportöverskott och guldtackor (enligt det överenskomna priset på monetärt guld). Guldreservsystemet fungerade därför att det försvarades av protektionistiska åtgärder och andra regleringar, både internationellt och inom de enskilda länderna. Det var den amerikanska ekonomins fysiska styrka, en styrka som kunde mätas i en ökad arbetsproduktivitet per capita och per kvadratkilometer, en styrka som tog sig uttryck i perioder med höga tillväxttakter i kapitalbildningen i maskiner och inventarier, som var avgörande för den amerikanska ekonomins utveckling under de första två decennierna med efterkrigstidens valutasystem. Tack vare denna fysiska styrka, parad med det krigshärjade Europas ökade behov av både jordbruksprodukter och verktygsmaskiner från USA, kunde amerikanska krediter stimulera en så stark tillväxt av den reala produktiviteten per capita i Västeuropa, att Europa kunde uppfylla sina betalningsåtaganden gentemot USA.
Genom president Roosevelts återhämtningspolitik under 1930-talet, och genom Bretton Woods-systemet 1945–65, förde USA faktiskt samma typ av tillväxtpolitik som dr Lautenbach hade föreslagit på Friedrich List-sällskapets möte 1931: man gav ut krediter för att bygga upp sina kunders produktionsförmåga, och berikade på det sättet, från 1945 till 1965, en växande amerikansk ekonomi genom att göra Europa i stånd att återbetala de krediter man fått. Dr Lautenbachs förslag var alltså inte bara helt i linje med de åtgärder som faktiskt sattes in i USA under president Roosevelt, och det arv från Roosevelt som låg till grund för de ekonomiska förbindelserna mellan USA och Västeuropa efter krigsslutet fram till 1965. Lautenbachs politik, liksom FDR:s, byggde dessutom uttryckligen på det amerikanska ekonomiska systemet, det system som den amerikanske finansministern Alexander Hamilton hade utformat och presenterat för den amerikanska kongressen, mot Adam Smiths system, samma politik som stöddes av 1800-talsekonomerna Friedrich List och Henry C. Carey, och den politik som Friedrich List-sällskapet stod för i Tyskland på Lautenbachs tid.
Det är i princip den ståndpunkten som förs fram i dag av Japan och andra förespråkare för ett asiatiskt samarbete av typen ASEAN+3. De delar av den internationella ekonomin som har förmåga att tillhandahålla medlen så att andra länder kan höja sin arbetsproduktivitet, ska återbetalas i enlighet med medel- till långfristiga kapitalfinansieringsöverenskommelser, med hjälp av den ökade arbetsproduktivitet som blir resultatet av användningen av den importerade tekniken.
Det var så president Roosevelt hade tänkt sig att USA efter kriget skulle hjälpa de länder och folk som han avsåg att befria från de portugisiska, holländska, brittiska och franska kolonialsystemen. Som ett exempel på sin politik presenterade Roosevelt en utvecklingsplan för infrastrukturen i Afrika. Roosevelt hade tänkt att den politiken skulle bli början till ett nytt samarbete mellan delar av världsekonomin med möjlighet att tillhandahålla avancerad teknik och mindre utvecklade regioner. Detta är den målinriktning som ett nytt internationellt valutasystem med fasta växelkurser måste ha.
Ett påpekande beträffande fasta växelkurser behöver göras här. Om diskontosatsen för internationella medel- till långfristiga krediter överstiger en räntenivå på 1–2 procent per år, blir en snabb allmän kapitalbildning i maskiner och inventarier inte möjlig, framför allt inte i utvecklingsländer. Om valutakurserna tillåts fluktuera under trycket från sådana finansoligarkiska centra som London, måste den allmänna lånekostnaden på marknaden stiga i motsvarande mån, och den måste – till och med axiomatiskt – tendera att avspegla sig i höga kumulativa räntefordringar. Blotta existensen av ett guldmyntfotsystem, av den typ som London upprätthöll i världen fram till 1931, eller ett system med flytande växelkurser, av den typ som president Richard Nixon införde med sitt dekret i augusti 1971, betyder mer eller mindre omedelbar katastrof för s.k. utvecklingsländer, och i slutändan fördärv för alla andra länder. (3)
Eftersom det i nuvarande läge blir allt svårare att bestämma det egentliga värdet på varje enskild valuta i t.ex. Europa eller Nord- och Sydamerika, vilket varaktigt värde kan då ligga till grund för en medel- och långfristig kapitalbildning i maskiner och inventarier? För att tala med Shakespeares Hamlet: ”Att vara eller inte vara, det är frågan.” När det således är klart och tydligt bevisat att ingen mängd pengar kan tillskrivas något som helst varaktigt ekonomiskt värde, vad finns det då för värdemätare på ekonomisk verksamhet?
Här kommer återigen frågan om en ”varukorg” in. Med ”varukorg” avser jag det begrepp som den relativa framgången med systemet med fasta växelkurser 1946–65 i praktiken vilade på. Jag menar det som Alexander Hamilton, i sin ”Report on Manufactures” 1791 till den amerikanska kongressen, definierade som det som skulle bli känt över hela världen som det amerikanska ekonomiska systemet. På samma sätt som det transatlantiska systemets framgång 1945–65 byggde på en samordnad realekonomisk tillväxt i USA och Västeuropa, baserade Hamilton – via den av Leibniz influerade Vattel – USA:s ekonomiska politik på en ömsesidig tillväxt i städernas industrier och på landsbygden. (4) Kort sagt: en sund ekonomisk politik mäter sina framgångar i tillväxttakter, vilka mäts i fysikaliska enheter per capita och per kvadratkilometer, och inte i nominella (t.ex. finansiella) priser på ett antal producerade varor.
