Överste (pens) Jacques Baud, Schweiz: SÖKS NÅGON FRED I UKRAINA?

Översten Jacques Bauds banbrytande artikel Söks någon fred i Ukraina? river upp de falska narrativen som möjliggjorde att Ukrainakriget kunde provoceras fram och fortsätta. Den finns nu genom Astrid Sandmarks korrigerade automatöversättning från tyskan tillgänglig på svenska för första gången. Låt den bli en utgångspunkt för röja undan de falska argumenten som förhindrar seriös diskussion om kriget!

Jacques Baud har varit överste i den schweiziska armén. Han har arbetat för den schweiziska strategiska underrättelsetjänsten och var rådgivare för säkerheten i flyktingläger i östra Zaire under kriget i Rwanda. Han har arbetat för Nato i Ukraina, bland annat, och är författare till flera böcker om underrättelseverksamhet, asymmetrisk krigföring, terrorism och desinformation. Han har en magisterexamen i ekonometri och en doktorsexamen i internationell säkerhet från Graduate Institute of International Relations i Genève.

I dag visar oss våra medier de tragiska bilderna av barn och civila som har flytt in i Kievs tunnelbana i kylan och mörkret för att söka skydd från bomberna. Det är sorgligt och de förtjänar vår medkänsla. Det är naturligtvis lätt att lägga skulden för detta på Ryssland. Men varken dessa ukrainare eller våra medier, diplomater eller regeringar visade samma medkänsla för de andra ukrainare som i åtta år bombades av Kievs arméer i Donbass och som har tillbringat varje jul och vinter under samma förhållanden sedan 2014. Hur kommer det sig?

Faktum är att för de ukrainska nynazistiska miliserna är folket i Donbass “icke-människor” som inte förtjänar vårt medlidande. Denna ståndpunkt delades i åtta år av våra medier, som ingen enda gång höjde rösten mot dessa attacker. Dessa mer än 10 000 döda har inte berört vare sig våra medier eller våra diplomater, som är så angelägna om att respektera internationell humanitär rätt – fast bara för vissa människor!

Om våra diplomater och medier verkligen hade velat förhindra ett krig i Ukraina skulle de ha fördömt Ukrainas nonchalans för Krims status 1995; de skulle ha fördömt statskuppen 2014 och de skulle ha fördömt de icke valda ukrainska myndigheternas diskriminering av rysk-, ungersk- och rumänsktalande minoriteter 2014; de skulle ha uppmanat Ukraina att uppfylla sina skyldigheter enligt Minskavtalen, och de skulle ha visat lite medkänsla för de rysktalande ukrainska civila i Donbass, som har stått under attack från sin egen regering sedan 2014; de skulle ha varnat den internationella allmänna opinionen för nynazistiska milisers attacker mot civila i Donbass; de skulle ha fördömt stängningen i februari3 och sedan i augusti 2021 av ukrainska oppositionella medier, som stod i begrepp att varna det internationella samfundet för beslutet i mars att förbereda en offensiv i södra Ukraina; de skulle ha fördömt den ukrainska artilleribeskjutningen mot civila i Donbass i mitten av februari 2022; de skulle ha fördömt förbudet mot oppositionspartier i Ukraina 2022.

Ukrainakrisen hade mycket väl kunnat undvikas om vi hade ansträngt oss för att försöka förstå den och ta itu med den i tid, dvs. från och med 2015. Men det gjorde vi inte – med avsikt! Den senaste tidens intervjuer med Angela Merkel i de tyska tidningarna Der Spiegel och Die Zeit visar att Tyskland medvetet offrade freden i Europa för att upprätthålla skenet av enighet i Nato.

Som vanligt lyssnar västvärlden (på både vänster- och högerkanten) inte på de viktigaste aktörerna, utan driver igenom sin tolkning av konflikten som överensstämmer med de egna fantasierna. Den 24 februari 2022 förklarade Vladimir Putin orsakerna till och målen för den ryska interventionen. Våra journalister (och tydligen även våra diplomater) tog till sig det som gav stöd för deras narrativ (demilitarisering och avnazifiering) och viftade bort det som motsade det. I vår tolkning av problemet har vi faktiskt berövat den ryska interventionen den rationalitet som ryssarna tillskriver den, för att få Putins beslut att framstå som irrationellt eller oproportionerligt i förhållande till det mål som vi tillskriver det. Det är för övrigt i exakt samma anda som Putin förklaras vara sjuk eller galen. Vi (dvs. våra medier) har på så sätt förvrängt bilden av situationen och därmed skapat förhållanden som omöjliggör en dialog.

Narrativ som förhindrar fred

Som jag alltid brukar säga: hur vi löser en kris beror på hur vi tolkar den. Vår envisa tendens att byta ut det som protagonisterna säger mot våra egna från fakta befriade “intryck” leder oundvikligen till en försämring av situationen. Det gäller journalister, som fortsätter att sprida de ukrainska nynazisternas idéer, men också analytiker som ibland anses vara “pro-ryska”. Dessa så kallade experter har utvecklat en hel rad diskurser som försöker förklara den ryska interventionen, inte på grundval av vad ryssarna har sagt, utan på grundval av sina egna uppfattningar. Man bygger inte fred på hjärnspöken, utan på fakta.

Här är några av dessa narrativ i en brokig blandning:

Den ryska interventionen är uttryck för en civilisationskonflikt: Detta narrativ, som sprids av både den yttersta högern och den yttersta vänstern, förklarar kriget i Ukraina som en konfrontation mellan en traditionalistisk, religiöst inspirerad civilisation och en “woke” västvärld. Detta är fel. Även om det finns två “stora” förklaringsmodeller för samhället på den europeiska kontinenten, går förkastningslinjen inte vid den ryska gränsen, utan mellan Västeuropa (enligt Donald Rumsfeld, det “gamla Europa”) och Östeuropa (det “nya Europa”). De baltiska staterna, Polen, Belarus, Ungern och Ukraina har samma samhällssyn som Ryssland. Ryssland för inget civilisationskrig. Man skulle till och med kunna säga att det är tvärtom. Västvärlden anser att endast dess syn på saker och ting är korrekt och att resten av världen måste anamma dess världsbild. Ryssarna å andra sidan anser att alla samhällen har positiva sidor och att det inte finns någon anledning att påtvinga andra en viss uppfattning.

Den ryska interventionen har orsakats av Natos utvidgning österut: det är så Nato-fientliga kretsar motiverar den ryska interventionen. Även detta påstående är felaktigt. Det fanns tydliga löften från västvärlden om att Nato inte skulle expandera österut, men de hölls aldrig eftersom de inte var inskrivna i något fördrag. I början av 1990-talet hade Ryssland dock en förhoppning om att bli en del av ett Nato som efter OSSE:s modell skulle ha omvandlats till ett system för kollektiv säkerhet byggt på samarbete snarare än konfrontation. Därför såg ryssarna till en början inte Natos utvidgning som ett hot. Vladimir Putin höll fast vid den inställningen fram till början av 2000-talet. Detta ändrades från 2002, då amerikanerna under George W. Bushs presidentskap började dra sig ur alla nedrustningsavtal. Även om detta utgör en betydande utmaning för den nationella säkerheten har Ryssland alltid ansett att detta är ett problem av diplomatisk karaktär som måste lösas på den nivån.

