Kabulpojke på stridsvagn

Kan västvärlden lära av sina misstag? Vad Afghanistan behöver NU!

Natos katastrofala misslyckande i Afghanistan, och med det en tjugoårig politik av interventionskrig, kunde inte ha varit mer dramatiskt. Det handlar om mer än att kriget förlorades, det handlade om ett misslyckande för hela paradigmet av det västerländska liberala tankesystemets spektrum av missuppfattningar. Det bör därför välkomnas att president Biden sa att tillbakadragandet från Afghanistan markerade slutet på hela den era av användning av amerikansk militärmakt för att ”ändra” på andra länder. Men om denna omorientering enbart betyder att vi inte längre skall förslösa tid på oändliga småkrig, för att i stället koncentrera alla styrkor på ”de nya utmaningarna”- nämligen konfrontation med Ryssland och Kina – då har vi inte lärt oss något av detta skamliga nederlag utan ger oss in i en ännu värre katastrof. Men medan såren fortfarande är färska, och chocken av nederlaget skakar hela Västvärlden, existerar en chans till en helt ny inriktning.

Ett forskningsprojekt på Brownuniversitetet för att utreda kostnaderna för de amerikanska krigen sedan den 11 september 2001, i år för tjugo år sedan, har beräknat att de sammanlagda kostnaderna för krigen i Afghanistan, Iraq, Libyen, Syrien, Jemen, Somalia, Pakistan med flera länder, uppgår till 8 biljoner dollar ($8 trillions) och förlust av minst en halv miljon människoliv.

Om man delar upp detta gick 2,3 biljoner dollar till Afghanistan, 2,1 biljoner till krigszonen Irak/Syrien, 355 miljarder dollar för militärutgifter i Libyen, Somalia, med flera länder, 1,1 biljoner dollar till inrikes säkerhet (Homeland Security) och 2,2 biljoner för framtida vård för de amerikanska krigsveteranerna från dessa krig, där en stor andel av dem lider av följdsjukdomar och psykiska problem. Minst 15.000 amerikanska soldater och ungefär samma antal från de internationella Natostyrkorna dog i kriget. Ungefär 70 miljoner människor blev krigsflyktingar. Hundratusentals soldater skickades till fronterna, ett okänt antal civila dog och de flesta soldaterna var huvudsakligen upptagna med att skydda sig själva i den fientliga omgivningen. De visste nästan lika lite om dessa folk och deras kultur i början av det tjugoåriga kriget som när det tog slut, vilket blev allmänt känt åtminstone när Afghanistan-dokumenten publicerades 2019.

Den humanitära situationen i Afghanistan är förfärlig. Världslivsmedelsorganisationens (WFP) chef David Beasley, som besökte Afghanistan sista veckan i augusti sa att 18 miljoner afghaner svälter – mer än halva folket – och fyra miljoner riskerar att dö av svält i den kommande vinter om de inte får massiva hjälpinsatser. Världshälsoorganisationen (WHO) befarar en medicinsk katastrof med tanke på den knappt existerande hälsovården mitt i COVID-pandemin och att endast en miljon hittills är vaccinerade. Kan människorna i västvärldens länder ens föreställa sig det lidande som det afghanska folket gått igenom under de gångna 40 åren av krig, och fortfarande måste gå igenom i denna tid?

Med tanke på denna nästan ofattbara tragedi, är det direkt absurt och vilseledande att man i samband med de ”oändliga krigen” fortfarande talar om ”nationsbyggande”. Vad har ”byggts” i Afghanistan när halva folket svälter? Om USA och de andra Natoländerna skulle ha investerat så lite som 5 procent av militärutgifterna i verklig ekonomisk utveckling av landet, skulle detta hemska sammanbrott aldrig ha skett.

