Det innebär ett nej till en stor strategisk omvänd Kubakris i Norden, med fortsatta överflygningar av Natos kärnvapenbombplan över svenskt territorium. USA satte en röd linje mot kärnvapen på Kuba eftersom det skulle betyda en omöjligt kort förvarningstid. Samma sak skulle gälla för Ryssland med kärnvapen avsända från svenskt territorium. Strategiska bombplan av typ B-52 har flera gånger eskorterats av svenska jaktplan i anflygningsövningar från Storbritannien i riktning mot Ryssland. Bombplanen B-52 kan bära 12 kryssningsmissiler av typen Tomahawk, som från Sverige kan förinta de ryska städerna inom minuter.
Särskilt känsligt är hot mot Kolahalvön. Det är det främsta basområdet för de ryska kärnvapenbärande ubåtarna som är avgörande för att upprätthålla den rådande doktrinen om ömsesidigt garanterad förintelse. Under den arktiska isen är ubåtarna i ständig beredskap för att avhålla Nato från överraskningsanfall. Kärnvapenbalansen bygger på att de dolt skall kunna leverera ett andraslag. För Ryssland måste militärbaserna på Kolahalvön vara säkra, annars finns ingen kärnvapenbalans mellan Nato och Ryssland.
Under kalla kriget var balansen viktig även för Nato, som hade en säkerhetszon av kärnvapenfrihet i Nordnorge samtidigt som Sverige och Finland var kärnvapenfria. Svenska Kiruna ligger 450 km från Murmansk och det är 180 km dit från finska gränsen. En Nato-utvidgning i Norden ändrar det strategiska läget helt och kommer att leda till en kraftmätning om kärnvapenbalansen mellan Nato och Ryssland, med stora delar av de svenska och finska territorierna som primära stridsområden för kärnvapenkrig. Eftersom det handlar om kärnvapenhot blir samtliga svensk-finska flygbaser, radarsystem, staber, militärförband, infrastruktur m.m. som samverkar med Natos strategiska bombflyg automatiskt förstahandsmål för angrepp med ryska kärnvapen. Se: (1)
Eskaleringen av Nato:s kärnvapenframflyttningar måste få ett stopp innan världen hamnar i en stor strategisk kärnvapenkris också i Norden. Strategiskt sett är kärnvapen huvudfrågan i Ukrainakrisen. Fortsatt eskalering riskerar ett fullskaligt kärnvapenkrig. Därför måste denna utveckling brytas med en fredsprocess för att uppnå ett säkerhet för alla nationer och utveckling av samarbetsformer för gemensamma mål. Denna utväg måste bli en del svensk försvarsdebatt. Schillerinstitutet har föreslagit in internationell fredskonferens om en ny internationell arkitektur för säkerhet och utveckling. Det borde Sveriges regering och riksdag också ställa sig bakom. Se: (2)
En fredspolitik måste vara mycket mer än frånvaro av krigshandlingar. Det handlar om att återuppväcka den stora fredsprincipen om aktiv fred. Eller principen om ”den andres väl” som det hette i Westfaliska freden. Där skulle de fredsslutande parterna aktivt se till att motparten mådde bra av freden som på så sätt skulle göras långsiktigt hållbar. Samtidigt förpassades gamla skulder och oförrätter till ”evig glömska”, för att de inte skulle hindra en aktiv fred präglad av ”kristen kärlek” och gemensam utveckling.
Om Sverige hade hållit sig till principerna för Westfaliska freden som även FN-stadgan bygger på, mer levande, så skulle den svenska försvarsdebatten ha sett säkerhetsmöjligheterna som nu växer fram bland världens folkmajoritet, där man avvisar sanktioner och eskalering som svar på Ukrainakonflikten. En samling sker nu kring mänsklighetens gemensamma mål att återuppbygga Afghanistan, och andra krigshärjade länder, hejda den globala svältkatastrofen, pandemikrisen, fattigdomen, elbristen, vattenbristen och finanskrisen. Det sker inom de breda rörelser som sedan länge kämpat mot kolonialism och globala orättvisor i Alliansfria rörelsen, Organisationen av islamiska stater, BRICS och inte minst i FN:s olika fackorganisationer och FN:s Agenda 2030. I centrum för detta fysisk-ekonomiska fredssamarbete står Kinas Belt and Road med 140 länder och internationella organisationer, men potentiellt också USA:s och EU:s utvecklingssatsningar.
Inför den nödvändiga svenska folkomröstningen om Nato måste denna aktiva fredspolitik för mänsklighetens gemensamma mål bli en del av den svenska försvarsdebatten som alternativ till eskalering genom fortsatt Natoutvidgning och kärnvapenframflyttningar.
Hör Nooshi Dadgostars historiska intervju i Sveriges radio där hon sa nej till Nato och kärnvapen i Sverige och ja till folkomröstning: https://sverigesradio.se/artikel/v-kraver-folkomrostning-om-nato
Foto: Agnes Stuber, Vansterpartiet bildbank