Den ryska interventionen syftar till att återupprätta tsarriket eller Sovjetunionen (vilket vet man inte riktigt): Detta narrativ förs fram av nynazister (eller liknande grupper) i de baltiska staterna, Polen och Ukraina. Det är en form av konspirationsteori som grundar sig på Alexander Dugins skrifter, som av kvällspressen och våra medier beskrivs som en “nära förtrogen till Vladimir Putin”11. Detta är ren lögn, eftersom Dugin ser Putin som en “liberal” och öppet kritiserar honom. Det verkar till och med som om de båda männen aldrig har träffats,13 och han ska till och med ha blivit avstängd från Moskvas universitet 2014 på grund av sina extremistiska uttalanden, enligt den ukrainska Euromaidan Press.14 Det är troligen denna retorik som uppmuntrade ukrainare att utföra en terroristattack mot Dugin i augusti 2022, och som rättfärdigar våra mediers underlåtenhet att fördöma dådet!

Vladimir Putin (tidigare anställd av KGB, förstås!!) anklagas för att sörja det forna Sovjetunionen när han säger att “Sovjetunionens sammanbrott var den största geopolitiska katastrofen i 1900-talets historia”.15 Denna mening förekommer regelbundet i medier som RTS (Radio Télévision Suisse), Le Monde17, Le Figaro18 eller France 24 19 för att illustrera Putins ambition att återupprätta Sovjetunionens “storhet”. I själva verket kommer frasen från ett tal den 25 april 2005, där Putin beklagade det kaotiska sätt på vilket det ryska samhället övergick till demokrati, inte slutet på sovjetregimen. Tvärtom förespråkade han en “västerländsk” ekonomisk politik. Alexander Solzjenitsyn och Alexander Dugin, som beskrivs som Putins inspirationskällor, var för övrigt också häftiga motståndare till sovjetsystemet.

Den ryska interventionen är ett uttryck för hat mot det ukrainska folket: Detta argument kommer från ukrainska nynazister och har i stor utsträckning anammats av västerländska likasinnade medier. Man menar att Vladimir Putin förnekar det ukrainska folkets existens och anser att det är en del av det ryska folket, vilket skulle rättfärdiga hans avsikt att “återerövra” Ukraina. Detta argument kommer från en tolkning av en artikel signerad av Vladimir Putin själv och publicerad den 12 juli 2021, med titeln “Om ryssars och ukrainares historiska enhet”.21 Svaret från de ukrainska ultrahögerextrema medierna sprids vidare av våra journalister, som hävdar att Vladimir Putin anser att Ukraina är “ett land som inte finns, och han erkänner inte Ukrainas existens som ett land”.22 Naturligtvis ses detta som en konspiration från Vladimir Putins sida för att med våld förena de två länderna.23 Detta är fel: Putin har inte vid något tillfälle talat om en annektering eller ens en återförening av Ukraina och Ryssland.

Vad de ultranationalistiska/nynazistiska medierna förtiger är att artikeln var ett svar på “Lagen om Ukrainas ursprungsbefolkningar”, som antogs den 1 juli 2021. Denna lag påminner till viss del om raslagarna i Nürnberg på 1930-talet och ger ukrainska medborgare olika konstitutionella rättigheter beroende på deras etniska ursprung, precis som parlamentsledamoten Oleg Seminskij från presidentpartiet påpekar.25 I sin artikel erkänner Vladimir Putin otvetydigt inte bara Ukrainas existens, som definieras som en “fri stat”, utan han talar också entydigt om “Ukrainas suveränitet”. Hans avsikt är alltså uppenbarligen inte att anspela på en återförening av Ryssland och Ukraina, utan att göra klart för Ukraina att landet inte har något fog för att diskriminera sina medborgare av ryskt ursprung jämfört med sina medborgare av ukrainskt ursprung.

Den ryska interventionen är motiverad av hat mot västvärlden, mot Europa och/eller dess demokrati: Av hat mot demokratin ska Vladimir Putin ha startat ett krig mot västvärlden. Men låt oss komma ihåg att 2013 var det EU som motsatte sig ett avtal med Ukraina som skulle ha ställt dess ekonomiska intressen i samklang med Ryssland. Exakt samma argument serverades vi som förklaring till de islamistiska terroristattackerna, som uteslutande orsakades av våra egna olagliga, illegitima och kriminella interventioner i Mellanöstern (mot vilka, väl att märka, den schweiziska regeringen – en stor förfäktare av internationell humanitär rätt – inte har infört några sanktioner!). Angående Ryssland stöder sig detta argument på påståendet att Vladimir Putin startade detta krig 2014 för att han motsatte sig fördraget mellan Ukraina och EU.26 Detta är falskt, eftersom det var den dåvarande ordföranden för EU-kommissionen, José-Manuel Barroso, som själv tvingade Ukraina att välja, medan Ryssland erbjöd en kompromisslösning.27 EU-kommissionens ordföranden utses sannerligen inte på grundval av etik eller kompetens.

I själva verket …

Dessa olika narrativ är varken motiv eller orsak till den ryska militära interventionen i Ukraina. De är bara ”bidragande faktorer” (enabling factors), som bidrar till att fördjupa klyftan mellan väst och Ryssland, men som Ryssland aldrig har sett som grund för en militär konfrontation.

De gör kriget i Ukraina till ett oundvikligt öde, som inte kan påverkas av förhandlingar. Det är därför de (återigen) dyker upp i våra medier, för att visa att det inte är någon mening med att inleda en dialog. De är revisionistiska konstruktioner av händelser, de bygger inte på några som helst konkreta fakta och liknar en konspirationsteori.

Det som utlöste den ryska specialoperationen var Donbass. Offren i Donbass nämns aldrig, eftersom de är den verkliga orsaken till den ryska interventionen. Vissa skulle säga att det bara rör sig om en förevändning. Det är fullt möjligt. Men vi har gjort allt för att skänka Putin denna förevändning, som för övrigt är helt legitim i sig själv. Det är inget annat än en tillämpning av principen Responsibility to protect (R2P). Om våra diplomater från och med 2014 hade bemödat sig om att följa den internationella humanitära rätten, skulle vi inte befinna oss i den här situationen.

Det bör noteras att våra medier daterar början av “kriget” till februari 2022. Detta krig började dock redan 2014, och den ryska interventionen är helt enkelt en militär operation inom ramen för detta krig. Nynazisterna förnekar dock att det rör sig om ett krig och har sedan 2015 kallat det för en “antiterroristoperation”, för att inte behöva följa den internationella humanitära rätten, allmänt känd som krigsrätten.

Anledningen till att våra medier daterar krigets början till den 24 februari (snarare än 2014) och aldrig talar om offren i Donbass (eller kopplar bort dem från den ryska operationen) är att dessa utgör en legitim grund för en intervention. De ukrainska nynazistiska miliserna, som opererade i Donbassregionen, betraktade ryskspråkiga människor som “icke-människor”.