I en situation med fluktuerande varuinnehåll i valutorna har man således fortfarande möjlighet att konstruera en syntetisk kontoenhet [ett omräkningstal] vars värde beräknas med hjälp av en överenskommen korg med fysiska varor. När valutorna därefter fluktuerar är det inte varornas utan valutornas värden som justeras, i förhållande till den varukorg som använts för att beräkna kontoenhetens värde. En sådan syntetisk kontoenhet skulle kunna tjäna som avräkningssystem i en internationell kreditfacilitet, t.ex. som grundval för att skapa en efterföljare till de särskilda dragningsrätterna.
När det gäller medel- till långfristiga investeringsvarukrediter bestäms således kursen på de aktuella valutorna med varukorgen som måttstock. Lånet ställs inte ut i valutaenheter, utan i dessa kontoenheter; när varan levereras tillgodoräknas exportören detta antal kontoenheter, och amorteringarna på lånet bestäms av den aktuella valutans kurs – omräknad i denna kontoenhet – vid de tidpunkter då de förfaller till betalning.
Detta system för medel- till långfristig kreditgivning, som liknar ett slags byteshandel, används således som en approximation av det transatlantiska system med ”guldreserver plus exportvarukorg” som var i kraft 1945–65.
Detta är själva kärnfrågan.
Vi tittar nu närmare på hur en sådan syntetisk kontoenhet för handel kan användas under en övergångsperiod. Hur ska en sådan kontoenhet vara utformad, och hur ska den hanteras?
Det kommer att vara uppenbart för läsaren, att man här måste arbeta med en rad i varandra inflätade approximationer av de önskade exakta värdena; men det borde inte vara någon grund för invändningar. Faktum är att alla priser och därmed sammanhängande värderingar som används i ekonomin dagligdags – till skillnad från den Laputa-vidskepelse som vissa akademiska mystiker sprider till sina lättrogna studenter på Harvard- och Chicagouniversiteten och annorstädes – aldrig är mer än rimliga approximationer; det mytiska ”rätta priset” existerar bara i de vilsefördas huvuden. Till skillnad från vad utilitarister som Jeremy Bentham hävdar, finns det inget asymptotiskt prisvärde som varor måste konvergera mot, som om de befann sig i ”fritt fall”. Det finns inga slumptal i realekonomiska processer, bara charlataner som saluför en dogm om slumptal.
Det lilla fel som kan finnas i ett uppskattat värde, t.ex. på en varukorg, bör uppfattas som ett rimligt val, där man i praktiken förlitar sig på en intelligent förvaltning genom en kvalificerad institution och på ett samförstånd grundat på förtroende mellan fördragsparterna.
Praktik och teori
För att kunna beräkna en någorlunda riktig kontoenhet för en varukorg, är det helt avgörande att man från allra första början avvisar alla reduktionistiska input-output-modeller, t.ex. britten Piero Sraffas idé om att konsumtion kan beskrivas som en produktionsprocess, där varor producerar varor. Vi måste undersöka hur den ekonomiska infrastrukturens olika varukorgar (t.ex. offentliga arbeten) tillsammans med hushållens konsumtion och teknologiskt avancerade, kapitalintensiva investeringar i kapitalvaror för produktion och fysisk distribution ökar arbetsproduktiviteten, mätt i fysiska produkter, per capita och kvadratkilometer. Det är denna tillväxtfaktor, uttryckt i fysiska varor, som bestämmer den rätta synen på ett bestämbart ekonomiskt värde.
Så långt allt väl. Men det finns en hake. I vissa avseenden är sådana beräkningar av tillväxttakter mer eller mindre givna; men här gömmer sig en ofta förbisedd subtilitet, som får fruktansvärda konsekvenser om den ignoreras. Vi tittar först på de mer givna beräkningarna, och sedan på det som somliga kanske uppfattar som hårfina distinktioner.
Det som alla förnuftigt upplagda ekonomiska studier i grunden handlar om, är att beräkna det som bäst kan beskrivas som hela den nationella ekonomins potentiella relativa befolkningstäthet. Det mått som man är intresserad av, är ett mått som talar om hur denna potential ökar eller minskar. Måttet ska förstås som ett uttryck för ett djupare begrepp om ekonomisk tillväxt. Det sker i följande steg.
En kompetent undersökning av ekonomiska processer börjar, inte med produktionen av varor, utan snarare med produktionen av människor. Det vill säga med barnens utveckling till att, decennier senare, bli fungerande vuxna medlemmar av ekonomin som helhet. Faktum är, att det är här som vi finner kapitalbildningens naturliga början.
För att strukturera beräkningarna måste vi bestämma en minimistorlek på ett typiskt familjehushåll, och dess inbegripna födelse- och dödstal. Vi gör det för att bedöma vad som behövs för att hela befolkningen ska kunna fortsätta växa och ha det bra. Man bestämmer den teknologiska nivå – en uppsättning olika tekniker – som gör den befolkningen i stånd att skapa en motsvarande fysisk-ekonomisk tillväxt. Vi tar reda på hur antalet arbetande vuxna förhåller sig till hela befolkningen, organiserad i hushåll – d.v.s. fungerande hushåll som är organiserade på ett sådant sätt att de kan frambringa den emotionella och intellektuella utveckling som är önskvärd hos en fungerande vuxen samhällsmedborgare. Detta ger oss de första verktygen för att göra jämförelser.
