En stor kulturartikel, Under strecket, i krigshökarnas Svenska Dagbladet den 2 mars 2022 tar upp en grundläggande historisk-filosofisk diskussion för långsiktig fred och samarbete genom att bygga och hålla igång en infrastruktur som stöttar freden. Detta är samma slags tankar som Schillerinstitutet för fram i uppropet för att sammankalla en internationell fredskonferens i Westfaliska fredens anda för att Upprätta en ny arkitektur för alla nationers säkerhet och ekonomiska utveckling. Artikeln tar upp fredsplanerna efter Napoleonkrigen att knyta ihop hela Europa från Moskva till Lissabon med ett sammanbindande infrastrukturnätverk av främst stora kanalbyggen.
Artikeln visar hur dessa fredsplaner byggde på idéer från Immanuel Kants skrift “Den eviga freden”, där Kant släppte på sin annars mörka, begränsande människosyn och förespråkade samarbete som grund för fred, i synnerhet “fri gränsöverskridande handel” för att “främja den ädla freden”. Idéerna gjordes till materiell fredspolitik av den franske filosofen Claude Henri de Saint Simon. Det genomfördes senare med bl.a. järnvägar och idéerna fanns även med i bygget av gasledningarna i Kalla krigets Europa. Artikeln kunde mycket väl ha fortsatt med det världsomspännande fredsprojektet BeltandRoad/Nya Sidenvägen som är världens nu största projekt för att bygga fred genom infrastrukturutveckling.
Artikeln tar upp precis en sådan debatt som Schillerinstitutet efterlyser för att formulera de idéer, begrepp och principer som krävs för att en internationell fredskonferens på samma djupgående sätt som Westfaliska freden formulerade, principer som sedan legat till grund för alla länders rätt till självständighet och för FN-stadgan.
Läs här, skriv på och sprid debatten om Schillerinstitutets upprop för att Upprätta en ny arkitektur för alla nationers säkerhet och ekonomiska utveckling (Uppropet finns på många språk.)
SvD-artikeln i finns här bakom en betalvägg:
Därför bör gashandeln med Ryssland bevaras
Här följer några utdrag ur den banbrytande artikeln av Per Högselius, Professor vid Avdelningen för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö, KTH
“När jag följt rapporteringen om Ukraina har jag ibland tänkt på en skrift av Immanuel Kant som för några år sedan också diskuterades på denna sida (SvD 8/12 2008): ”Zum Ewigen Frieden” (”Om den eviga freden”). Den gavs ut 1795, det vill säga i inledningen till det politiska och militära kaos som brutit ut i Europa efter franska revolutionen och som skulle prägla kontinenten under de följande 20 åren. Kant intresserar sig för hur ett antal filosofiska idéer kan och bör tillämpas i världspolitiken för att undvika krig. Tänkaren från Königsberg var vid det här laget en gammal man, luttrad av 1700-talets växande oroligheter i världen. Människosynen var påfallande mörk: människan var ingalunda ”i grunden god”. Ändå var Kant optimist, ty med förnuftets hjälp, menade han, kunde människans medfödda ondska och egoism hanteras. Det gällde bara att hitta politiska mekanismer för att göra undvikandet av krig till varje stats egenintresse. Ett viktigt verktyg i sammanhanget, menade Kant, var ett ”republikanskt” statsskick, kännetecknat av maktdelning mellan lagstiftande och exekutiva funktioner, så att den regent som lekte med tanken på att förklara krig också skulle tvingas ta ansvar för konsekvenserna. Ett annat verktyg var etablerandet av ett internationellt samarbetsorgan som en motvikt mot staters naturgivna tendens att ligga i luven på varandra. Ett tredje var fritt internationellt utbyte och i synnerhet fri gränsöverskridande handel. ”Handelsandan”, skriver Kant, ”kan inte samexistera med krig.” Det egoistiska pengaintresset, noterar han syrligt, är en ”pålitlig kraft” som manar stater att ”främja den ädla freden och, oavsett var i världen krig hotar att utbryta, avvärja det genom förhandlingar”. Flera andra liberala 1700-talsfilosofer umgicks med liknande tankar. Under 1800-talet kom idéerna sedan att växelverka effektivt med den industriella tidsålderns dynamik, med snabb teknologisk utveckling och en växande världshandel.”