Genom att tiga om dessa brott visar våra medier – och våra politiker – att de har en liknande inställning. Men de vill inte bli likställda med nynazister. Därför ser RTS inga nynazister i Ukraina (eller lägger endast marginell vikt vid dem) och avfärdar allt som propaganda från Kreml.30 Att RTS inte arbetar enligt principerna i Münchenstadgan framgår av mer differentierade uttalanden från amerikanska medier. Atlantic Council, ett medieföretag med kopplingar till Nato och den amerikanska regeringen, varnade länge för att “Azovregementet inte hade avpolitiserats”31 och att “Ukraina har ett verkligt problem med högerextremt våld”32 (nej, det var inte RT [Russia Today] som skrev den rubriken). I mars i år skrev NBC News att “nazistproblemet i Ukraina är verkligt”33 – i motsats till vad RTS påstår – medan centristiska amerikanska The Hill framhöll att detta inte hade något att göra med Kremls propaganda.35 Våra medier har uppenbarligen mycket märkliga politiska preferenser, och jag vill gärna tro att de inte har nynazistiska sympatier, men deras analyser visar det inte.

Vi har redan sett att vissa journalister i schweiziska public service-media sprider teorier om en islamistisk konspiration som hotar västvärlden och syftar till det “stora folkutbytet”!37

Dessutom är deras fortsatta ställningstagande mot alla förhandlingar endast möjligt om de helt blundar för de ukrainska förlusterna. Sedan februari 2022 låtsas de som om kriget endast kräver offer på den ryska sidan: Ukrainarna för ett segerrikt krig utan förluster.

Eftersom det pris som ukrainarna får betala framstår som lägre än det pris som ryssarna betalar, uppmuntrar vi Ukraina att fortsätta kämpa. Problemet är att situationen är den rakt motsatta. Vi vet det, men vi vägrar att säga det.

Schweiz ståndpunkt

Den 23 november sade vår ambassadör i Kiev, som jag känner väl, till den fransktalande schweiziska tv-kanalen RTS att förhandlingar med Ryssland skulle innebära att man belönar angriparen. Han gjorde klart att Schweiz inte är neutralt i denna konflikt, utan tillämpar “neutralitetslagen”, vilket innebär att landet inte går med i någon allians och inte levererar vapen till de stridande parterna. Schweiz ställer sig på Ukrainas sida på grund av det olagliga och illegitima i Rysslands agerande, med hänvisning till den internationella humanitära rätten, sa han.

Synd för honom att Angela Merkel i Der Spiegel redan nästa dag erkände att Ukraina inte hade undertecknat Minskavtalet för att genomföra det, utan för att vinna tid och få Ukrainas armé tillbaka på krigskurs. Hon hade själv ingått Minskavtalet utan att ha för avsikt att faktiskt genomföra det. Hon skulle bekräfta denna bekännelse i en intervju med Die Zeit den 8 december. Detta är faktiskt inget nytt, eftersom Petro Porosjenko redan hade erkänt samma sak och klargjort att han bara hade undertecknat avtalet för att Ukraina skulle kunna återupprusta42, och han hade till och med lurats in i en fälla av journalister på telefon och sagt detta. Det nya är erkännandet att Tyskland var medbrottsling till Ukraina och inte var berett att uppfylla sin roll som trovärdig garant. I juni 2022 hade dessutom offentliggörandet av telefonsamtalet mellan Emmanuel Macron och Vladimir Putin den 20 februari 2022 visat att Macron inte ens hade läst Minskavtalet, vars garant han skulle vara.44

Det betyder så mycket som: De viktigaste aktörerna i Minskavtalet på västsidan erkänner själva att de ingick avtalen utan avsikt att någonsin hålla dem. De ljög alltså för ryssarna och för folket i Donbass och det ukrainska folket. Jag vill påminna om att Rysslands ståndpunkt fram till februari 2022 var att Donbassrepublikerna skulle få autonomi (inte självständighet) under Kievs överhöghet, i enlighet med Minskavtalet.

Angela Merkels bekännelse slog ner som en bomb i “resten av världen” eftersom den visade på västvärldens falskhet. Våra schweiziska medier nämner naturligtvis inte Angela Merkels bekännelse, för den betyder att Vladimir Putin gör rätt i att inte lita på västvärlden! Västvärlden inte bara tillät våldsdåden mot rysktalande ukrainare i Donbass, utan hade inte heller för avsikt att tillämpa Minsköverenskommelserna som formulerades i FN:s säkerhetsråds resolution 2202 (2015). Att vår ambassadör vill se att internationell rätt följs är helt legitimt, men detta borde ha proklamerats 2015, inte 2022, efter att läget blivit katastrofalt.

Vår ambassadörs uttalanden och Angela Merkels nästan samtidiga uttalanden framstår som ett otroligt misslyckande för europeisk (och schweizisk) diplomati och visar att vår syn på internationell humanitär rätt skiftar och används som svepskäl för att inte verka för inledandet av förhandlingar mellan Ukraina och Ryssland.

Vår Kiev-ambassadörs uttalanden i fråga om förhandlingar för att lösa konflikten i Ukraina väcker flera problem:

Det första är att han ser konflikten som en fotbollsmatch, där man måste gå till förlängning för att få bättre förutsättningar för förhandlingar. Man skulle kunna förstå det om det var en lek, men då bortser man från de mänskliga kostnaderna för dessa förlängningar.

Det andra är, som han helt riktigt säger, att beslutet att förhandla “ligger hos ukrainarna”. Problemet är bara att vi minst tre gånger har hindrat Zelenskij från att göra det, i februari, mars och augusti (förutom att vi aldrig har hjälpt honom att genomföra sitt program från 2019,) genom att vi har tvingat honom att släppa sina förslag. Även här har Schweiz, som spelade en betydande roll inför Minsköverenskommelserna, sedan dess förhållit sig passivt.

Den tredje punkten är att Schweiz, som ambassadören själv säger, inte är neutralt i denna fråga. Kärnan i problemet är dock inte att Schweiz hjälper Ukraina (vilket är bra), utan att Schweiz inte har kunnat göra en av den ukrainska propagandan oberoende, objektiv analys av situationen. I dag är kommunikationskanalerna mellan väst och Ryssland brutna och det förekommer bara sporadiska förbindelser med USA när det gäller fångutväxlingar eller kärnvapenfrågor. I detta sammanhang bör dock noteras att Saudiarabien och Förenade Arabemiraten agerar medlare – men varken Europa eller Schweiz. I december var det Turkiet som tillkännagav ett möte mellan Volodimir Zelenskij och Vladimir Putin. Men inget av dessa länder är demokratiska föredömen, deras agerande är inte särskilt neutralt och Turkiet levererar till och med vapen till Ukraina. Varför har Ryssland större förtroende för Turkiet än för Schweiz?