Därefter undersöks de motsvarande strukturella egenskaperna hos hela samhällets arbetsdelning. Den första målsättningen är att uppskatta varukorgarna för hushållens konsumtion, för infrastrukturutveckling (t.ex. offentliga arbeten), industriproduktion och jordbruksproduktion, samt mäta dessa både per capita och per kvadratkilometer av den nationella ekonomins samlade territorium. Detta ger oss de ”korgar” av varor, inklusive ekonomiska tjänster (sjukvård, utbildning, forskning), som behövs för var och en av dessa breda kategorier. Dessa konsumtionskategorier, plus spill, jämförs med ekonomins samlade produktion, mätt på samma sätt. Vi kan då jämföra ökningstakterna och se om de är större, mindre eller ligger still.
Genom att sätta ett syntetiskt valt pris på ett hushålls inkomst mätt per capita av arbetsstyrkan och per ytenhet, får vi ett bekvämt och någorlunda pålitligt verktyg för att bedöma penningmässiga värden. Om vi till de beräknade omkostnaderna lägger den faktiska fria energi som produktionen skapar, kan vi beräkna både ekonomins samlade produktion och tillväxttakt. Försåvitt denna beräknade tillväxttakt sammanfaller med en motsvarande ökning av den potentiella relativa befolkningstätheten, är beräkningen tillräckligt sund för att kunna användas för bokföringsändamål och andra administrativa funktioner gällande ekonomin som helhet.
Det bör påpekas, att i en rationell ekonomi sätts priserna inte genom en anarkistisk frihandel, utan av gränsvillkor som människan bestämmer för hela den ekonomiska processen. Det ligger i sakens natur att dessa gränser primärt måste bestämmas av regeringar.
Ett typiskt sådant gränsvillkor är s.k ”protektionistiska” åtgärder, t.ex. de ekonomiska regleringar som har avskaffats genom inflytandet från Mont Pelerin-sällskapet och därmed besläktade fanatiker, särskilt sedan Mont Pelerin-sällskapets olycksalige nickedocka Richard Nixon installerades som USA:s president i januari 1969. Dessa skyddande gränser utsattes för ett nytt, ännu hårdare angrepp när president Jimmy Carter, en fanatisk anhängare av frihandel och en balanserad budget, satt i Vita huset 1977–81, samme Carter som ironiskt nog grundlade den amerikanska statens kroniska skuldsättning, vilken har plågat nationen allt framgent (se figur). Det faktum att de inkomster som går till de fattigaste 80 procenten av de amerikanska familjerna har representerat en sjunkande andel av den amerikanska nationalinkomsten ända sedan president Jimmy Carters installation 1977 visar också på en sjunkande levnadsstandard i USA, som sammanfaller med både en kannibalistisk plundring av tidigare förbättringar av produktionsförmågan och en allmän sänkning av arbetsstyrkans produktivitet per capita.
Protektionistiska åtgärder har en tendens att höja priserna, åtminstone på kort- till medelfristig sikt, något som de rabiata monetaristerna aldrig upphör att gnälla om. (På medelfristig till lång sikt leder de snabbare produktivitetshöjningarna på grund av den snabbare kapitalbildningen i maskiner och inventarier till sjunkande priser på vissa produkter, samtidigt som dessa produkters kvalitet förbättras.) Denna prishöjning kan således betraktas som en höjning över vad man kan kalla ”frihandelns” nivå upp till den ”rättvisa handelns” nivå – från ”free trade” till ”fair trade”.
Dessa protektionistiska regleringsåtgärder har två oundgängliga fördelar för varje ekonomi vars regering är klok nog att införa dem. För det första ger de ett direkt eller indirekt skydd åt de arbetande hushållens inkomster, och därmed åt dessa hushålls potentiella produktivitet; detta, tillsammans med en förnuftig skattepolitik, gör att både den offentliga och den privata sektorns omkostnader för att upprätthålla den önskade potentiella relativa befolkningstätheten kan täckas. För det andra skapar regeringen därigenom en marknad för de medel- till långfristiga offentliga och privata kapitalinvesteringar som är en förutsättning för en förbättring av den potentiella relativa befolkningstätheten.
Om det allmänna välståndet ska befrämjas – så som står inskrivet i den amerikanska författningen, även om det kravet på senare tid flagrant har åsidosatts – måste de åtgärder sättas in som behövs för att förbättra nationens potentiella relativa befolkningstäthet, per capita och per kvadratkilometer. Det gäller bl.a. offentliga arbeten som ingen privat företagare skulle kunna ta på sig utifrån rena lönsamhetskalkyler; på den här punkten har den suveräna staten ett klart ansvar för alla människors livs- och arbetsvillkor i alla delar av landet.
En så utformad politik är det som Mont Pelerin-sällskapets fanatiska anhängare fördömer som ett viljemässigt, godtyckligt ingripande från statens sida i näringslivets angelägenheter. Utan dessa åtgärder som detta sällskap avskyr, kan ingen modern ekonomi överleva särskilt länge. Detta sällskaps ca 30 år långa ideologiska inflytande på tongivande regeringar har faktiskt lagt de förut framgångsrika ekonomierna som växte fram i USA och Västeuropa under perioden 1945–65 i spillror. (5) I den processen har fysisk-ekonomiska värden förstörts som motsvarar en stor del av hela nettotillskottet av modern infrastruktur, jordbruk och industri, i Europa och Nord- och Sydamerika, under de föregående hundra åren, sedan mitten av 1860-talet. Inte ens de två världskrigen under 1900-talet ställde till med lika mycket skada i Europa och Nord- och Sydamerika som ”globaliseringens” och ”frihandelns” ideologer har gjort under de gångna ca 30 åren, sedan Harold Wilsons katastrofala första Labourregering kom till makten i Storbritannien.
