Julbudskap från Helga Zepp-LaRouche den 21 december 2023
Ingen kommer att kunna hävda, som historikerna sa om första världskriget, att vi gick som sömngångare in i tredje världskriget. Dagens krigsrop är så öronbedövande att de hotar att väcka alla offer för tidigare krig, inklusive första och andra världskriget, från de döda.
Skattepengar öses över militära utgifter av alla slag, medan civila ekonomier kollapsar, infrastrukturen förfaller och skolor och sjukhus stängs eller faller sönder. I USA uppgår Pentagons försvarsbudget för 2024 till nästan en biljard dollar, medan hela EU-budgeten och alla nationella budgetar i Europa är inriktas på militarisering. Den tyske försvarsministern Boris Pistorius kräver att samhället ska bli “krigsberett” och har hävdat att vi bara har fem till åtta år på oss till en större militär konfrontation med Ryssland. Amerikanska tankesmedjor arbetar febrilt med “krigsspel” för ett storkrig mot Kina, som enligt deras uppfattning bör äga rum förr snarare än senare. (Se artikeln från Council of Foreign Relations tidskrift Foreign Affairs, “The Big One: Preparing for a Long War With China”.)
Hur hamnade vi på denna bana, som bara kan leda oss till ett tredje världskrig, ett globalt kärnvapenkrig mellan USA och NATO på ena sidan, och Ryssland och Kina på den andra, och därmed ett nukleärt Armageddon?
President Eisenhower, i slutet av sin mandatperiod, varnade 1961 för det militärindustriella komplexets (MIC) explosionsartade makt och sade:
“I regeringarna måste vi skydda oss mot att det militärindustriella komplexet skaffar sig obefogat inflytande, vare sig det är önskat eller inte. Risken för en katastrofal ökning av felplacerad makt finns och kommer att finnas kvar.”
Sedan dess har historien tyvärr visat att Eisenhowers råd inte följdes, och att detta “obefogade inflytande” har spridit sig över hela samhället och reducerat regeringar till institutioner som går MIC:s ärenden.
Den avgörande vändpunkten inträffade när Sovjetunionen upplöstes. I stället för att upprätta en ny global fredsordning, som Lyndon LaRouche hade pekat på sig med sitt förslag om den eurasiska landbron, som skulle ha integrerat den eurasiska kontinenten ekonomiskt och säkerställt nära band mellan öst och väst, valde de neokonservativa att inrätta en angloamerikansk dominans över en unipolär värld. Wolfowitzdoktrinen från 1992 stipulerade att inget land eller grupp av länder någonsin skulle tillåtas överträffa USA i politisk, ekonomisk eller militär makt.
I motsats till löftena till Sovjetunionens ledare Mikhail Gorbatjov vid tiden för Tysklands återförening, att NATO inte skulle expandera en “tum” österut, gjorde NATO just det. Nato expanderade fem gånger 1 000 km österut mot Rysslands gränser, inklusive installationen av potentiellt offensiva missilförsvarssystem i det området, vilket alla föregick den ryska specialoperationen den 24 februari 2022 i Ukraina. En ny Kubakris i snigelfart, så att säga.
USA och Natoländerna gick in för politisk kontroll, för idén att alla länder i världen måste anta den västliga nyliberala modellen, dvs. regimskifte, färgrevolutioner, interventionskrig där många miljoner har dött, militärbaser som byggts runt om i världen, krigsutbildning för sina utländska allierade, imperiell expansion av EU och Nato till den grad att ett globalt Nato skapas som ett sätt att begränsa verkliga och potentiella rivaler, sanktioner i syfte att påverka regimskifte och slutligen vapeninförande av dollarn. Allt detta under parollen “regelbaserad ordning”, liberal demokrati och mänskliga rättigheter.
Kina, å andra sidan, satsade först på ekonomisk utveckling och på att övervinna fattigdomen för 850 miljoner av sina egna medborgare, och sedan alltmer på ett win-win-samarbete med nationerna i det globala syd genom initiativet Nya sidenvägen. Tack vare detta samarbete fick dessa nationer för första gången chansen att frigöra sig från den fattigdom och underutveckling som går tillbaka till kolonialtiden. Idag arbetar 150 länder i syd tillsammans med Kina i tusentals Nya sidenvägsprojekt, där man bygger vägar och höghastighetsjärnvägar, hamnar, flygplatser, utvecklingskorridorer, industriparker och mycket mer.