 

Modernt hälsosystem och jordbruk

Hittills har det inte framkommit att det skett något verkligt nytänkande i USA och Europa. I så fall skulle detta ha betytt att man förutom att vara villiga att ”tala med talibanerna”, också hade rättat hela grunden för de senaste tjugo årens politik. Om Biden verkligen menar att han vill avsluta hela eran av interventionskrig, så måste de amerikanska trupperna till slut foga sig i det irakiska parlamentets beslut som redan i januari 2020 krävde deras tillbakadragande. Då måste de amerikanska dödliga Ceasarsanktionerna mot Syrien omedelbart avbrytas, vilka idag har lett till att mer än 90 procent av befolkningen hålls på en levnadsstandard under fattigdomsgränsen. Förutom det måste vi, särskilt under en pandemi, avsluta sanktionerna mot alla länder. De saknar mandat från FN och slår enbart mot de fattigaste delarna av folken och ofta dödar dem.

Vad USA och de europeiska länderna måste göra nu, om de någonsin vill återuppbygga trovärdigheten för sitt tal om respekt för ”värderingar” och ”mänskliga rättigheter”, är att hjälpa den regering som nu formas i Afghanistan, t.ex. med att bygga ett modernt hälsosystem. Bland de saker som brådskar nu är uppbyggnaden av ett helt system av moderna sjukhus, tillsammans med ett system för utbildning av läkare, sjukhuspersonal och ett utbildningsprogram för unga människor som kan hjälpa folk på landsbygden att lära sig de hygienåtgärder som krävs i en pandemi. Med hjälp av partnerskap, skulle ett sådant system kunna kopplas till medicinsk utbildning i USA och Europa, som redan görs i andra utvecklingsländer.

Med tanke på hungersnöden, förutom den luftbro som Världslivsmedelsorganisations chef David Beasley har startat från Pakistan, måste man för att få mat till Afghanistan snabbt erbjuda omfattande hjälp till jordbruket. Om vi skall hindra bönderna att för sin överlevnad återgår till vallmoodling för opiumproduktion, måste utvecklingen av jordbruket stödas och integreras i samhällsekonomin. Med sitt avtal med talibanerna år 2000 visade den tidigare chefen för FN:s narkotika- och brottsbekämpningsorganisation (UNODC) att det är möjligt att avskaffa opiumodlingen och att det är möjligt att det kan överensstämma med talibanernas religiösa övertygelser.

Under förutsättning att Afghanistans självbestämmande och den nya regeringen helt respekteras och att garantier ges att sådant bistånd till utveckling av jordbruket inte blandas med en politiska syften, skulle olika försöksprojekt baserade på Jawaharlal Nehrus gröna revolution kunna startas i de regioner som är beredda att delta. Det finns intresserad unga och äldre bönder i USA och Europa som skulle vara villiga att delta i en sådan fredsinsats för att förbättra jordbruket i Afghanistan så att svälten helt kan utrotas. Med tanke på den återkommande torkan, behöver sådana projekt naturligtvis gå hand i hand med bevattningsprojekt och allmän vattenreglering.

 

En hjälpsamordnare som har förtroende

Det måste först och främst handla om att hjälpa det afghanska folket i en gigantisk nödsituation som de inte har orsakat själva, och det är endast möjligt om en grund för förtroende upprättas med den nya regeringen, oavsett alla ideologiska betänkligheter. Kommittén för motsatserna samgående (The Committee for the Coincidence of Opposites) föreslår därför att de amerikanska och europeiska regeringarna till hjälpsamordnare för ett sådant biståndsprojekt utser en person som tidigare visat att en sådan politik kan fungera, nämligen Pino Arlacchi. Det skulle garantera att Afghanistans självbestämmande skulle respekteras och att inga försök skulle göras för att införa västerländska värderingar, eftersom han redan tidigare lyckats få talibanernas förtroende.

En sådan omorientering av politiken mot Afghanistan betyder också självfallet ett avståndstagande från tänkande i geopolitiska kategorier. Att man avvisar politik som ett nollsummespel, där uppgången för Kina och Asien automatiskt ses som en nedgång för Väst. Med besöket till Kinas utrikesminister Wang Yi av Abdul Ghani Baradar signalerades att den nya afghanska regeringen räknar med att samarbeta med Kina och integrera Afghanistan i den nya Sidenvägen. Den ryske ambassadören till Afghanistan Zamir Kabulov har föreslagit en internationell konferens om landets ekonomiska utveckling för att diskutera vilka projekt som måste ha absolut prioritet för att lösa krisen.