Samma sak kan formuleras på ett annat sätt. Under de gångna ca 30 åren urartade ett förut välfungerande transatlantiskt valutasystem till sitt nuvarande bankrutta tillstånd. Vad var det för slags beräkningar som de tunga ekonomiska instituten använde sig av, för att åstadkomma ca 30 år av sådan dårskap? Vad är det som är så ödesdigert fel med dessa instituts sätt att tänka, som gjort att det enda de lyckats med sedan 1960-talets mitt är att åstadkomma denna storslagna, globala katastrof?
Vilka institut det handlar om är lätt att peka ut: det är Mont Pelerin-sällskapet och dess meningsfränder. Deras inflytande har inte bara lett till att politiska makthavare och företagsledare ibland har råkat feltolka de ekonomiska barometrarna; den katastrof som deras inflytande har producerat är av systemkaraktär. Det är själva utformningen av de instrument som har använts för att vilseleda merparten av världens mest inflytelserika makthavare och företagsledare, som har dragit denna olycka över världen. Det är således de s.k. ekonomiska experternas systematiskt felaktiga metoder som på ett systematiskt sätt har dragit denna katastrof över oss.
De senaste årens ekonomiska statistik, framlagd och uttolkad av den amerikanska regeringen och andra, är hur som helst, precis som allt tokigt prat om ”informationssamhället” och en faktiskt helt mytisk ”ny ekonomi”, ett lika desperat och medvetet falsifikat som den som försöker dölja sitt företags konkursmässighet för aktieägare och banker brukar ertappas med. Alla dessa rökridåer som läggs ut av regeringar, centralbanker och andra inblandade, är emellertid bara symptom på det bakomliggande problemet, inte den egentliga orsaken.
Betraktat på det sättet är det det empiristiska bokföringssystemet som har misslyckats, ett bokföringssystem förknippat med namn som Adam Smith, Jeremy Bentham m.fl. som ofta lärs ut under den missvisande beteckningen ”ekonomi”. Vi tränger nu bakom de mer ytliga, praktiska problemen med att utforma en varukorg, till de bakomliggande principerna, till teorin för vårt ämne.
Teorin är i korthet den följande. Jag har utförligt redovisat de följande punkterna vid åtskilliga tillfällen under de fem decennier som gått sedan jag först formulerade min självständiga upptäckt på den fysiska ekonomins område. De behöver upprepas igen, tills den intresserade läsaren har tillägnat sig dessa begrepp till den grad att han eller hon behärskar själva idéerna, och inte bara har lärt sig orden som beskriver dem.
1. I den fysisk-ekonomiska vetenskapen, sådan den först definierades i G.W. Leibniz’ skrifter i ämnet 1671–1716, skiljer sig människan från alla andra arter genom det faktum att människosläktet är den enda arten som viljemässigt kan öka sin potentiella relativa befolkningstäthet – sin makt.
Den nämnda viljehandlingen, när människan ökar sin makt i och över universum, har formen av en upptäckt av det som kan bevisas vara en allmängiltig fysikalisk princip. Det är genom vår ackumulering av sådan kunskap, och utveckling av samarbetsformer genom vilka denna kunskap kan användas, som vi människor kan välja att viljemässigt förändra vår arts beteende, på ett sätt som gör att vår art ökar sin makt i och över universum på ett klart mätbart sätt. Detta mått uttrycks huvudsakligen i människans ökade förmåga att existera, per capita och per kvadratkilometer av det territorium som samhället har lagt under sig.
2. I den mån man använder benämningen ”naturvetenskap” för det som i dagens skolundervisning godtas som modern matematisk fysik, är förekomsten av både levande processer och människor att betrakta som en matematisk-systematisk omöjlighet. Efter Clausius’, Grassmanns, Kelvins, Helmholz’, Maxwells, Rayleighs och Bolzmanns med fleras arbete under 1800-talet hade det blivit allmänt vedertaget att, från en matematisk-fysisk ståndpunkt, hävda att det fysiska universum styrs av en allmän entropilag. En ständig källa till bryderi för förespråkarna av denna statistiska dogm var att varken levande processer eller de processer varigenom människan skiljer sig från andra levande processer underkastar sig en sådan allmän entropilag. Eftersom levande processer och personer är en synnerligen verksam del av universum, måste vissa tvivel framföras angående hederligheten och hälsan hos den allmänna entropilagens förespråkare, även om det kan verka ohövligt, och till och med kan utlösa den förväntade explosionen av besynnerligt beteende hos den uppblåsta åsna som undervisar klassen i denna dogm.
Ekonomiskt sett uttrycks en samhällsekonomis verkliga vinst i en marginell ökning av den potentiella relativa befolkningstätheten. Denna marginella vinst motsvarar det som lämpligen benämns systemets fria energi. Precis som den levande, uppåt evolverande biosfären är detta således en karakteristiskt anti-entropisk process. I verkliga ekonomier hittar man svaret på frågan ifall en hemtagen vinst också är en vinst för ekonomin som helhet, om man jämför nominella vinstkvoter med den faktiska kvoten fri energi uttryckt i korrelation till en ökning av den potentiella relativa befolkningstätheten. Den vinst som har tillskrivits den amerikanska ekonomin sedan augusti 1971, i synnerhet sedan januari 1977, har i själva verket till största delen varit en pseudotillväxt: man har så att säga eldat upp tidigare investeringar i grundläggande ekonomisk infrastruktur, produktionsapparat o.s.v. för att pressa ur den reala ekonomin en rent nominell, bokföringsteknisk vinst, i stället för att tillföra den verklig fri energi.