Dårar och konspirationsteoretiker kommer att säga att “bara diktatorer kan förstå varandra”. En mindre primitiv förklaring är att Turkiet har en mer balanserad syn på konflikten. Som Kyiv Independent skriver: “Turkiet stöder starkt Ukrainas territoriella integritet, men motsätter sig att det skapas konflikter i regionen på grund av den ‘obegripliga politiken’ mot Ryssland”.50 Medan vår diplomat agerar domare försöker Erdogan lösa ett regionalt säkerhetsproblem och stoppa förlusterna i människoliv.51 Detta är skillnaden mellan ett ideologiskt och ett pragmatiskt förhållningssätt. För ett effektivt medlingsarbete är det inte fakta som måste anpassas till slutsatserna, utan slutsatserna till fakta.

För det fjärde uttrycker sig vår ambassadör som någon som vill straffa Ryssland i stället för att söka en lösning på problemet. När man är domare och part är det omöjligt att ha en roll som medlare. Det är beklagligt. Genom att Schweiz inte agerade som domare kunde landet medla mellan USA, Iran och Kuba. Man behövde varken bli kommunistiskt eller islamiskt för att göra det.

Det femte problemet är att den schweiziska ambassadören framställer situationen så som han skulle vilja att den var, inte så som den är. Han målar upp en mycket positiv bild av Ukrainas militära kapacitet, och förklarar att landet försöker utnyttja sina senaste framgångar i Charkov och Cherson för fortsatta segrar.

Vår ambassadör anser att Ryssland vill ha förhandlingar av rädsla för en ukrainsk återerövring av territorium, och att tidpunkten därför inte är den rätta för Ukraina. Problemet är att detta inte alls överensstämmer med verkligheten. Erövringen av Charkovområdet, som ryssarna tidigare hade övergivit, blev ödesdiger för ukrainarna, även om den skedde utan strid: de gick in i en “eldzon” (огневой мешок) och förintades av ryskt artilleri utan att kunna utnyttja sin “seger”. Detsamma gäller Cherson, som Ukraina redan två dagar före ambassadörens intervju hade beslutat att evakuera efter att förgäves ha försökt placera ut artilleripjäser där.52 Sedan februari 2022 har ukrainarna bara ryckt in i områden som tidigare övergivits av ryssarna. De avancerade utan strid och förintades sedan i dessa zoner av ryssarnas artilleri utan att ryssarna led några förluster. Detta förklarar varför Zelenskij var skeptisk till det ryska tillbakadragandet i Cherson och (med rätta) fruktade att det var en fälla: han hade lärt sig av vad som hände i Charkov! Fram till början av december 2022 har alla ukrainska “motoffensiver” (eller rättare sagt “motattacker”) slagits tillbaka.

Problemets kärna: hur man kan förstå det

Intervjun med vår ambassadör får oss att dra slutsatsen – än en gång – att kärnproblemet är våra mediers och myndigheters oförmåga att förstå konflikten utifrån fakta och inte utifrån sin ideologi. Det är de inte ensamma om, för i den ”Schweiziska säkerhetsrapporten 2022” som publicerades i september återfinns samma retorik utan någon som helst analys, vilket är särdeles allvarligt för ett dokument som ska vägleda vår säkerhetspolitik men driver oss i fel riktning. Men det är en annan debatt!

Varje händelse som presenteras av våra politiker och media är lösryckt ur sitt sammanhang och de processer som ledde fram till den: Allting framställs som helt oförutsägbart och irrationellt. Ändå är det vi bevittnar så förutsägbart att analytikerna på RAND Corporation förutsåg det redan 2019 och varnade västländerna för riskerna med deras politik mot Ryssland.55 Det är alltså vi som medvetet har skapat den här situationen!

Västvärldens narrativ bygger på föreställningen att Ryssland försöker erövra Ukraina. Därför mäter vi ryssarnas framgång i den hastighet med vilken de avancerar. Eftersom hastigheten är låg ser våra medier (och våra diplomater!) det som ett misslyckande. Men ryssarna mäter sin framgång i förstörd potential och inte i kilometer. I juni 2022 förklarade David Arachamia, Zelenskijs rådgivare, att Ukraina varje dag förlorade 1 000 man (dödade och sårade).56 Vid den tiden utkämpades striderna i Lysytjansk och Severodonetsk.

I slutet av november 2022, när ambassadören uttalade sig, hade slaget om Bachmut redan pågått i flera veckor, och det kommer att bli ännu mer dödligt. De ukrainska förlusterna kommer att uppgå till motsvarande en bataljon per dag! Jag vill än en gång påminna om att ryssarna – något förenklat – kan uppnå sina mål även utan framåtrörelse: Det räcker med att de av vår ambassadör omtalade, berömda ukrainska “motoffensiverna” krossas av det ryska försvaret. General Surovikin, befälhavare för operationen i Ukraina, sa detta redan i början av oktober.57 Självklart skulle vår allmänna opinion – som redan lider under sanktionerna – säga nej till det stöd vi ger Ukraina, om man visste att det leder till att konflikten förlängs i onödan.

Dessutom har vår diplomat fortfarande inte förstått att ryssarna fungerar enligt Clausewitz’ principer: de utgår från att a) krig är en fortsättning av politiken med andra medel och b) operativa framgångar måste omvandlas till strategiska/politiska framgångar.

Med andra ord, även om ryssarnas ursprungliga mål var att garantera befolkningens säkerhet i Donbass, så är allt det andra ett resultat av justeringar av deras politiskt-strategiska mål till följd av deras operativa framgångar.

Om man hade tillåtit Zelenskij att förhandla i slutet av februari 2022, skulle man troligen ha fått en lösning som liknar situationen så som den var den 24 februari, med garantier för Ukrainas neutralitet och för säkerheten i Donbass. Detta var för övrigt innehållet i Zelenskijs förslag i mars, och ryssarna var beredda att diskutera det. Men genom att förhindra dessa förhandlingar gav man Ryssland utrymme att omformulera sina operativa och därmed strategiska mål. Dessutom visade man för Moskva att besluten inte tas i Kiev eller Bryssel, utan i Washington.

Ryssland hade alltså inte angripit Ukrainas energiinfrastruktur fram till dess, men västvärldens beslutsamhet att förlänga konflikten fick Ryssland att öka trycket. Nu riktas detta tryck inte bara mot Ukraina, utan också – och framför allt – mot väst, som har tagit på sig uppgiften att få Ukraina på fötter igen. Detta utvecklar sig till en titanisk börda för Europa.

I dag kan vi se att de röster som kräver förhandlingar kommer från militären och deras underrättelsetjänster (särskilt de amerikanska). Till skillnad från våra diplomater har de fullt ut förstått att Ukraina inte kommer att lyckas befria de områden som ockuperats av Ryssland och att det är nödvändigt att inleda en dialog. Wall Street Journal avslöjade att den amerikanska militären i hemlighet har modifierat de HIMARS-raketer som levererats till ukrainarna så att de inte ska kunna nå ryskt territorium.58 I klartext: Den amerikanska militären försöker förhindra en upptrappning av konflikten och har tydligt signalerat detta till ryssarna. Det problematiska är, att medan militären försöker lugna ner situationen försöker politikerna trappa upp den.