“I samband med Wienkongressen (1814/15), som avslutade den långa period av krig som Kant haft att förhålla sig till, inspirerade hans idéer bland andra den franske filosofen Claude Henri de Saint-Simon. Denne föreslog att Europas länder borde samarbeta med varandra i ett ”europeiskt parlament”. Denna institution borde ges i uppdrag att knyta ihop Europa inte bara politiskt och ekonomiskt, utan även materiellt – genom storslagna tekniska infrastrukturprojekt. Särskilt kanalbyggnad framstod för Saint-Simon som ett användbart verktyg för att främja Europas politiska och ekonomiska integration – och i förlängningen den europeiska freden. Han föreslog kanaler som kunde binda samman viktiga floder som Donau och Rhen och därmed stimulera handelsutbytet. Detta skulle göra det mindre lockande för härskare att förklara sina grannar krig – även om grannarna var politiskt besvärliga. På 1830-talet följdes Saint-Simons idéer upp av en yngling vid namn Michel Chévalier, som var chefredaktör för den saint-simonska tidskriften Le Globe. Chévalier intresserade sig mindre för floder och kanaler men desto mer för de senaste tekniska innovationerna på transport-området: järnvägar och ångbåtar. Konstruktionen av ett gränsöverskridande, alleuropeiskt järnvägsnät blev för Chévalier ett potentiellt mirakelmedel med vars hjälp Europa kunde fjärma sig från det våld som omfamnades inte bara av många staters regenter utan också av framryckande revolutionära rörelser. Ett paneuropeiskt järnvägsnätverk tog mycket riktigt också form under decennierna som följde. Chévaliers idéer var i och för sig knappast drivande i detta. Men man noterar att perioden fram till 1914, då nätet byggdes, blev en ovanligt fredlig period i Europas historia.”
“Efter första världskrigets fasor ställde sig européerna åter frågan hur ”evig fred” skulle kunna åstadkommas. Nationernas förbund, FN:s föregångare som sjösattes 1920, var uttryckligen inspirerat av Kant. Men även den mer tekniskt orienterade internationalismen som Saint-Simon och särskilt Chévalier propagerat för vädrade ny luft. Nu var det inte kanaler, inte heller järnvägar som stod i centrum, utan elektriciteten. Flera visioner om ett framtida, tätt integrerat – från Moskva till Lissabon – europeiskt elsystem presenterades, med grundtanken att regioner med riklig tillgång till vattenkraft skulle fås att samarbeta med regioner som var rika på stenkol; vatten- och kolkraftverk kompletterade nämligen varandra på ett ypperligt sätt. En bieffekt av ett sådant samarbete, menade visionärer som Ernst Schönholzer och Oskar Oliven, var att Europas länder skulle bli så beroende av varandra för sin elförsörjning att de skulle ha allt att förlora på att gå i krig. Visionen förverkligades dock inte: så gott som alla länder byggde istället upp egna, nationella elnät som knöts samman över gränser endast på marginalen. Efter andra världskriget delades Europa politiskt upp i två antagonistiska läger. Inom båda anammades ett Kantinspirerat synsätt på det internationella samarbetets och den internationella handelns roll i upprätthållandet av hållbar fred, om än på lite olika sätt. I Västeuropa lanserades kol- och stålunionen 1950 med uttrycklig hänvisning till Saint-Simons tänkande. Initiativtagaren, den franske utrikesministern Robert Schuman, menade att samarbetet kring kol och stål skulle göra framtida krig i Västeuropa ”inte bara otänkbart, utan materiellt omöjligt”. I Östeuropa byggdes från slutet av 1950-talet ett gigantiskt ledningssystem för distribution av sovjetisk olja från Ryssland till andra sovjetrepubliker och till lydstaterna i Centraleuropa. Systemet döptes till ”Druzjba” (Vänskap) och blev en symbol för en materiellt sammanhängande kommunistisk värld och (menade Moskva) en garant för freden.”