3. Huvudsakligen som reaktion på populariseringen av Kelvins och Clausius’ dogm om statistisk termodynamik uppfann apologeterna för det som än i dag gäller för att vara den allmänt vedertagna matematiska fysiken begreppet negativ entropi, ibland förkortat negentropi. Enligt det populariserade, statistiska sättet att gripa sig an detta ämne gäller följande antaganden: (a) universell negentropi finns inte; (b) processer som statistiskt verkar uppvisa ett negentropiskt beteende, kan göra det bara genom att öka entropin i den omgivning i vilken de uppträder. Exempel på detta är Ludwig Bolzmanns utveckling av idéer i den riktningen, och Bolzmanns inflytande på sina elever, framför allt Erwin Schrödinger, vars uppfattning om principerna som styr levande processer var patetisk.
4. Ända sedan 1948–52 har jag förkastat den allmänt vedertagna skolmatematikens syn på entropi och negentropi, och betraktat den som ett utslag av inflytandet från den nykantianska romantikens sjukdom: ett förnekande av den förmåga till medveten och fattbar kognitiv syntes, som upptäckter av allmängiltiga principer absolut hänger på. (6) De paradoxer som visar att den gängse entropi/negentropi-dogmen är patologisk, tvingar oss att erkänna att livsprincipen är en allmängiltig fysikalisk princip i sig, i den bemärkelse som Carl Gauss’ elev och efterföljare Bernhard Riemann i sitt revolutionerande arbete definierade en flerfaldigt förenad mångfald. Till detta har jag lagt mitt eget bidrag till den fysisk-ekonomiska vetenskapen, nämligen att även kognition är en allmängiltig fysikalisk princip. Eftersom de levande processernas anti-entropiska princip (vilket Vernadskij har påvisat gällande biosfären) kategoriskt står över icke-levande, statistiskt entropiska processer, och eftersom karakteristiskt anti-entropiska kognitiva processer (vilket visas av de vetenskapliga upptäckternas ekonomiska historia) står över blott levande processer, måste dessa två distinkta allmängiltiga fysikaliska principer, gällande liv och kognition, sättas in på sina respektive rätta platser i naturvetenskapen som helhet. (7)
5. Det förändrade beteende som gör att ett samhälle kan öka sin potentiella relativa befolkningstäthet är vid första anblicken en fråga om observerbara förändringar i hur den demografiskt definierade individuella personen förhåller sig till naturen. Vi mäter detta i ändrade fysikaliska värden per capita och per kvadratkilometer. Med detta som utgångspunkt kan vi beräkna den ökade arbetsproduktiviteten som en förändring i den karakteristiska krökningen i den riemannska fysikaliska rumtidgeometri som motsvarar nivån på den för tillfället tillämpade vetenskapliga och teknologiska utvecklingen. För varje giltig ny allmängiltig fysikalisk princip som upptäcks, förändras den karakteristiska krökningen på det fysisk-ekonomiska verkansområdet. Syntesen av en validerbar allmängiltig fysikalisk princip, som sker endast genom den individuella personens suveräna, hypotesskapande kognitionsprocesser, blir således den mänskliga handling varigenom människosläktets makt i och över universum ökas.
6. En närmare undersökning av saken visar emellertid, att vi inte kan inskränka kognitionens funktion till att endast gälla frågan om validerbara upptäckter av universella fysikaliska principer. Eftersom universella principer inte kan förmedlas från en person till en annan enbart med hjälp av sinnesintryck, är samhällets förmåga att samarbeta i urval och användning av upptäckta fysikaliska principer beroende av att den kognitiva upptäckt som skett i huvudet på en person kan reproduceras i huvudet på en annan. Denna reproduktion, som sker i bland annat den klassiska formen av humanistisk utbildning, känner vi till som de experimentellt validerade universella principer som gäller för klassiska konstnärliga kompositioner. Genom sådana konstformer, som vädjar till vår kognitiva förmåga, och inte bara till sinnesintrycken (sinnlig lust och smärta), uppmuntrar vi till de insikter som behövs för ett effektivt samarbete om att frambringa och göra bruk av de allmängiltiga fysikaliska principer som är en förutsättning för att människosläktets potentiella relativa befolkningstäthet ska kunna öka anti-entropiskt. Till dessa klassiska konstformer hör inte bara det som vanligtvis betraktas som den formbildande resp. icke-formbildande konsten, utan också utvecklingen av ett kultiverat språk, historiska studier och andra områden inom statsvetenskapen.
7. Den mångfald som dessa allmängiltiga fysikaliska och klassisk-konstnärliga principer bildar, är det huvudsakliga medium genom vilket människosläktet får både de fysikaliska principer och de samarbetsprinciper som är en förutsättning för att vi ska kunna öka vår arts potentiella relativa befolkningstäthet.
8. Tre för den ekonomiska politiken avgörande slutsatser kan dras av det föregående resonemanget:
(A) Att den främsta mänskliga källan till ekonomisk tillväxt är utbildningen av det uppväxande släktet. I de industrialiserade ekonomierna har det sedan 1960-talets mitt betytt en utvecklingsperiod som för en växande andel av alla nyfödda har spänt över de första 25 åren av deras livstid. Det handlar inte bara om en klassisk humanistisk, naturvetenskaplig och konstnärlig utbildning på skolor och universitet, utan om förhållanden i familjen och i samhället i stort som känslomässigt och på annat sätt är ägnade att stötta den unga individens utveckling av sin egen kognitiva förmåga.