Västvärlden är fångad mellan sitt narrativ och verkligheten. Om man hade tagit hänsyn till det som jag har sagt sedan i mars i år, skulle Ukraina troligen vara i ett mycket bättre läge i dag! Det är därför nynazisterna kallar mig “pro-Putin” och “konspirationsteoretiker”, medan man i USA ser mig mer som “pro-ukrainsk”! Men vi har medier som inte försöker underlätta förståelsen eller lösningen av problemen, utan vill påtvinga oss en ideologisk syn på konflikten. Vi skulle önska att de med samma iver försvarade palestinierna, syrierna, libyerna, irakierna och afghanerna, men hittills har dessa bara varit destabiliserande faktorer.

De senaste uttalandena från general Valerij Salusjnij, de ukrainska väpnade styrkornas generalstabschef, i The Economist motsäger optimismen i vår diplomati och propagandan i våra medier.59 De visar två saker. För det första att vår ambassadörs uttalanden står i fullständig motsättning till det verkliga läget på marken. För det andra att det faktiska läget för de ukrainska väpnade styrkorna uppenbarligen förtigs i våra traditionella medier, som ägnar sig åt varken mer eller mindre än propaganda.

Hur kan vår diplomati tro sig om att kunna bidra till en lösning av konflikten när man inte förstår den?

Kräver ryssarna förhandlingar?

Enligt den schweiziska ambassadören i Kiev är det Ryssland som ber om förhandlingar i dag därför att det befinner sig i en svag position. Detta är fel.

I slutet av oktober konstaterade till och med USA:s utrikesminister Antony Blinken att Vladimir Putin inte längre efterfrågade förhandlingar. Redan i november var västvärlden tvungen att erkänna att man inte längre hade kontroll över situationen. Den 1 december förklarade Joe Biden att han var beredd att förhandla med Vladimir Putin.61 Den 2 december talade Olaf Scholz med Vladimir Putin för att föreslå en förhandlingsprocess.62 Den utskrift av samtalet som Kreml tagit fram visar tydligt att Scholz ringde Putin. I diplomatiska termer innebär detta att Scholz är initiativtagare och inte Putin. Den 5 december föreslår Antony Blinken vid en konferens anordnad av Wall Street Journal att USA i förhandlingar med Ryssland skulle kunna släppa kravet på att Krim ska återlämnas till Ukraina. Samma dag föreslår Emmanuel Macron att man ska förhandla med Ryssland och ge landet de säkerhetsgarantier som det hade krävt ett år tidigare.65

Västvärldens politiker visste alltså inte bara från början att Minskavtalet inte skulle genomföras, utan de hade dessutom förklarat att de inte skulle häva sanktionerna mot Ryssland förrän avtalet hade genomförts!66 Västvärldens illvilja är uppenbar, och det är svårt att föreställa sig att detta skapar ett gynnsamt klimat för förhandlingar i dag.

När Ryssland inledde sin operation i februari var det första målet att garantera säkerheten för befolkningen i Donbass. Detta var också målet med Minsköverenskommelserna, som ukrainarna inte ville genomföra. Det är detta som västvärlden medvetet har försummat. Hotet om en invasion mot befolkningen i Donbass i början av februari 2022 fick så ryssarna att genomdriva denna säkerhet genom sitt ingripande.

International Crisis Group (finansierad av George Soros) har kartlagt utvecklingen av explosionerna i Donbass sedan 2020. Det framgår att explosionerna når en första intensitetsnivå från och med mars 2021, strax efter att president Volodimir Zelenskij utfärdade ett dekret om att återta Krim och södra delen av landet. Denna intensitetsnivå kommer att bestå under hela 2021. Det förklarar de ryska maktdemonstrationerna vid gränsen från och med april och är säkert skälet till att man planerar ett eventuellt beslut om ett ingripande till förmån för befolkningen i Donbass, men ännu inte ett fast beslut. Därför uppgav Nato,68 den franska militära underrättelsetjänsten69 och ukrainarna själva70 i slutet av januari/början av februari att det inte fanns några tecken på ett beslut.

En studie från University of Adelaide (Australien) om cyberaktivitet i Ukraina i början av året visar att ukrainarna var klart förberedda på en intensifiering av de militära operationerna. Den 24 februari var de ukrainska botarnas cyberaktivitet omedelbart på en mycket hög nivå, och först några dagar senare började de ryska cyberaktiviteterna.71 Detta tyder på att de ukrainska nätverken hade förberett sina cyberattacker redan före den 24 februari och var redo att lansera dem mycket snabbt den dagen.

Den 24 februari var Rysslands mål begränsat och Vladimir Putin räknade säkert med att hans operation skulle få Ukraina att förhandla och snart vara avslutad. Hans beräkning stämde, för redan den 25 februari uppmanade Zelenskij till samtal som inleddes vid gränsen mot Belarus. Det var västvärlden som snabbt avbröt denna process. I slutet av mars 2022 samma scenario: ryssarna var beredda att diskutera Zelenskijs förslag och hade dragit tillbaka sina trupper från norra delen av landet som ett tecken på god vilja. Men i början av april pressade västvärlden Zelenskij att dra tillbaka sina förslag. Idén att Ryssland skulle vara ute efter att “ta över” och “krossa” Ukraina kom från väst, inte från Ryssland, men tjänade till att kortsluta alla ukrainska försök att lösa krisen.

Ryssarna underskattade inte Ukraina, utan hur mycket västvärlden åstundade en konflikt. De insåg så småningom att det för västvärlden inte handlade om Ukraina utan om att Ryssland skulle drivas till sammanbrott och att man skulle göra allt för att hindra Ukraina från att gå med på förhandlingar.

I april/maj 2022 fanns den ukrainska armén från februari praktiskt taget inte längre och västvärlden gav sig in i leken för att hålla det ukrainska försvaret flytande. Vid denna tidpunkt började Ukraina sätta in territorialförband för att stå emot den ryska koalitionen. Demonstrationer av hustrur och mödrar till ukrainska soldater slogs ner med våld.72

Ryssarna vet att konflikten på ett eller annat sätt kommer att sluta vid förhandlingsbordet. Deras strategi för att uppnå detta är att slå mot landets energiinfrastruktur, å ena sidan för att skapa tryck i landet för en förhandlingsprocess, men å andra sidan också för att visa västvärlden att ett förlängt krig – särskilt genom vapenleveranser – kommer att föra med sig outhärdligt stora kostnader i framtiden.

Den ryska regeringens hållning har sedan februari 2022 entydigt varit att nå en förhandlingslösning. Med tanke på västvärldens bristande uppriktighet kommer den dock inte att ta initiativet. Tvärtemot vad vår ambassadör säger är det alltså inte Ryssland som anhåller om något.

I början av december, och särskilt efter Angela Merkels avslöjanden i Der Spiegel och Die Zeit, stod det klart för den ryska allmänheten att Vladimir Putin inte hade ljugit och att västvärlden inte talade sanning. Den 9 december förklarade Vladimir Putin vid sin presskonferens i Bisjkek (Kirgizistan) att förtroendet för västvärlden var “nära noll”.73 Därför kommer den ryska regeringen, trots att dess ståndpunkt sedan februari har varit att nå en förhandlingslösning, på grund av västvärldens oärlighet inte att ta det första steget. I motsats till vad vår ambassadör säger är det helt klart inte Ryssland som kräver förhandlingar.