Under de senaste tio åren, sedan Kina satte upp Belt and Road-initiativet på dagordningen, har en obegränsad kulturell optimism spridit sig bland nationerna i det globala syd, som för länge sedan har blivit den globala majoriteten, med tanken att de snart kommer att bli fullt utvecklade nationer. De svarar på att dollarn gjorts till ett vapen med avdollarisering, dvs. genom att handla med sina egna valutor och så småningom planera sin egen reservvaluta, genom att fördjupa det strategiska partnerskapet mellan Ryssland och Kina, skapa sina egna organisationer, såsom BRICS Plus, som kommer att omfatta tio medlemmar den 1 januari 2024, och dussintals fler mycket snart.
Slutsats: försöket att svara på Sovjetunionens sönderfall med utopin om en unipolär världsordning, som hålls samman av militärmakt, har varit ett monumentalt misslyckande. Det har lett till ett strategiskt bakslag utan motstycke.
Därför är den mest avgörande frågan: Kan vi i väst, USA och de europeiska nationerna, korrigera vår politiska kurs i tid och välja samarbete med det globala syd i stället för konfrontation? Kina och Ryssland har upprepade gånger betonat att både Belt and Road-initiativet och BRICS-länderna är öppna för samarbete med väst!
Den största svårigheten ligger i det faktum att mycket av den ekonomiska kapaciteten i USA, och en växande andel av den i Europa, har tagits över av MIC, och är så nära sammanflätade med de stora värdepappersföretagen och kapitalförvaltningsbolagen på Wall Street och i City of London att en bättre benämning är det militärindustriella finansiella komplexet (MIFC). Se en särtryck ur EIR med artiklar om varför det militärindustriella komplexet (MIC) bör döpas om till det militärindustriella finansiella komplexet (MIFC).
Tekniskt sett skulle det vara relativt enkelt att ställa om denna produktionskapacitet till civila ändamål och i stället för att tillverka bombplan, stridsflygplan och robotar tillverka moderna järnvägssystem med hög hastighet, säkra kärnreaktorer av fjärde generationen och kärnfusionsreaktorer samt rymdstationer för internationella rymdresor. Med andra ord skulle all den industriella kapacitet som för närvarande används för att förstöra faktiska fysiska värden – vad är vapensystem annars bra för? – kunna användas för att producera nyttiga varor som främjar det gemensamma bästa. I stället för stridsvagnar och ammunition skulle de kunna producera skolor och sjukhus och hjälpa våra nationer att återigen få välmående ekonomier!
Den ryske ekonomen Sergei Glazyev sammanfattade det i ett nötskal i ett meddelande i samband med vad som skulle ha varit Lyndon LaRouches 100-årsdag, som han tyvärr inte fick uppleva. LaRouche förutsåg framsynt nog inte bara det nyliberala systemets kris, utan föreslog också lösningar för att övervinna denna kris. De länder som förkastade hans lösningar befinner sig i kris idag, medan de som genomförde hans idéer blomstrar, konstaterade Glazyev:
“I praktiskt taget alla de stora länder i världen som idag utvecklas framgångsrikt – framför allt Indien och Kina – finns det anhängare till LaRouche. De har använt hans tankar och idéer för att skapa sina ekonomiska mirakel. Det är den fysiska ekonomins principer, som LaRouche förespråkar, som idag ligger till grund för det kinesiska ekonomiska miraklet och som ligger till grund för Indiens ekonomiska utvecklingspolitik. LaRouches anhängare i dessa länder utövar ett fruktbart, mycket positivt och konstruktivt inflytande på utformningen av den ekonomiska politiken i dessa ledande nationer i det nya världsekonomiska paradigmet.”
Det är ännu inte för sent. Vi måste ersätta krigsropet om ständigt “fler vapen” med en återgång till diplomati och tanken att vi kan och måste lösa alla konflikter genom förhandlingar, om vi skall undvika att hamna i ett globalt kärnvapenkrig och en kärnvapenvinter, som skulle utplåna alla minnen av mänsklighetens existens.
I stället för girigheten hos spekulanterna i MIFC, Wall Street och City of London, vars höga vinstnivåer är beroende av att skattebetalarnas pengar flödar in i nya krig, måste vi försvara befolkningens existentiella intressen: Jordbrukarnas, de små och medelstora företagens, lokförarnas, bagarnas osv. intressen.
Smid svärd till plogbillar!
Vi är många, de är få!
För samarbete med nationerna i den globala södern!
Uttalandet på engelska: https://schillerinstitute.com/blog/2023/12/21/turn-swords-into-plowshares/