(B) Vikten av att eleven i sitt eget huvud återskapar och lever sig in i tidigare validerade, självständiga upptäckter av allmängiltiga fysikaliska principer, och grundforskningens därmed sammanhängande betydelse som den främsta motorn i spridningen av ett fortsatt vetenskapligt och teknologiskt framåtskridande till hela ekonomin.
(C) Den enskilda privata entreprenören (till skillnad från det ofta själlösa aktie- och holdingbolaget) bidrar på ett avgörande sätt till att den teknologiska utvecklingen drivs framåt med den lidelse som erfordras. Det gäller särskilt de som sysslar med att experimentellt utprova och utforma verktygsmaskiner, och det gäller också den utvecklingsorienterade självständiga jordbrukaren. I en modern ekonomi som är sund skapar staten, med hjälp av regleringar och genom att tillhandahålla grundläggande ekonomisk infrastruktur, det klimat i vilket individens suveräna kognitiva förmåga blir spjutspetsen i en teknikdriven, alltmer kapitalintensiv, allmän ekonomisk utveckling.
Denna ekonomiska tillväxt, driven av vetenskap, teknik och utbildning, är till sin natur riemannsk till formen. När nya validerade upptäckter av allmängiltiga fysikaliska principer tillförs, expanderar den flerfaldigt förenade mångfalden av allmängiltiga fysikaliska principer som man använder sig av. Denna förändring av mångfalden uttrycks karakteristiskt i en förändring i den underförstådda kurvan för verkan i den aktuella ekonomins fysikaliska rumtid. Denna förändring återspeglas i sin tur i en anti-entropisk ökning av den potentiella relativa befolkningstätheten. Det är förändringstakten, den så definierade produktivitetens ökningstakt, som utgör själva kärnan i den anti-entropiska ”fria energi” som den fortsatta genereringen av verklig (till skillnad från fiktiv) vinst hänger på.
Dessa åtta punkter är, kortfattat, den bakgrund mot vilken diskussionen om realekonomisk tillväxt måste föras.
Den globala arbetsdelningen
Som tydligt kan ses i Kina och Indien råder det i en stor del av världen brist på användbara landområden, med tanke på de stora befolkningskoncentrationerna. Detta uppenbara hinder för en förbättring av livsvillkoren för en majoritet av världens befolkning måste övervinnas, genom att andelen brukbar landareal ökar i förhållande till den totala arealen. Dessa områdens potentiella befolkningstäthet måste ökas, och det effektiva vetenskapliga och teknologiska framåtskridandet i produktionen, i hushållens liv och i samhället i stort måste påskyndas.
För detta ändamål måste nationerna enas om ett antal politiska ramvillkor:
(1) Att ”vulkanerna” som sprutar ut vetenskapliga och teknologiska framsteg måste öka kraftigt i antal, storlek och intensitet, och dessa platsers andliga och kulturella ”fruktbarhet” måste öka.
(2) Att förutsättningar skapas för en assimilering av sådana vetenskapliga och teknologiska framsteg genom att den erforderliga grundläggande ekonomiska infrastrukturen (vatten, energi, transporter, utbildning, sjukvård) byggs upp i alla områden där man satsar på att snabbt höja produktivitet och levnadsstandard.
(3) Att den långa kreditgivningen för investeringar i vetenskapliga och teknologiska framsteg och uppbyggnad av nödvändig infrastruktur måste öka kraftigt, så att det teknologiska framåtskridandet kan sprida sig från de platser där det är som snabbast, till de områden som är i störst behov av det och där de största utvecklingsmöjligheterna finns vad gäller landområden, folkmängd och produktiv ekonomi.
Det betyder, att när man utformar politiken måste man blicka ungefär ett kvartssekel in i framtiden. Det tidsperspektivet kommer också att avspegla sig i löptiderna på de krediter som ges för de relevanta kategorierna av kapitalförbättringar. Detta kommer att betyda en ny chans för de illa tilltygade resterna av en civilisation som just nu är i färd med att ta död på sig själv.
Ett sådant globalt återuppbyggnadsprogram kommer att ta fasta på de bästa inslagen i det ekonomiska samarbetet mellan USA och Västeuropa från 1945 till 1965. Det måste också avspegla en bättre ekonomisk förståelse, vilket betyder att allting som har någonting att göra med eller på något sätt liknar den ”konservativa revolutionen” måste förkastas och förhånas som en axiomatiskt irrationell dogm hyllad av existentialister som Schopenhauer, Nietzsche, Martin Heidegger, Friedrich von Hayek, Ludwig von Mises, Norbert Wiener, John von Neumann, Maurice Strong och Mont Pelerin-sällskapets ideologer generellt.
Med detta menas, att vi måste tänka på ekonomin som en fysisk ekonomi, i stället för att lägga betoningen på nominella finansvärden, och vi måste se ekonomin som ett uttryck för människans ökande makt i och över det universum vi lever i. Den ekonomiska politiken måste också avspegla en förståelse för vikten av samarbetsformer grundade på kognitionens kulturella principer, i stället för Thomas Hobbes’ perverterade syn på människan som blott ett djur styrt av lust och smärta.
Vi behöver en ny, djupare och rikare förståelse för strategi, militär och annan. Den faktiska orsaken till de krig som har utkämpats i den moderna europeiska civilisationens historia har varit moderna oligarkiers kamp för att underkuva varandra eller, mer generellt, för att antingen hålla kvar befolkningarna i ett tillstånd som mänsklig boskap eller, som våra tiders Mont Pelerin-ideologer gör, vrida mänskligheten tillbaka till ett sådant politiskt och socialt boskapstillstånd. Det uppror som Sydstaterna, den brittiska monarkins svekfulla verktyg, gjorde för att slå sönder USA och få slaveriet att leva vidare, är en typisk sådan orsak till krig, t.ex. det krig som president Lincoln ledde, medan Europas senkomna accepterande av villkoren för Westfaliska freden 1648 etablerade de folkrättsliga grundvalarna för det mått av civiliserat liv som faktiskt har funnits i den europeiska civilisationen i vid bemärkelse sedan dess.