Detta förklarar varför den allmänna opinionen i Ryssland fortsätter att vara i linje med regeringen, om man ska tro den senaste undersökningen från Levada Centre (som i Ryssland gäller för att vara utländsk agent). Den visar att 53 procent av de tillfrågade föredrar förhandlingar (mot 57 procent i oktober), medan 41 procent föredrar krig (mot 36 procent i oktober). Dessa siffror verkar ligga nära en “hemlig” utfrågning som det ryska oppositionsmediet Meduza gått ut med, men vars ursprung och äkthet inte kunnat kontrolleras.

Våra medier ser detta som ett ogillande av Kremls politik, men i själva verket är det raka motsatsen. Det var västvärlden, framför allt EU och Storbritannien, som tvingade Zelenskij att dra sig ur förhandlingarna, eftersom han annars inte längre skulle ha fått västligt stöd. Man kan alltså konstatera att den ryska befolkningen inte bara fortsätter att godkänna Vladimir Putins politik (vars popularitetssiffror i november 2022 var 79 %), utan att även “hökar” som Dimitri Medvedev ökar stadigt i popularitet. Under de senaste veckorna kan man observera en förändring i den ryska opinionen mot en hårdare hållning, vilket kan förklaras av en växande förlust av förtroende för västvärlden.

För övrigt kan konstateras att den militära insatsen i Ukraina fortfarande har ett stabilt stöd i den ryska allmänna opinionen. I september (efter tillbakadragandet från Charkov) sågs en liten vändning, vilket visar att det ryska samhället tar till sig västerländsk information men kan hålla isär saker och ting.

Vad vi inte ser är att ryssarna har tillgång till västerländska medier, som kan konfrontera dem med information (vissa skulle säga propaganda) i Ryssland. Omvänt har människor i västvärlden inte tillgång till ryska medier, och när ryssar dyker upp på våra skärmar hör de oftast till oppositionen. Vår bild av situationen förvrängs alltså medvetet, för att allmänheten ska fortsätta att stödja Ukraina.

I oktober 2021 rapporterade RTS att det oberoende mediet Dojd i Ryssland klassas som “utländsk agent”, vilket innebär att hela eller delar av dess finansiering eller ledning kommer från utlandet. Dojd har sedan juni 2022 varit verksamt från Lettland, som just har återkallat dess sändningstillstånd på grund av att dess kommentarer är “alltför ryssvänliga”! Välkommen till EU-demokratin (nej, RTS informerade inte om detta).

I västvärlden däremot har sanktionernas följdeffekter försvagat ekonomin och skapat spänningar i samhällsklimatet. Västländernas politik accepteras allt mindre, vilket leder till ökad tillströmning till ytterligheterna. Det misslyckade kuppförsöket i Tyskland vittnar om de rådande spänningarna. Men detta är förmodligen bara toppen av isberget. Känslan av att myndigheter och medier “anpassar” verkligheten för att rättfärdiga ogenomtänkta, ideologiskt drivna strategier underblåser revoltkänslor. Man skulle kunna kalla detta för en konspirationsteori om det inte var så att det var bevisat. Journalister som sprider obehagliga idéer, medier som utesluter alla avvikande tankar, även när de är baserade på fakta, bidrar till att skapa detta spänningsklimat och till att nya former av fascism växer fram.78

Västvärlden är oförmögen att lära av historien och underskattar systematiskt ryssarnas omsorger och känslor för rysktalande i andra länder. Det var anledningen till Rysslands intervention till förmån för Serbien 1914, det var anledningen till Rysslands intervention i Georgien 2008 till förmån för sydossetierna, som bombades av sin egen regering79, det var anledningen till Rysslands intervention i Ukraina 2022 och det kommer att vara anledningen till Rysslands intervention i Serbien 2023 om vår diplomati inte passar sig för det.

Brist på strategi och konsekvens

Schweiz gör rätt i att stå upp för internationell humanitär rätt. Vår ambassadör i Kiev är en värdig representant för vår politik och tar på ett legitimt sätt ställning för Ukraina.

Men varför har han då inte stått upp för denna princip tidigare och agerat i tid för att tvinga fram en efterlevnad av Minskavtalet och FN:s resolution 2202 (2015)?

Med samma logik kan man dessutom fråga sig varför vi har fortsatt att ha diplomatiska och handelsmässiga förbindelser med USA sedan 2003? Vi har alltså belönat inte bara angripare, utan också länder som tydligt har ljugit för FN:s säkerhetsråd. Enligt vilka kriterier utdelar Schweiz aggressionspremier? Jag ställer återigen frågan: Varför är konflikten i Ukraina mer klandervärd och förkastlig än tidigare konflikter som vi har stött (även passivt)?

Ryssland vill inte förstöra Ukraina, utan driva det till förhandlingar. Inte en förhandling med Nato, utan med Ukraina, eftersom målet är att undanröja det direkta hotet mot den rysktalande befolkningen i Donbass. Vladimir Putin har sagt detta från början. I dag gäller detta mål även de fyra regionerna i södra delen av landet som har anslutit sig till Ryska federationen. Ryssland kan uppnå sina mål på två sätt: diplomatiskt och genom förhandlingar eller med våld, genom att förstöra Ukrainas militära potential.

Ryssland har noterat att västvärlden inte bara i hela åtta år har varit ovillig att genomföra förhandlingslösningen, utan också försöker förhindra alla förhandlingar i dag. Sedan slutet av februari har västvärlden saboterat Ukrainas olika försök att förhandla, genom att förse landet med vapen och uppmana det att fortsätta strida. Väst strävar nämligen inte egentligen efter en seger för Ukraina, utan efter ett regimskifte i Ryssland. Det är för övrigt också anledningen till att Volodimir Zelenskij undertecknade ett dekret som förbjuder förhandlingar med Ryssland så länge Vladimir Putin sitter vid makten.

Detta var syftet med de massiva sanktionerna, att tvinga Ryssland på knä, hindra det från att fortsätta sina operationer och på så sätt tvinga fram ett nederlag för Ryssland. Så löd den strategi som RAND Corporation tog fram för Pentagon.81 Denna strategi skulle säkert ha fungerat 2014, men inte längre 2022: västvärlden är ute åtta år för sent, och RAND-dokumentet förutsåg alla de risker för Ukraina som vi ser i dag.

Återstår alltså den hårda metoden

Fram till attentatet mot Kertjbron riktade ryssarna endast precisa attacker mot elektrisk infrastruktur, för att störa Ukrainas militära logistik via järnvägen, men det skedde ingen systematisk förstörelse. Efter attentaten mot Daria Dugina och senare mot Kertj insåg ryssarna att väst med alla medel försökte förlänga konflikten. Därför började de systematiskt slå till mot den ukrainska elinfrastrukturen, fast enligt ett visst schema. Å ena sidan var detta ett försök att få västvärlden att sluta förlänga konflikten, och å andra sidan var det en reaktion på terrorhandlingar som inget västland fördömde.