“Från andra hälften av 1960-talet började allt fler fredsvisionärer hävda att man borde bygga upp omfattande samarbeten även tvärs över järnridån i syfte att skapa politisk avspänning samtidigt som både läger kunde tjäna på det ekonomiskt. Det hela blev särskilt intressant i samband med att en ny energikälla, naturgas, började tas i bruk. I Sibirien hade enorma gasfyndigheter upptäckts och flera västländer intresserade sig för Sovjetunionens ”blå guld”, som ryssarna kallade det. Import av gas krävde dock att öst och väst samarbetade i konstruktionen av ett pipelinesystem som skulle skapa starka materiella beroendeförhållanden tvärs över järnridån. När Västtysklands dåvarande utrikesminister Willy Brandt (som senare blev förbundskansler) fick höra talas om detta såg han det som en ypperlig möjlighet att förbättra de politiska relationerna med Sovjet. De tysk-sovjetiska relationerna var nämligen usla. På den sovjetiska partikongressen 1966 pekade Brezjnev på Västtyskland som en revanschistisk stat där ”många ledande poster i regeringen innehas av tidigare nazister och krigsförbrytare”. Brandt föreslog en ny, betydligt mjukare ”östpolitik”. Att frivilligt göra sig beroende av Sovjet för sin energiförsörjning kunde bidra till detta. Brandts efterföljare Helmut Schmidt fortsatte östpolitiken och förklarade för sina kritiker: ”De som handlar med varandra skjuter inte på varandra”. Men just naturgashandeln, som växte snabbt under 1970- och 1980-talen, var av ett särskilt slag: den var mer saint-simonsk och chévaliersk än någon annan handel eftersom den framkallade ett tekniskt, materiellt beroende som var starkare än inom någon annan gren av näringslivet. Även Ryssland och Ukraina var starkt sammankopplade med varandra genom tekniska infrastrukturer. Ukraina blev ett viktigt centrum i det paneuropeiska naturgasnätet och den i särklass viktigaste transit-leden för naturgas på väg från Sibirien till Väst- och Centraleuropa. Efter Sovjetunionens kollaps tyngdes gastransporten till och genom Ukraina av konflikter. Men på kantianskt vis hade Ryssland och Ukraina också en stark motivation att försöka hitta fredliga lösningar eftersom båda tjänade ekonomiskt på en fungerande naturgashandel”
“Efter den ”orangea revolutionen” i Ukraina (2004/05) valde Ryssland emellertid att gradvis fasa ut sitt beroende av Ukraina som transitland för gasexport. Alternativa pipelinerutter skapades, dels genom Belarus och Polen, dels genom Östersjön. Redan i denna ompositionering av gasledningarna kan man, om man så vill, se en förberedelse för en invasion av Ukraina. När man inte längre handlar med sina grannar, då kan man också skjuta på dem. Samtidigt växer nu kraven på att Västeuropa omedelbart skall avbryta sin energiimport från Ryssland. För många ter det sig helt obegripligt att västeuropéerna, samtidigt som de lanserar allt hårdare sanktioner, fortsätter att dagligen importera enorma mängder rysk naturgas. Det finns förstås en praktisk anledning till detta: den ryska gasen spelar en nyckelroll i Europas energiförsörjning. Men en djupare anledning är av kantianskt slag: gasen är kanske det sista rep som på ett kraftfullt sätt verkligen binder ihop Västeuropa och Ryssland – och om den länken faller kan det mycket väl bidra till en eskalering av den militära konflikt som än så länge pågår ”bara” i Ukraina. Om gasen hittills är det som har gjort en militär konflikt mellan Västeuropa och Ryssland ”inte bara otänkbar, utan även materiellt omöjlig”, som Schuman hävdade i fallet Västeuropas kol och stål, då öppnar sig en avgrund i det ögonblick gaskranarna stängs en gång för alla.”
—