I dag kommer det största hotet mot civilisationen från den globala finansoligarkin, med säte i London, som har gjort den växande skaran godtrogna offer för Mont Pelerin-sällskapets ”frihandels”-dogm till sitt slagträ för att eliminera den suveräna nationalstaten som institution, minska befolkningstalen och sänka medellivslängden för en majoritet av världsbefolkningen, och hålla nere de överlevande i ett tillstånd som mänsklig boskap, som Nintendo-beroende yahooer. Dessa ”frihandelns” offer är faktiskt fascister, lika mycket som Adolf Hitler var det. Om denna oligarki och dess lättlurade offer på högerkanten skulle lyckas med att driva igenom sin ideologi om globalisering, ”frihandel” och aktieägarintressen, skulle civilisationen snart upphöra att existera på den här planeten för en generation framåt eller mer. Att stoppa denna oligarki i denna dess neoimperialistiska föresats, skulle vara den enda rättfärdiga orsaken till krig mellan nationer vid denna historiska tidpunkt. Utöver det har världen inget försvarbart behov av att föra krig, förutom till nödvändigt försvar för en fredsordning mellan suveräna nationalstater.
Tiden är inne på den här planeten, att låta människans angelägenheter styras av ett partnerskap mellan fullkomligt suveräna nationalstatsrepubliker, republiker som förpliktar sig att befrämja det allmänna välståndet, så som föreskrivs i de första styckena i den amerikanska oavhängighetsförklaringen från 1776 och i inledningen till den amerikanska författningen. Mellan fullkomligt suveräna nationalstater som är förenade i en sådan principgemenskap kan inget rättfärdigt krig förekomma. Alla nationers allmänna välstånd, och alla individers och deras efterkommandes allmänna välstånd, är den enda principen kring vilken människovärdiga förhållanden kan skapas på den här planeten.
I en sådan gemenskap är civilisationens dyrbaraste juvel varje enskild individs utveckling av sin fullkomligt suveräna kognitiva förmåga. Att stötta den individens utveckling, och att förverkliga det bidrag som var och en kan ge till mänskligheten, nu och i framtiden, måste vara den tanke som vägleder utformningen av all ekonomisk politik. Det måste avspeglas i praktisk politik; det måste vara en insikt som delas av alla parter.
En varukorg, som vilar på den grund jag har skissat här, ska således förstås som en gemensam förpliktelse att göra gott. Ekonomi handlar därför inte om exakt vilket pris som ska sättas på varje vara, utan om den välvilja som kommer till uttryck i hur man kommer fram till en någorlunda riktig beräkning av vad som är ett skäligt pris. Med detta som utgångspunkt kommer ett någorlunda riktigt pris på en varukorg att vara det rätta priset i praktiken.
—–
Fotnoter:
1. För dem som kanske har glömt, kan det vara värt att påminna om följande händelser, som inträffade under perioden från mordattentatet mot Frankrikes president Charles de Gaulle den 22 augusti 1962 fram till den katastrofale Harold Wilsons tillträde som brittisk premiärminister den 18 oktober 1964:
Den 22 oktober 1962 offentliggör president John F. Kennedy robotkrisen mellan USA och Sovjetunionen, den s.k. Kubakrisen.
• Den 28 oktober 1962 införs den femte franska republiken, under de Gaulles ledning.
• Det historiska mötet mellan de Gaulle och Västtysklands förbundskansler Konrad Adenauer äger rum den 14 januari 1963.
• Den 14 februari 1963 utses Harold Wilson att efterträda Hugh Gaitskell som ledare för det brittiska Labourpartiet.
• Den 15 februari 1963 utsätts president de Gaulle för ännu ett mordattentat.
• I juli 1963 bryter Profumoskandalen ut i Storbritannien, som den 18 oktober 1963 tvingar premiärminister Harold Macmillan att avgå.
• Den 23 april 1963 meddelar förbundskansler Adenauer att han tänker träda tillbaka i oktober samma år.
• Den 22 november 1963 mördas president Kennedy.
Detta intervall, från mitten av 1962 fram till Harold Wilsons makttillträde, är en av de stora vändpunkterna i den nyare tidens historia. Morden 1968 på Martin Luther King och den tilltänkte demokratiske presidentkandidaten Robert Kennedy – som inträffade mindre än sex år efter Wilsons makttillträde, och inom ca sex månader efter det att Wilson hösten 1967 hade satt i gång den första i en serie valutakriser som ledde till att Nixon i augusti 1971 övergav det gamla Bretton Woods-systemet – ska inte ses som oundvikliga konsekvenser av intervallet 1962-64, utan som en händelseutveckling som kraftigt drevs på av det som hade hänt under detta tidigare intervall.