Det är säkert tvivelaktigt att förstöra Ukrainas civila energiinfrastruktur. Ett brott rättfärdigar inte ett annat. Men om vi hade fördömt USA, Storbritannien och Frankrike, som (enligt Washington Posts rapportering) gjorde samma sak i f.d. Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien, med sanktioner eller diplomatiska åtgärder, så hade ryssarna kanske inte gjort det. Är det alltså bara terrorister som vägrar att belöna aggression?

I mars 2019 vann Volodimir Zelenskij valet med tanken att sluta fred med ryssarna. Det var nynazisterna som omedelbart hotade att döda honom om han skulle göra det.83 Märkligt nog har ingen av våra medier försökt stödja Zelenskij genom att stå upp mot dessa hot. Tvärtom har de systematiskt drivit på i samma riktning som dessa nynazister.

Det är viktigt att fördöma krigsförbrytelser, oavsett från vilken sida de kommer. Men när man bara fördömer den ena sidan och systematiskt håller tyst om den andra sidans brott, är det en “brottspremie” som man delar ut. Sedan 2014 har våra medier aldrig fördömt attackerna mot Donetsks centrum och civilbefolkningen, användningen av landminor i bebodda områden, tortyren och massakrerna, utan har tvärtom systematiskt försökt förneka eller bagatellisera dem. Hur ofta har Schweiz protesterat mot eller fördömt attackerna mot civila i Donbass? Om våra medier, diplomater och politiker hade reagerat då hade Ryssland med största sannolikhet inte attackerat i februari 2022. I vilket fall som helst gav undfallenheten för Ukrainas åsidosättande av internationell humanitär rätt mellan 2014 och 2022 Ryssland ett legitimt skäl att ingripa.

Vår ambassadör gör rätt i att stödja Ukraina. Men hans bedömning av situationen leder honom inte till rätt lösning, utan bidrar till ett ännu större lidande. Den internationella humanitära rätten är en viktig del av vår utrikespolitik och måste fortsätta att vara det. Men detta är inte längre rätta tiden för ideologi. Våra diplomater hade åtta år på sig att tillämpa internationell humanitär rätt i Ukraina. De underlät att göra det och skapade därmed förutsättningar för ett militärt ingripande. Det var en fruktansvärd felbedömning. Om de hade läst mina analyser sedan i mars med mindre fördomsfullhet hade de kanske sett hur de skulle kunna korrigera Ukrainas kurs, som på ett förutsägbart sätt drev landet in i väggen. Det gjorde de inte heller.

Det är mycket som kan härledas ur denna konflikt när det gäller vår utrikespolitik. För det första har vi en “variabel geometri” när det gäller den internationella humanitära rätten. Men för att följa den internationella krigsrätten krävs en strikt opartiskhet, som vi inte längre har. För det andra har västvärlden – inklusive Schweiz – bytt ut förbindelserna med Ryssland mot en förstärkning av den atlantiska enigheten, precis som Angela Merkel bekräftade. Vi har bytt ut fred i Europa mot sammanhållning i Nato.

Vi har samma problem med Kosovo, som enligt folkrätten (FN:s säkerhetsråds resolution 1244) är Serbiens territorium, men vars självständighet Schweiz erkänner. Vi erkänner det kosovariska folkets röst som stående över folkrätten, men inte Krimfolkets röst, som den 20 januari 1991, innan Ukraina blev självständigt, röstade för att “lyda under Sovjetunionen” (och inte den ukrainska socialistiska republiken). Och vi ger en bonus till Ukraina, som de facto annekterade Krim 1995. Vi tillämpar alltså internationell rätt som vi vill.

Ett tvivelaktigt mål: Rysslands kollaps

Våra regeringar styr utifrån vad medierna säger. Detta lägger ett stort ansvar på våra medier, som inte bryr sig om att leva upp till det, utan ignorerar Münchenstadgan, vilket vi redan har sett i några program i schweizisk tv, som avsiktligt sprider fake news. Till och med genom att ibland motsäga ukrainska medier påverkar våra medier hur vi reagerar på krisen. Om de hade lämnat utrymme för olika åsikter skulle de ha gjort det lättare för Ukraina. Men det var inte deras mål. Deras mål var att få Ryssland att kollapsa, kosta vad det kosta vill, och svagheten i deras narrativ gör att de inte kan låta andra komma till tals.

Allt det som vi ser i dag, de enorma ukrainska förlusterna, förlusten av territorier och sanktionernas ineffektivitet hade redan förutspåtts av RAND Corporation i dess strategi (på sidan 100) mot Ryssland 2019.86 Vi i väst (inklusive Schweiz) ignorerade alltså medvetet, med full kännedom om sakläget och mycket cyniskt, dessa varningar och kastade in Ukraina i denna katastrof.

Från och med den 24 februari gav vi råd och stöd till Ukraina som om det var en segrare. När vi borde ha stöttat det som om det kunde förlora. Drivna av sitt hat mot Ryssland har våra medier uteslutit varje kritisk analys av Ukrainas agerande och fått landet att upprepa sina misstag. I dag betalar det priset för våra journalisters och politikers blinda och idiotiska självbelåtenhet.

Det räcker inte att intala sig att Ukraina vinner för att det ska vinna. Från och med mars har våra medier proklamerat Ukrainas seger, Rysslands nederlag, Rysslands kollaps, dess isolering och Vladimir Putins nära förestående slut. Inget av detta har hänt. Våra medier ägnar sig åt önsketänkande för att tillfredsställa sitt behov av hat. Verkligheten ser annorlunda ut. Den europeiska diplomatins oförmåga att hävda sig på annat sätt än med vapenleveranser och sanktioner, vår annorlunda behandling av denna konflikt jämfört med tidigare konflikter och den nedlåtande attityden till Afrika har misskrediterat den gamla kontinenten och blåst nytt liv i Eurasien, vars huvudaktörer är Kina, Indien och Ryssland.

Vi har misslyckats fullständigt.

Artikel av Jacques Baud, publicerad i den schweiziska tidningen Zeitgeschehen im Fokus nr 22, 22 december 2022 i svensk automatöversättning korrigerad av Astrid Sandmark med ledning av det tyska originalet: https://zeitgeschehen-im-fokus.ch/de/newspaper-ausgabe/nr-22-vom-2-dezember-2022.html#article_1455.