Om Väst har lärt sig någonting sitt hundraåriga misslyckande i Afghanistan, måste man opartiskt samarbeta med Ryssland, Kina och grannländerna i Centralasien, Pakistan, Iran och Indien för bygga inte bara Afghanistan utan hela Sydvästasien. Slagordet ”att göra slut på alla oändliga krig” vilket gjorde Tony Blair så upprörd [att han kallade det ”imbecillt”, övers. anm.], är inte imbecillt – vad som är imbecillt är den politik av koloniala interventionskrig som han föreslog. Det var inte enbart debilt, utan kriminellt och mordiskt, och har krossat livet för miljoner människor och kastat dem in i outsägligt lidande. Arkitekterna för denna politik borde ställas till ansvar.

Men om våldets och hämndens cykel skall övervinnas, så måste en ny politik sättas på dagordningen: ”Det nya namnet för fred är utveckling”, som påve Paul VI en gång sa. Afghanistan är den enda plats USA och Kina kan börja någon form av samarbete som kan vara ett första litet steg till ett strategiskt samarbete för att sätta mänsklighetens gemensamma mål i förgrunden, vars förverkligande faktiskt är det nu enda tillgängliga sättet för mänskligheten att undvika en kärnvapenkrigskatastrof.

I varje fall verkar den tyska försvarsministern Annegret Kramp-Karrenbauer inte ha lärt sig något av det amerikanska tillbakadragandet från Afghanistan, om allt hon kan tänka på är att kräva ”ökad militär självständighet för EU”… Om Västvärldens självförvållade nedgång skall avslutas, behöver vi en hederlig analys av varför den neokoloniala liberala modellen har misslyckats, och framför allt en renässans för vår humanistiska och klassiska kultur. Vår hållning ifråga om nationsbyggandet i Afghanistan är provet på om vi verkligen har förmågan till det.

av Helga Zepp-LaRouche

Den 5 september 2021

 

Uttalandet på engelska som PDF: Helga Zepp-LaRouche: “Can “the West” Learn?: What Afghanistan Needs Now.”, September 5, 2021

På tyska: Neue Solidarität Nr. 36, 9 september 2021. https://www.solidaritaet.com/neuesol/2021/36/hzl.htm

På franska:  https://www.institutschiller.org/Ce-dont-l-Afghanistan-a-besoin-maintenant.html

På arabiska: https://arabiclarouche.com/helga-larouche-afghanistan/

 

Mer information om vad som kan göras för att lösa krisen i Afghanistan:

Hussein Askary: Dawn of Geo-Economics – Extending the Belt and Road to Afghanistan, August 18, 2021. Artikel om Sidenvägsprjekten som kan göra Afghanistan till en geoekonomisk utvecklingsbrygga i stället för en geopolitisk barriär.

 

Video: Afghanistan: A Turning Point in History After the Failed Regime-Change Era, July 31, 2021  Schillerinstitutets Afghanistankonferens två veckor innan talibanernas övertagande av Kabul. https://youtu.be/lCRtKKlfZQc

 

(Dokumentation av  Schillerinstitutets Afghanistankonferens den 31 juli finns i Executive Intelligence Review  med alla talen i utskrift: https://larouchepub.com/eiw/public/2021/eirv48n29-20210723/eirv48n29-20210723.pdf )

 

Video: Afghanistan: Opportunity for a new epoch, Intervju med Helga Zepp-LaRouche den 17 augusti 2021 av Michelle Rasmussen, vice ordförande för Schiller Institute in Denmark, två dagar efter Talibanernas övertagande av Kabul.

 

Video: Now, More Urgent Than Ever: Afghanistan—Opportunity for a New Epoch for Mankind, August 21, 2021 Schillerinstitutets uppföljningskonferens den 21 augusti 2021 om Afghanistans möjlighet att vara det gångjärn som kan svänga världspolitiken till en ny epok av samarbete mellan stormakterna.  https://youtu.be/5GXoPY3q3zk

 

Senaste Nytt