2. Min medarbetare Richard Freeman har, med hjälp av den tillgängliga tillämpliga statistiken, påvisat att de tyska myndigheternas metod för att klara av betalningarna på krigsskadeståndet, nämligen sedeltryckning, i slutet av juli 1923 producerade en fasförändring i förhållandet mellan sedeltryckningen och den finansiella skuldbördan. Detta satte fart på den våldsamma inflationsspiralen i varupriserna, som tre månader senare hade tagit död på själva valutan. Den ”mur av pengar” som den amerikanske centralbankschefen Alan Greenspan och den nuvarande finansministern Larry Summers gemensamt byggde upp runt finanskrisen från oktober 1998 till februari 1999, har nu producerat en fasförändring mellan penning- och finansvärdena av samma principiella form som i det tyska exemplet från juli-augusti 1923. Den senaste tidens ökade inflation i priserna på olja, livsmedel och fastigheter är en avspegling av den fortsatta utvecklingen i riktning mot en Weimar-liknande urblåsning av USA-dollarn och hela IMF-systemet. (Se figur)
3. Det svindleri som IMF-systemet har begagnat sig av i utplundringen av Latinamerika är typiskt för de skadliga konsekvenser som ett system med flytande valutakurser för med sig. På finansmarknaden i London, där merparten av världens finansspekulation äger rum, iscensattes en attack mot ett syd- eller centralamerikanskt lands valuta. Sedan gick de internationella valutainstitutionerna in med krav på att den angripna valutan skulle devalveras. Dessutom skrev man upp det angripna landets utlandsskuld, för att kompensera de utländska långivarna för det bortfall av ränte- och amorteringsbetalningar som den påtvingade devalveringen kunde leda till. Det betyder att länderna i Syd- och Centralamerika totalt sett sedan 1971 har betalat oerhört mycket mer i skuldbetalningar, än de har mottagit som lån!
4. USA:s författning och ekonomiska system var en avspegling av inflytandet från G.W. Leibniz, och ett tillbakavisande av John Lockes motsatta dogm. Att Leibniz’ formulering mot Locke, ”liv, frihet och strävan efter lycka”, togs med i 1776 års Oavhängighetsförklaring är ett exempel på det, liksom Benjamin Franklins kontakter med Leibniz-anhängare i Tyskland, däribland Abraham Kästner på Göttingenuniversitetet. Vattels inflytande på Hamilton och andra i Nord- och Sydamerika avspeglar detta. (Se R. Trout, ”Life, Liberty, and The Pursuit of Happiness”, Fidelio våren 1997.)
5. De amerikanska och andra inflytelserika personer som bär ansvaret för att en gång livskraftiga agro-industriella ekonomier har blivit ödelagda, säger, som alla charlataner, att detta skedde därför att den ”gamla ekonomin” var dömd att gå under i alla fall. De pekar på den enorma spekulationsbubblan, som inte består av något annat än den ”nya ekonomins” fysiskt värdelösa fluff, som bevis för att den ekonomi som inte längre har råd att betala sociala tjänster och infrastruktur, ”faktiskt” är mycket större och bättre ”nya kläder” för vår kejsare.
6. Från första början, i början av 1948, var jag emot Norbert Wieners användning av begreppet ”negentropi”. Samma år fick jag upp ögonen för det problematiska med professor Nikolas Rasjevskijs och även Oparins matematiska biofysik. Min uppfattning om levande processers egenskaper som system betraktade var, och är, i linje med Louis Pasteurs och Vladimir Vernadskijs. Att jag föredrar Vernadskijs biogeokemiska betraktelsesätt framför Oparins, Rasjevskijs, Schrödingers med fleras motsatta betraktelsesätt, betyder inte att sista ordet är sagt om Vernadskijs egen utveckling av detta ämne; min medarbetare, dr Jonathan Tennenbaum, har letat upp, översatt och utvärderat en del viktiga sena skrifter av Vernadskij om de principer som styr både levande och kognitiva processer. Nämnas bör en skrift från september 1938, som i Tennenbaums översättning heter ”On the Fundamental Material-Energetic Difference Between Living and Nonliving Natural Bodies in the Biosphere” (Om den grundläggande materiella energetiska skillnaden mellan levande och icke-levande naturliga kroppar i biosfären). Den väsentligaste bristen i dessa sena skrifter av Vernadskij tycks vara en otillräcklig värdering av innebörden av de upptäckter som hade gjorts av Bernhard Riemann, och som senare skulle få stor betydelse för mitt eget arbete med därmed besläktade frågor inom den fysisk-ekonomiska vetenskapens område. Allt mitt arbete på detta område 1948–53 var väsentligen en återspegling av min tidigare vederläggning av Immanuel Kants angrepp på G.W. Leibniz; således insåg jag att det populariserade begreppet allmän entropi var ett utslag av nykantiansk romantik.
7. Jag använder anti-entropisk i samma bemärkelse som jag definierar Riemanns fysikaliska geometri som anti-euklidisk, i stället för det vanliga och epistemologiskt oprecisa ”icke-euklidisk”. Den terminologin är inte bara mer exakt än den konventionella. Det vanvettiga försöket att ersätta den levande människan med manicker som påstås vara utrustade med ”artificiell intelligens” bygger på en envis, blind tro på att det fysiska universum kan förklaras enbart med hjälp av de nedärvda, aprioriska, axiomatiska antaganden som är förknippade med den allmänt vedertagna, reduktionistisk-deduktiva skolmatematiken. Det är tack vare den leibniziska anti-euklidiska fysikaliska geometrin, så som Kästner förmedlade den till sin elev Gauss, och sedan till Riemann, som vi kan förstå att det är fysiken som måste styra matematiken, och inte tvärtom. Riemanns förbud mot alla aprioriska begrepp, om t.ex. rum och tid, inom geometrin, och hans ersättning av dem med experimentellt validerade upptäckter av allmängiltiga fysikaliska principer, t.ex. liv och kognition, var det genombrott som öppnade porten till en sundare uppfattning om innebörden av ”det fysiska universum”, ett universum i vilket existensen av de levande kognitiva varelser som kallas människor inte längre behöver betvivlas.