Noter:

³ «Ukraine: Zelenskiy bans three opposition TV stations», dw.com, 3 février 2021
¹¹ Katherine Bayford, «Alexander Dugin was never Putin’s brain», Unherd, 22 août 2022
¹³ Pjotr Sauer, «Alexander Dugin: who is Putin ally and apparent car bombing target?», The Guardian, 21 août 2022
¹⁴ «Putin’s ideologist, chauvinist philosopher Dugin fired from work», Euromaidan Press, 28 juin 2014
¹⁵ «Comment un homme a changé la Russie», la-croix.fr, 26 avril 2005
¹⁷ «La chute de l‘empire soviétique, vingt-cinq ans après», lemonde.fr, 8 septembre 2016
¹⁸ «Vladimir Fédorovski: «La chute de l‘URSS est encore un traumatisme…», lefigaro.fr, 16 décembre 2016
¹⁹«Poutine, l‘incontournable patron de la Russie», France 24, 18 mars 2018
²¹«Article de Vladimir Poutine «Sur l‘unité historique des Russes et des Ukrainiens», belgium.mid.ru, 12 juillet 2021
²²Isabelle Mandraud dans l’émission «C dans l’air» du 11 janvier 2022 (« Poutine rêve d‘URSS, l‘Ukraine sous tension #cdanslair 11.01.2022 », France 5/YouTube, 12 janvier 2022) (08’55’’)
²³ Paul Gogo, «L’inquiétant article de Vladimir Poutine sur l’Ukraine», La Libre, 16 juillet 2021 (mis à jour le 18 juillet 2021)
²⁴ «Принят Закон ‹О коренных народах Украины›», rada.gov.ua, 1er juillet 2021
²⁵ «Слуга народу» Семінський проголосив позбавлення конституційних прав росіян, які проживають в Україні, zikua.news, 2 juillet 2021
²⁶Benjamin Haddad, dans l’émission «C dans l’air» du 21février 2022 (« Ukraine : que veut vraiment Poutine? #cdanslair 21.02.2022 », France 5/YouTube, 22 février 2022) (04’02’’)
²⁷«Barroso reminds Ukraine that Customs Union and free trade with EU are incompatible», ukrinform, 25 février 2013
²⁹ «Transcript of Vladimir Putin’s speech announcing ‘special military operation’ in Ukraine», The Sydney Morning Herald, 24 février 2022
³⁰ «A la rencontre du régiment Azov, accusé par la Russie d’être infesté de ‹néonazis›?», rts.ch, 16 avril 2022
³¹ Oleksiy Kuzmenko, «The Azov Regiment has not depoliticized», Atlantic Council, 19 mars 2020
³² Josh Cohen, «Ukraine’s Got a Real Problem with Far-Right Violence (And No, RT Didn’t Write This Headline)», The Atlantic Council, 20 juin 2018
³³ Allan Ripp, «Ukraine’s Nazi problem is real, even if Putin’s ‘denazification’ claim isn’t», NBC News, 5 mars 2022
³⁵Lev Golinkin, «The reality of neo-Nazis in Ukraine is far from Kremlin propaganda», The Hill, 9 novembre 2017
³⁷Sylvain Besson, La Conquête de L‘Occident. Le Projet secret des islamistes, éditions du Seuil, Paris, 7 octobre 2005
⁴² «Minsk deal was used to buy time – Ukraine’s Poroshenko», The Press United, 17 juin 2022
⁴⁴ «‹On s‘en fout des propositions des séparatistes!›: quand Emmanuel Macron téléphonait à Vladimir Poutine pour éviter la guerre en Ukraine», franceinfo / AFP, 25 juin 2022
⁵⁰ «Erdogan announces new talks with Zelensky, Putin», The Kyiv Independent, 9 décembre 2022
⁵¹ «Turkey’s Erdogan announces meetings with Zelenskyy, Putin», The New Voice of Ukraine, 9 décembre 2022
⁵² Lorenzo Tondo & Peter Beaumont, « Ukraine to start evacuations in Kherson and Mykolaiv regions as winter sets in », The Guardian, 21 novembre 2022
⁵⁵ James Dobbins, Raphael S. Cohen, Nathan Chandler, Bryan Frederick, Edward Geist, Paul DeLuca, Forrest E. Morgan, Howard J. Shatz, Brent Williams, « Extending Russia : Competing from Advantageous Ground », RAND Corporation, 2019
⁵⁶ Dave Lawler, « Ukraine suffering up to 1,000 casualties per day in Donbass, official says », Axios World, 15 juin 2022
⁵⁷ «Суровикин: российская группировка на Украине методично „перемалывает“ войска противника», TASS, 18 octobre 2022
⁵⁸ Michael R. Gordon & Gordon Lubold, «U.S. Altered Himars Rocket Launchers to Keep Ukraine From Firing Missiles Into Russia», The Wall Street Journal, 5 décembre 2022
⁵⁹ «An interview with General Valery Zaluzhny, head of Ukraine’s armed forces», The Economist, 15 décembre 2022
⁶¹Felicia Schwartz & Leila Abboud, « Joe Biden says he is prepared to speak to Putin about ending Ukraine war », Financial Times, 1er décembre 2022
⁶² Tristan Fiedler, «In Putin call, Scholz urges diplomatic solution, withdrawal of Russian troops», Politico, 2 décembre 2022
⁶⁵Charles Szumski, « Macron’s new security architecture opens Pandora’s Box in Nato politics », euractiv.com, 5 décembre 2022
⁶⁶Cynthia Kroet, «Merkel: EU will lift Russia sanctions when Minsk accords implemented», Politico.eu, 2 mai 2017
⁶⁸«U-turn Time! Nato’s Stoltenberg Now Says ‘No Certainty’ to Alleged Russian Invasion Plans of Ukraine», RT/YouTube, 29 janvier 2022
⁶⁹Laurent Lagneau, «Guerre en Ukraine : Le directeur du renseignement militaire français poussé vers la sortie», OPEX360, 31 mars 2022
⁷⁰ «Ukraine Estimates Probability of Major Escalation With Russia as Low-Defence Minister», Reuters/USNews, 18 février 2022
⁷¹Bridget Smart, Joshua Watt, Sara Benedetti, Lewis Mitchell & Matthew Roughan, « #IStandWithPutin versus #IStandWithUkraine: The interaction of bots and humans in discussion of the Russia/Ukraine war », The University of Adelaide, 15 août 2022 (mis à jour 20 août 2022)
⁷²Paul Waldie, «In the small Ukraine city Khust, a rare public display of dissent over war with Russia», The Globe and Mail, 2 mai 2022
⁷³Kevin Liffey, «Putin says loss of trust in West will make future Ukraine talks harder», Reuters, 9 décembre 2022
⁷⁸Vicente Navarro, «The Predictable Resurgence of Fascism and Nazism On Both Sides of the North Atlantic and Its Consequences», CounterPunch, 9 décembre 2022
⁷⁹ Andrew Rettman, «EU-sponsored report says Georgia started 2008 war», euobserver.com, 30 septembre 2009
⁸⁰ Liv Klingert, «Zelenskyy signs decree rejecting negotiations with Putin», The Brussels Times, 4 octobre 2022
⁸¹James Dobbins, Raphael S. Cohen, Nathan Chandler, Bryan Frederick, Edward Geist, Paul DeLuca, Forrest E. Morgan, Howard J. Shatz, Brent Williams, « Extending Russia : Competing from Advantageous Ground », RAND Corporation, 2019
⁸³ Лилия Рагуцкая, «Ярош: если Зеленский предаст Украину – потеряет не должность, а жизнь», Obozrevatel, 27 mai 2019
⁸⁶ James Dobbins, Raphael S. Cohen, Nathan Chandler, Bryan Frederick, Edward Geist, Paul DeLuca, Forrest E. Morgan, Howard J. Shatz, Brent Williams, «Extending Russia: Competing from Advantageous Ground», RAND Corporation, 2019

Translated with www.DeepL.com/Translator (free version)

I samma nummer av tidningen Zeitgeschehen im Fokus fanns vid sidan av denna artikel flera andra artiklar med stor bäring på både Ukrainakriget och neutralitetsfrågan: